HIPHOP RECORD HUNTER REKOMMENDERAR:

 Alla recensioner är skrivan av Johnny Bass om inget annat anges.

ARMY OF THE PHARAOHS – RITUAL OF BATTLE
Satans arme´är tillbaks!! Spring o göm dig eller flyyyyyyyyyyyyyyyyy!!!

Fältherren Vinnie Paz har återvänt med sin terrakotta armada från öst. Apathy har utgått och Jus Allah är förstärkningen. Annars är allt som förrut, krig, uppbyggnad, tårar, blod och lite mera krig! De sätter tempot direkt på första Swords drawn och här finns inga tecken på kapitulation. Punchlines, bröl och ilska i massor! Dump the clip första bangern ut o yes yes yes stridstrumpen ljuder och jag känner mig som sjuka Kilgore i filmen Apocalypse Now, fan vad krig är vackert! Feet låååt och hiiiiit! Celph Titled är i högform och man riktigt hör hur han älskar detta den hårdhudade jäveln. Cuts erupterar med gäckande djup och innan jag hinner fatta ett medvetet beslut så ligger mitt ansikte tryckt mot ryamattan. Blue Steel är Jedi Minds låt, Vinnie P o Jus Allah, rapdjävlarna som gav oss krigsklassikern Violent By Design. O beatet på Gun ballad är ju så tungt så ja letar efter en väg ut genom väggen, mastiga fyllande fosforscerande trummor o ba blacka blow hela vägen ut o tibaks. Andra hitten ut och en av de tyngsta låtarna i år!
Sen kommer en till jävla hit, va fan tänker du nu men ja det är sant 3e fläskbangern i Strike back där faronerna tar ditt liv om du halfsteppar! Nascuts landar som eldpistonger och det ryker färskt kött om DJ Kwestions silvriga 1200or. Sen drar vi ut i fält igen och ja fan kötta slåss och rappa för ditt liv. Frontline är 4e åskledaren ut och inte mycket som kan stoppa detta kollektiv av benätande vålnader. Through blood by thunder fortsätter det fullskaliga anfallet med dumpande trummor och deliriska raps med shotgun effekt. Lyssna Jus Allah på slutet, rappar han hårdast eller rappar han hårdast? Är det lagligt att rappa så? Ahhh spår nr 11 Bloody tears o shit vad är vi uppe nu, 5e sprängande hitten och kulspruteskakande scratch med stridstrummor! Ba kötta kötta och folk flyger över kratrar med döda människor i. Seven är inte sämre och du tror jag slagit i mitt huvud i dörrkarmen pga av mitt hutlösa headbangande men det är 6e hitten ut. Lite lugnare än de andra men still fart, fräs och sen stadigt ös o flås av Outerspace, Chief Kamachi, Celph, Vinnie o nykomlingarna Doap Nixon och Demoz. Ba massa gunraps hela 6 min av massförödelse och nergång. Ill Bill gör här sitt tyngsta, enda o bästa beat i världshistorien. Som att denna 6 minuters dynamitgubbe inte skulle räcka, Drama theme ligger ochså på 6 min och ja lär fan ta en paus om jag ska klara av detta.
Finns bara en enda soft-känslig låt på Ritual Of Battle och det är sista Dont cry. Annars har de jävlarna gjort 15 erupterande bangers och det är helt jävla sinnes sjukt. 15 låtar av 16 varav 6 är bruck-bangers du kan köra rakt in i berg till o sen bara skratta åt det hela. Inga plastiga syntar, inga RnB hooks, inga Idol människor, inget smatter, Army of the Pharaohs gör nån slags hiphop hardcore revolution på Ritual Of Battle! Hårdaste skivan jag hört i år och på rätt länge!
Förra The Torture Papers var lite mer känsla och lite mer koncept skiva o kanske lite lite jämnare men Ritual of Battle har sina 6 feta bangers som får en att känna sig bortblåst som en bombad bunker i ANHOE dalen VIETNAM 1969! Endel beats är så ruggigt grymt tunga och de skarpskurna cutsen med mördar raps gör den här skivan till årets köttkavalkad! Inte en en de bästa skivorna men lätt en av de tyngsta skivorna tillverkade detta sekel. 15 helt jävla kompromisslösa låtar som ska sälja denna skiva!! NAPALM DEATH RAP!!!


PERCEE P – PERCEVERANCE
90-talets kanske mest omtalade o beryktade MC släpper äntligen tromben-bomben på oss!!

Ja det var på tiden va?! Trodde nog aldrig ja skulle få leva för att få se detta hända! Efter sisådär 10 år in the making så kommer den då äntligen, the legendary rhyme inpecor Percee Ps riktiga debut!
Vi följer med han på en kryddad memory lane på The man to praise hur det sakta men segt gick vägen, hans oändliga kamp för att kunna få ihop en jävla skiva etc. Visste du det inte så är han en av de mest legendariska snubbarna i branchen, han börja kicka rhymes 1988 när vi andra trodde att världen skulle tas över av trötta ryssar o dylikt så hängde Percee med andra gamla pionjärer som Lord Finesse o Big L m.fl i da Bronx. Så Legendary lyricist talar sitt namn, Madlib lägger en smattrande ol school influerad ljudmatta med funkig gitarr och han fyller även i hooken. Vinnie Paz o Guilty Simpson gästar Watch your step på ljudlösa trummor med preppade stråkar. Who with me är en synlig prestation av Percees heta flowande med skillande ordlekar.
Halva skivan so far har varit klart bra men ja sitter ändå o väntar på att nått större ska hända eftersom ja vet hans enorma kapacitet. På Throwback rap attack börjar det hända saker, nu kommer det som niagara på våren, ba vulkansprutas ord o galna rim och mer sånt här vill vi ha. Jävlar vilket flow han har asså, inte många som kan flyta på så konstant o tight som detta. Madlib slungar in lite glada vibbar på Prince Po gästande Last of the greats o skulle vilja sett Pharaoe med ochså på denna minibanger. I brännande Put it on the line hittar vi en hungrig Percee Pee som öser galla över oss medans fyndiga o klistrande cuts/linjer klipps in. Ja han kan verkligen rimma denna rappare, han har skills för en hel arme' och han visar det kanske bäst på Mastered Craftsman. Här spottar han som den giftiga kobran han är och åter igen plockas det fram prefekta hook bryggor o accapellor för att hålla den starka linjen intakt. Men beatet på Raw heat kan vara det bästa o tyngsta ja hört detta år av Madlibban. Trummorna är så stum-djupa så det borde va förbjudet. Sen 3 min Mac-10 ekande raps av rim inspektorn him self. Ren rimslakt!! Eftersom han är en klassisk MC från en klassisk tid så måste han ha med en låt om den damen du vet som gjorde det möjligt för Percee att skina. The Lady behind me är enda lite softare låten på skivan o massa vackrande samples o röst inlägg av Madlib.
Ja säger inte att Madlib (som proddat hela skivan) inte klarar av att underhålla Percee Ps bombastiska flow-stil fullt ut men ja skulle velat haft lite mer bomber o granater i beatsen-grunden. Mer boom bapande mer trycka, anfall attackera och ta inga fångar type of shit än om det finns här i lagom mängder! Perseverance är en riktigt bra platta med enorm bob ya head faktor och den kommer att komma mer o mer för varje playtryck men kanske hade ja förväntat mig nått ännu mera, typ det allra bästa av det allra bästa. Typ årets massaker eller nått. Kanske nästa platta, men tills dess kommer Perseverance att räcka ganska långt garanterat!!


SPECIAL TEAMZ – STEREOTYPEZ
Håååll i din stereo hårt, denna dundertrio är på krigsstigen, Edo.G, Slaine och Jaysaun!!

"Ya n****s know how we get down" dunkscratchas på första party inledaren Get down och inget fint intro eller dylikt, nej fan hårt tryck rakt upp o ner från första sekund. Kul kombo detta, undra hur det gick till men låtarna talar sitt tydliga språk. Ja dom är ju egentligen 4 snubbar, eftersom ja tycker man ska räkna in deras eminenta DJ Jayceeoh som håller det hett o rått på 1210orna. Men Three kingz är dom och med Run Dmc linjer blir det maad tight i hook o utförande. Edo.G, en av våra tids största hiphop farfars som med Jaysaun (The Kreators) gjorde skiva förrut me Pete Rock proddar igen ett lättsamt jazz-soulbeat i coola Boston to buckdown me Buckshot o Sean P som gäster, självklart eftersom Stereotypez är släppt på deras Duck Down. Desto mer tryck i Classical o Slaine (La Coka Nostra) och sånt klassiskt sound med cuts plockat av MOP o Rakim lines. Klart DJ Premier inte ville missa denna klassfest, Main event har hans traditionella ljud och Special Teamz gör sitt jobb på micken.
Skaru ti Boston har du en turistlåt i Home 2 med massa folk som Akrobatik m.fl och ba massa fina rep-hemmasstads texter. Jake One står för albumets tyngsta trummor i skoningslösa Fallen angels o grabbarna rappar om ett annolunda levende o deras kamp varför de fortfarande står här idag. Nog skivans bästa spår o tunga hitten. Marco Polo hamnar inte långt därifrån med One call och nu battlar specialgänget ut alla som vill snacka blaj. Ett telefonsamtal är allt som krävs, tänk på det! De skaffar Dirty money med Ill Bill och kränger vitt i plinkande Pushaman. Gillar Race riot på slutet med hård näve i luften hook o outrot på låten där det blir lite "i have a dream" speech osv. Sista Gun in my hand är en röjjig ala Ill Bill låt me cockin gunz o elgitarrsriffande. Brölig skrikhook!
Ja Stereotypez är en väldigt hiphopig skiva om man kan säga så med rak o klassisk boom bap attityd. Ja gillar ju Edo.G o dessa rap katter och delar ut extra guldstjärnor för den "hiphopiga" framsidan/layouten o deras DJ Jayceeoh som hanterar stålisarna framstående. Special Teamz är hiphopens top guns, det mest stereotypa hiphop gänget idag!!


JAYLIB – CHAMPION SOUND DELUXE 2-CD
Ett av 2000 talets mest framsedda samarbeten, J Dilla och Madlib, 2 stora inovatörer! NYSLÄPP me nytt shit!!

Ska först säga att detta är en reissue alltså på rytande Champion Sound som kom -03 med nya-osläppta låtar plus en extra disc fylld med instrumentaler o nya spår/rmxer osv etc. Ja tyvärr är det ju lite så att man uppskattar Jay Dee lite extra efter hans bortgång, de blir ju så.
Vi sparkar igång, McNasty filth me JDs skyddslingar Frank-N-Dank är en grym attackerare med fartfyllt tempo och det bästa är hur låten e uppbyggd med huggande trumpeter/keyboards o rasslande trummor. Titelspåret ger en kommande vision på Madlibs tripp till Indien, redan här var de på nån galen tipp o trum-
programmeringen ligger lågt och bruserande skönt. De bytte ut original beatet av Dilla som är ett av de fetaste han gjort, och Madlib kör nu på ett mer avslappnat med ett snurrande instrument ja icke vet namn på i The Red. Raw shit me Talib är en annan air plane jacker med hetsande keyboards o feet låt med edge, glöd o allt sånt blazing. Ibland skippar de att lägga kicktrumma som på The official o Jay D läxar upp oss med powermoves o annat battleish. Ja de gjorde lite som de ville dessa lirare och klart som fan vi ska göra ett bankrån i The Heist med Madlibs polare Quasimoto o hans anhängare.
The Mission e första låten me cuts över ett hängande stråk beat. Ja deras musik skiljer sig stort från andra genom deras struktur på låtarna. Framför allt kan man höra vilka som har startat detta sound o vilka som tar efter. Både React o Strapped har sina egna rytmer med hackande drums o haltande raps. Survival test är nog galnaste spåret, hypnotiska orientalen samplingar o stumma trummor, rått, avskalat och smash in yo face stuk. Nog bästa låten tror ja, ja gillar det röjjande beatet medans Dilla rappar stilla om hur man klarar sig i branchen genom att pay dues o ducka trender. Starz är en annan banger me soft stuk, en pitchad röst och ljumma trumsounds blir skönt behagligt. Annars är det rätt sällsynt med fina toner, oftast är det som att gå på en stukad arm, osammanhängande på nått sätt, orytmatiskt och ba allmänt stört. Men de får ändå till det, utan addlibs o utan att rappa i fjantiga bars så blir det ba färsk paj i nyllan av det hela. Jaylib gör här som de vill o sket nog i de flesta regelböckerna på både hur man ska producera o hur man ska rappa osv etc. De va lissom Dilla Dog Madlib o ett kilo ton brunt bland en hög av musikinstrument och vinyler.
På andra cdn en utsträngad mix på The Mission me retro känsla och en svinskön mix på Strapped som ja tycker e bättre än originalet. Sen då nästan alla instrumentaler o andra osläppta spår osv. Ja nu har du chansen! Undra du varför o hur Madlib o Dilla fick sina namn ingraverade i the hall of fame är Champion Sound en blutfet nyckel med gigantiskt lås. Sinnes mycke musik för slantarna. Megatoner från 2 mästare! 43 spår!! Slå till eller bli slagen!!!


ILL BILL – BLACK METAL
Hiphopens galnaste snubbe med hiphopens galnaste crew i ryggen!! STÅ INTE I VÄGEN!!!

Ja rätt kul o hårt när ja såg att gamla House of Pain gubbarna teamat upp me Ill Bill m.fl och dragit ihop ett nytt fruktande hiphopgäng, La Coka Nostra. Blaffiga tattueringar, 5 kgs old school guldkedjor, döskallar o gunz ja undrar var detta ska sluta hehe. Det allra roligaste me Ill Bill (var fan är en ny Non Phixion skiva?) är att precis som framsidan på denna skiva så kör han på som en mastodontlastbil full med sprängämnen!
Black Metal är en samling galna spår med en jävla massa spräckande gäster! Så på med säkerhets bältet o fram med hagelbössan så ska vi beta av det här, om det nu går. Ex Arsonist Q-Unique o Sick Jacken snackar drugmusic me galne Bill på introduceraren-titelspåret. Redan här hör man att de är på krigsstigen (om du inte listat ut det redan hehe) och de är för krig men ogillar Bush krig, statens krig o djävulens nånting. Sen fett spår me massröj, hela ligan drar fram på pushiga Soldiers of Fortune o nu har de fått igång nått här. Alla anfaller från olika vinklar med mickspjut o de e flippat crazy. Everlast väser in på slutet o kommer som Jihad on you wack maofuckers! Min nuvarande hjälte Killa Priest finns som gäst på Awaiting the hour men eftersom de hyrt in Iron Maiden eller Slayer på elgitarrer o mörbultande riffen så är det svårt att behålla sitt lugna sinne. Ja gillar Ten wheel drive bättre med fistfuckande av wacka gorillas och allmänt överkörande. Sen kommer Slayer in igen o slår sönder elgitarrer om vart annat medans D-Blocks Styles P rappar från Rikers. Ha, de samplar även ett stycke ifrån en favorit film, Lord of War den bästa filmen Nick Cage nånsit gjort. Fett!
Everlast igen o detta är 10 ggr bättre än hans jävla trubadur satsning första solo skivan efter House of Pain, det var så här ja hade velat att han kom tibaks, La Coka Nostra til the day i die on some organized crime i halvsittande Where hope goes to die. Ill Bill har t.om sökt upp Jeru The Damaja som fortfarande glider runt som en ostoppbar profet i Brooklyn på känsligare Broken pieces. En till neråtgående på halvsorgset beat, Darkness deepens me Sabac Red o Slaine om hat, mörker o det onda vackra. Mer gangshit, Get outta my way o nu kommer the big guns fram, here comes the mighty, ones the call whitey o anfall på samtliga flanker i full strid, skulle inte vilja stå imellan denna mickeld. Här spottar de på bra asså o hårt och det är 3.35 galet guntalk. Albumets bästa spår!
Roligaste låten på skivan måste va den me OC o Jeru som gäster på pianodrivande The 3 wise men. Otippad kombo men samtliga kommer ju från the same hood the same block osv typ. Skitkul o bra låt!
Plattans produktion består av: Ill Bill, DJ Lethal, Moss, Dug Infinite, Q-Unique, Sicknature, Krohme, DJ FM, Will Fulton o Al Tarba. Crazy shit!
Det är ju en galen jävla uppställning på Black Metal. Ill Bill har hokkat upp varenda brölig jävel i branchen liksom typ nästan. Sen all heder till Cypress Hill o Soul Assassins men visst är det väl nått yberfett me döskallar, gamla decimeter tjocka guldkedjor, hårda tattueringar o guns va eller är det bara jag som e fuckt up fo life? Är du nere med hela det här gänget Non Phixion, Jedi Mind, Necro o alla dom kommer du gå direkt till din lokala tattuerare o sen till Harley Davidsson butiken efter du lyssnat på Black Metal, för La Coka Nostra o Ill Bill rides with satan!!


AZ – MEMPHIS SESIONS
Nas närmaste dawg o en av rapens coolaste flow-röster hittar Al Greens särvalda södersoul stämma!!

Har du inte sett getto filmen Fresh borde du se den, AZ samplar ett stycke ifrån den på I am the truth som hoppar igång med ett ruggande raspande. Ja beatmässigt är väl detta bland det roligaste han gjort, ett remix projekt med AZ accapellor över de mest soul-blues funkiga produktioner på år o dar. Skulle lika gärna kunna vara Al Green som kör över detta. AZ kom upp i skymundan av Nas (AZ debutera på Lifes a bitch på Illmatic) osv osv. Men detta är perfekt underlag för AZs smootha röst att flowa till. M.O.P. gästar på Love n Hapiness beatet i Sit' em back o rätt kul o höra sån hårdhet på det lugnaste beatet i historien typ. Ghost o Rae finns här med o även Little Brother och Kool G Rap med Mobb Deep. Men undra om inte det är som bäst när AZ kör solo rollin for dolo som på Make me fresh där det ljuder 70 tals soul södern vibbar i överflöd. Han tar en vända ti Jamaica på Envious o hokkar med Bounty Killer som verbalt mördar det känsliga beatet. The Come up får en soft tvist med soliga toner och Primos original beat-format får en helt annan antydning. Men de trixar ändå in hans särvalda cuts i hokken. Game of life är ochså en gjuten soulglidare med rälsande retro feeling i beat o ihopkoppling.
På disc 2 finner vi 5 osläppta spår varav Seems that way är den bästa med ultra sommar känsla och get yo grind on man budskap över det mest sommarglada beatet ja hört i år.
Ja gillar de hära äldre stofilerna AZ, Nas osv än om de gjort mycke dynga på senare tid o rappar oftast om bajs o rikedom. Men titt som tätt gör de några bra låtar som besitter och jag tycker att Memphis Sessions är ett lite extra kul nummer från AZ som normalt kan få vilken känd producent som helst typ. Här har de remixat hans röst på souldrypande rispande 60 o 70 tals skivor säkert mestadels Al Green grejer. Det är soft originellt, det är lojt det är rätt ohippt som att smaka på ett obesprutat äpple direkt från trädet. Kanske borde ta sig en vända neråt amerikanska södertrakterna i en cabbad caddilac, nån som hakar på? Ja har musiken om du har bilen!


MR J MEDEIROS OF GODS AND GIRLS
Livliga The Procussions frontman bryter sig loss och går solo med starka låtar om livet!!

Mr. J. Medeiros hör till den nyare tidens så kallade "medvetna" rappare som tillhör Lightheaded-HipHopIsMusic stallet. För att lägga pistolerna på bordet, detta är raka motsatsen till ZTVs-MTVs dagliga sändning av helt hjärndöd nånting som ja inte skulle kalla för musik ens
Nej fan följ med på det här istället så ska jag bevisa för dig om du e skeptisk att det handlar om så mycke mer än att flexa cash, skanks, hoes, neonskyltar o dricka dyr champagne i klubben som du aldrig ens kommer in på.
Medeiros rattar in ca 93 bpm i självgjorda Silent earth och rappar om varför han är född på denna jord och kör lite vacker poetry att vi borde hylla våra liv istället för att förstöra dom. Han är inte rädd att blotta sig och han är inte rädd för att göra bort sig. Strangers är nån typ av kärlekslåt men du får avgöra själv. Sen har vi då Constance. Mer än 50 000 (typ) pers har kollat in den här videon på nätet och det har varit mycke hype om denna låt. Först när när ja lyssna på den tyckte ja det var ytterligare en sån där "tycka synd om nånting/nått" låt o avfärda den. Men sen efter en vecka ville nått i mig gå tibaks till den dära videon o så småningom har denna låt växt till en dold hit. Väldigt vacker-ledsen låt på superskönt beat om en ung filipinska som blir sexuellt utnyttjad av diverse äckelgubbar me live stråkar o nån utmärkande samplad tjej på refräng. Videon e me på skivan och det bästa är hur Medeiros står som helt anonym i videon o rappar i ett mörkt rum medans han låter storyn o bilderna berätta den tragiska historien. När såg du en video på MTV där låten-videon INTE handlade om hur cool o fet artisten är? Ja han har en hel del vettigt att säga om mycket viktigt i samhället Mr Medeiros och han o Strange Fruit polarna vill ha en ödmjuk ändring på det hela i behagliga Change.
Ohh sen läggs det om och ickeprofeten Joey Beats proddar in gitarrer och lägger hans feta trummor proggrockit som han brukar medans DJ Vajra cuttar Run Dmc accapellor på stridiga King of rock bottom, skitfet låt!! Lyssna breaket vid 2.51 o sen ba öser det crabscratches om vart annat o detta är så hiphop fetma för mig, mer än en minut av uppcuttande inbyggd som en extra finslipad del på låten. Massor av positiva vibbar på Of Gods and Girls, det svänger katten i Half a dream me äkta sång o texter om mysmys. Sen stegrar han tempot igen Mr Med och pepprar nu oss ettrigt med en kryddad berättelse om nån fuckt up snubbe som inte är som han själv trots att det är han själv? (Keep pace).
Apropå det dära med att ha fett me stålars så har Medeiros o Pigeon John gjort en låt här om just det Money, det gröna knarket. Ja gillar destomer nästa Her wings, superfin låt ja lägger me på en mixskiva till tjejen. Ja lägger även med Call you, tungt trummande och en skärande stråke jobbar sig loss medans Medeiro gör det han kanske är bäst på, berätta ingående storys om kvinnor i korseld. Lite kantig produktion men extra kul-bra med ingen hook utan bara extra stigande arragemang som refrängdel el nått. Skön låt om sina föräldrar. Sen skiftar han tempo igen och rappar högt o hårt om att kämpa sig fram i minibangern Honest mans hustle.
Jag ger extra stjärnor för en färggalen layout, texthäfte o cool cd packe me 2 snygga proffsgjorda videos osv. Och kanske det viktigaste, Medeiros förmåga att kunna låta oss ta del av hans sätt att se livet på. Of Gods and Girls är en väldigt personlig skiva med massa intressanta indigrienser, intryck o upplevelser om allt som rör sig runt ikring oss. Mycke musik och livsstärkande teman. J. Medeiros kan vara årets nykomling och säkerligen årets mest anti självupptagna man vilket bara det är värd denna skivas summa!


CL SMOOTH – THE OUTSIDER
The Mecca Don återvänder med en blixtrande mixcd, nya spår exclusiva rmxer och gamla godingar live!!

CL Smooths återkomst var ett tydligt tecken på att allt kan hända inom hiphop, han är tillbaks på sin tron och följer upp debuten American Me med The Outsider.
J Period gör en dundrande rmx på Impossibly och CL strålar o skiner med tuffa rhymes om bossarnas boss. Ärrade cuts i refrängen, "re re return of the mecca" och fetinglåt här. Sen massa hits som aldrig dör ut, live i Holland, I gotta love, mördande Down with the king (megabultande beat o cuts av Pete "klippan" Rock) och ultraklassikern Straighten it out och en av hiphopens största hits genom tiderna T.R.O.Y, oj oj oj! Så fett när han spelar originalet innan de kickar igång det elefanttunga beatet, aldrig förr har det väl samplats så många o feta trumpeter på en enda låt men den här låten är en jävla dundersång som man ska trycka upp på en stor jävla t-shirt! Han blir lite för bossig ibland CL, men när han binder ihop blaxplotation samplingar och hood teman sprakar det och sprudlar. Gorilla pimpin är en sån, street anthem. Titellåten är om hans strid o strävande hur han blev The Mecca Don, en kämpe från det förflutna som tar sin plats i dagens rap värld. Han blir eget personlig i Love is a battlefield o öser om spelets baksidor på Who you gonna trust med moderna keyboards. John Legend soular till det på en rmx av Heaven only knows, fin liten damlåt kanske. Finns lite av det mesta i hans nya "ja ska äga världen" stil på The Outsider.
CL Smooth är en del av det underbara grymma 90-talet för mig som skapade en helt oförstörbar magisk tid. På The Outsider finner vi en del 80-tals vibbar lite Miami Vice feeling och massa jag mot världen texter som debuten i stort sätt bestod av. CL Smooth kan vara rappens största Outsider!!


C-RAYZ WALZ & SHARKEY – MONSTER MAKER
Galnaste projektet C Rayz någonsin hoppat på, liveband och live elektroniska upptåg!!

Detta är ett kul alternativ till den lite stelare typiska boom bap hiphopen om du vill höra nått lite annolunda. Sharkey har ett helt band bakom sig och C Rayz Walz rappar om vilken galen värld vi lever i på This ol twisted world. Halvpsykadelisk beat med kvittrande sång och breaks och keyboards snurrar runt. My way är vibande funkig med körer och extatiska ljud i bakgrunden. Pain to the picture lite tyngre och intensivare med kaxig sång i refrängen och moget intryck. Electric avenue är en riktig partyrökare med disco retro låtande sound, dynamisk cover på originalet. Forgotten modulerar om melodin medans den bearbetar den synthspelade slingan o stöddig sång av tuff dam. Vast Aire (Cannibal Ox) dyker upp på helsnurriga That moment before crazy och han o C Rayz byter tvistade verser om rädda katter o att inte hamna i lejonets gap. Might she shoot är en djungelfunkig historia om att klara sig på i en skräckfull värld med otålmodiga kvinnor som inte rakar bena i onödan.
Detta är ganska experimentellt och rätt mycke wild n crazy alltså! Monster Maker är lite åt Gnarls Barkley hållet men mer rap då av rimkungen C Rayz Walz som här gör nått helt annat än hans vanliga battla-sönder-dig grej. C Rayz är on some monster shit!!



BIG SHUG – STREET CHAMP
Gangstarr anhängare och gatans mest hårdhudade har han kallats! Äldre boom bap i halvmodern tappning!

Tjuren från Boston hade vart ett mer passande namn för Big Shug, en knytnäve replika från 90 talet som hamnat på bolaget Babygrande. Men Big Shug har inte tappat varesig gnistan eller orken. Det är lite som Rocky Balboas senaste comeback fast utan snyfthistorer o hollywoodglansen. Titelspåret är i sann Rocky anda med den dära "springa upp för berget/trappan" feelingen. Några spänstiga trumpeter o stråkar o ja fan detta Rockar ju som Sylvester skulle sagt! Hood with that är Shuggens hävdingslåt o rätt fett fan, "im not good with that, but im hood with that" menas att han är fortfarande down with tha hoods worldwide o väl bekant med the code of the street. Klart Shug fortfarande hänger me Primo som proddar stabilt-stumt endel spår på Streetchamp. Play it är en lite vänligare låt men de välkända primocutsen sitter förstås där o Shuggen som även kan sjunga varierar upp det ganska bra. Walk away är en lite oväntad story om att tuffast är inte alltid coolast. Diggar beatet mer o mer, samplad isolerad tjej hook med smällande o sprakande trummor som räcker gott o väl. Skitskön låt me sånt "grow up" budskap. Nästa Leg breakers är en riktig jävla bergsprängare med slagfärdigt stuk o som titeln "dont fuck around". I Boston kallades Big Shug för the legbreaka och denna låt talar sitt tydliga språk. Sean P o nåra till dyker in här o bryter några stekar ben med. Streets move hanterad av DJ Premier är även den en hård mörbultande pansarnäve och nu delar the Big man ut smällar ti höger o vänster medans Primo trixar på stålhjulen. Det är klassiskt liksom men fortfarande fett, som en extra klick bearne'sås på en redan fet pizza. Primo står kvar vid skivspelarna men slungar på ett annat mer lättsamt beat o nu rappar Big Shug om respekt o att deras legacy kommer aldrig att dö ut (It just dont stop). Det roliga är att han smyger in smådissar till typ Guru o nån till, kanske Jeru eller Lil Dap som alla bruka rocka med Primo back in the a att de behöver sin Premier vilket kanske är sant.
Call me back o mer stövelsparkande raps av Shuggen, han är inte rädd för att banka nån tydligen hehe. Nu jävlar luktar det dynamit, Spitfire är även den hotande dunkande med hårda Shug rhymes om att knäcka ryggrader på mitten och elda upp wacka rappers. Ofta väldigt basic i sitt delivery men jag gillar det som fan, de är inge trams liksom, ja kan ofta sakna denna råhet, inge fjanterier bara okomplicerade raka boom bap beats o råa raps som slår ut tänder kan ibland vara skitfett. O Big Shug är inte känd för att hålla tibaks vilket han visar klart o tydligt på Streetchamp. Han har fått tag på enhel del slående produktioner som passar hans svinger-rap stil perfekt. Exposed är riktigt bra med sån "i call your bluff" tema du vet som Jerus Come clean osv. Men Big Shug är mera rakt på sak och jag önskar han kunde dissa alla wacka jävla pop rappare o övrigt skit med att säga deras namn högt o tydligt. Är det nån som skulle kunna göra det så är det Big Shug aka the Big Fist!
Ja fan ja gillar detta märker jag, ja diggar Shuggen o hans gamla boxarstil och hur han slåss för en utdöende ras i ett megamodernt/dagsfärskt rap-samhälle där trendiga människor går omkring i camofluage som mode och i stort sätt alla hjärndöda ungdomar vill bli en jävla rap eller pop stjärna, same shit. Streetchamp är bättre än vad jag trodde och da Shugster har en hel del bra att säga o förtälja. Han rider tryggt med handskarna högt på bombastiska produktioner o mixar sin stil med erfarenhet och rutin. Har du hört uttrycket "roll with the punches"? Big Shug gav födelse till ett annat, "roll or I punch you" och nu vet du var "punch" lines kommer ifrån. Eller som gammelrävarna känner till han, "so very hardcore that you hit the hard floor! Han kan fortfarande CRUSH!!


ROBUST– EL FOTO GRANDE
Chicagos främsta underground label fortsätter att droppa feta fynd! Supersoft nygrym skiva med Robust!!

Ja det är skitkul att Galapagos4 fortfarande levererar o håller. Qwel, Typical Cats o senare Mestizo m.fl rollin with the punches o nu dags för Robust uppföljare till hans magnefika Potholes In Our Molecules.
Det är en helt ny Robust vi möter på El Foto Grande. En mycket mognare, bildad o självsäker kille. Han har jobbat med producenterna Mike Gao o nykomlingen Nick Sena för en gammal-nyanserad ljudbild med ett enormt jazzigt och mjukt underlag för Robust att mysrappa över. Och det verkar passa han helt perfekt, på inledande Word of mouth får vi höra hur Robust älskar sin hiphop och att här finns inga stora budgets för stora reklamaffisher på stan. Skitbra tycker vi, då kan det handla mer om musiken. Robust drar en ingående historia på titelspåret över klassiska scratches om hur han ser på sina minnen om hans återtänkande liv. En jätteskön-fin sjungande sampling mynnar ut på slutet och jättefin resume'-outro.
Han har mycke trevligt att säga Robust o han är inte rädd för att sjunga hur "dope" han är på Retroburst, en sån kaxig hiphop låt du vet om hur jävla dope man är. Han tänker tibaks på bättre dar i goiga Think about it. Att vi behöver mer luve i hiphop/livet vet vi men framför allt behöver vi flera rappare som kan snacka om rätt typ av kärlek. Show love, Love to hate, Do it for love o Love it all är 4 duperfina låtar om detta. När hörde du senast en skiva med 4 låtar om kärlek? Live-jazziga beats o en enda tight MC är allt som behövs. Do it for love borde va årets finaste låt. En låt för alla att tänka över o begrunda sig i. Hooken är förgylld, nån cuts o heeelt underbart. En av årets bästa låtar, lyssna refrängen, I keep doin it, doin it doin it, and doin it well, scratch o for the love! Ojoj va enkelt o bra, liten fin stråke i bakgrunden o massa ödmjuka rim om varför vi borde göra det o inte goofa runt allt för mycket. Robust har så mycke luve så han gör en nästan lika låt, Love it all o shit nu har han mig på knä som ett bröllop. Ja e helt inne i denna skiva nu o cutsen i slutet på hans verser får mig att inse hur vackert detta är o att vi borde vårda det bättre. Att vi ska utrota allt ont me love. Ingen hook här utan ba 2 min ren osmädad hiphop luuve. Det är så bra att man skulle vilja tattuera in for the love of the ART på sin vänstra underarm!
En liten LL Cool J flörtning i LL Robus T, hans 5e lovesong o aldrig har vi väl sett maken till kärlek va. Flavor Flav kan ju ta sitt Flavor of Love o trycka upp där bak! Tyngre extrem skön jazzgung me mpc trummor på Cold Chilling som inspireras av cratediggande o att stay fresh. En liten rolig keyboard på slutet o fan asså smörblomma på tårtan. I got your back är en riktigt fin kompislåt ti brushan som hamstrar diverse piller o röker kola. Skaru skicka ti polarn din som du inte sett på ett tag. Men sen kommer nog skivans bästa o mest sköna spår, What up fam, en ren övervarm låt till Robust familj nära o kära. Ja det finns så mycke kärlek, så mycket inre känslor o så mycke behaglighet på El Foto Grande så man undrar varför det finns krig o orättvisor i världen. Man glömmer allt det dära onda-hemska för en stund o hamnar nånstans i en värld där det bara finns trevliga minnen, kärlek o tacksamhet. Som att kolla i ett gammalt fotoalbum med underbara titta tibaks blickar eller som när man bara ibland blir att gråta när man tänker på sin moms eller annan, annat.
Det är supermegatrevliga vibbar på Det Stora Fotot. En av årets mest positiva hiphop plattor som handlar mestadels om musiken som sig i fokus. En typisk b-boy skiva som översvallar i kärlek o sötma. Det handlar om en vanlig kille som älskar sig själv och det han gör, lever för. En människa som fortfarande har enorm passion för det han gör o lever för. Kom du ihåg när rappare bara gjorde skivor om hiphop liksom o alla var nöjda så. Robust har lyckats fångat oss i den känslan-fåran igen och ja tycker det är helt underbart att folk gör såna här album i äldre dar. Robust verkar vara en sån jävla soft o skön snubbe vilket hörs tydligt på El Foto. Årets retro skiva för folk som kanske glömt vad hiphop o musik egentligen handlar om o hur det låter i sin mest grasiösa form. Är du en av dom som tappat tron, förlorat livsgnistan eller bara är jävligt bitter kan El Foto Grande var den medicin du behöver. HÖSTBOTEMEDLET!!


BOOT CAMP CLIK-CASUALTIES OF WAR
Hiphopens största supercrew återvänder från krigets gator med tunga hjärtan o offrande krigshistorier!!

Kan inte vara nån annan anledning än att de är så hungriga och stridslystna så bara ett år efter The Last Stand pressar dom ut ytterligare en fulllängdare med sprängande matrial!
Vi kastas direkt in i det stora krigets efterskalv, det avlossas nåra feta skottsalvor o sen är skivan igång. Helt rätt fan! Visste du det inte så måste du hustla hårt om du ska få smör på mackan, The Hustle är mycket av vad Buckshots, Steele o Smokey Lahs vardag handlar om. Bubblin up är väl nån typ av klubbaktigt beat/sång men albumets sämsta låt. Kommande What you see men framför allt BK all day är under fire med spännande intensitet och hållbar ståndpunkt. Rena rama krigscenerna där BCC försvarar sitt hood Brooklyn som Bin Laden vägrar ge upp bergen i Afghanistan eller Che stred för sitt Sierra Maestra. Sen ba kommer en softis, My world fin fint producerad av Marco Polo smeker-rullar sig fram med en kvidande gitarr i kulisserna. Skön höstlåt från da BCC. I need more, gjord av 9th Wonder o en souligare bild medans Buckshot the BDI, Sean P o övriga blir personliga som en Zhang Yimou film. Oj sen kommer en snorskön låt om att spendera tid bakom lås o bom, Jail song får en nästan att vilja sitta inne. Det samplas ljud av när galler går igen o massa ingående texter om polare på lock down. Nästa A-yo är en liten party stomper, Buckshot på halvsjungade hook o OGCarna står åter igen upp för sitt älskade BK. Titelspåret är en extremt skön berättelse om hur BCC blev livets soldater och de verkar kunna göra hur många bra låtar som helst om detta ämne som egentligen är ganska oviktigt. Men Buckshot o hans krigare är specialister på detta, glöm inte det, det är fortfarande här idag o pumpar ut låtar o album medans du sitter helt jävla nerkörd i Facebook!
I want mine är en typisk krigarlåt med halvpirrande beat av M.Polo och Rock den hemska kör senare halvan av hooken. Sånt street anthem, rep it right or die withoutta fight. Everyday shit och åter igen Buckshot Shorty i högform, han skulle kunna göra 45 album med såna här "i had 2 struggle 4 mine" låtar och det är så jävla underbart att de fortfarande kan beröra. Inte många som är bättre i gamet på detta, kanske måste man uppleva det o va en del av det som nån sa för att kunna snacka om det. Everyday shit är en skitbra låt om vad deras vardag handlar om och har en soft touch om hur man ska stå på sig. Sen flippar vi helt för ett kort skönt interlude med Tek (den andra halvan av Smif N Wessun) o han blir supersårbar-känslig om sin dam-moms etc. BCC avlutar nöjt o positivt med Yesterday och mycket mycket behaglig låt att bara viba the fuck out till.
Ja skulle säga att Casualties Of War är snäppet bättre än senaste The Last Stand. Bättre beats, mer känsla o mer strid i lungan! Buckshot, OGC, Heltah Skeltah, Smif N Wessun m.fl är hiphopens Delta Force! Ett humant supergäng som kan gå från allvar till lek på en sekund. En liten arme' av solokrigare i grupp som har skapat en egen liten industri i en krigsanpassad värld. The Navy Seals of this rap shit!!


PUBLIC ENEMY – HOW YOU SELL SOUL TO A SOULESS PEOPLE WHO SOLD THEIR SOUL(CD+DVD)
Tung En av de bästa grupperna genom tiderna återvänder med botemedlet för en hjärnskadad publik i en försmutsad värld!

Vi var så jävla tokiga jag och min kompis Alejandro 1994! Vi köpte brutala Apocalypse 91 The Enemy Strikes Black LPn på Åhlens (ja vet du kunde köpa feta vinyler på Åhlens, helt sjukt) och stannade hemma från skolan en vecka för att kasta oss i väggarna och headbangah tills håret lossna. P.E. var bland min första kärlek-förälskelse inom hiphop och formade mig som person.
Inte mycket har förändrats för P.E. under dessa 20 år de hållt på. Antagligen den mest kontroversiella hiphop grupp ever och Chuck D, den svarta domedagsprofeten från dödens dal har aldrig backat en tum på nått plan. Flavor må hoppa runt på MTV med sina stolliga upptåg men som grupp är dom kompromisslösa. Sammanlänkade som borr och maskin. Titeln på 15e albumet är mycket välvald och Chuck D o co ger inte mycket för dagens datastyrda hett för dagen hets o trend (the matrix) värld och gör allt i sin makt för att ramma den som en rymdraket full med sprängämnen!
Who you sell soul to a souless people who sold their soul? som är första spåret ut är som att kastas direkt i en pytteliten bassäng med utsvultna vithajar. "Soulpower" nämns hela tiden och revolutionen är här! Skulle kunna va Rick Rubin (Beastie Boys, Run DMC etc) som ligger bakom Black is back med djupa psykadeliska el gitarr riff och Chucken ba dunkar en rimmen i fejjan på etablesimanget-oss. Harder than you think är värsta bangern i dagstil med häftiga trumpetblås och fan asså P.E. är åter ledande på köttmarknaden. En ljummen akustikgitarr brygger innan denna showvältare väller fram och vart fan de än är o spelar så tar de över!
Sex, Drugs & Violence med Krs One är skönaste storytellingen i år med 2Pac o Jam Master Jay influenser. Liknande i Amerikan gangster o nu jävlar snackar vi real gangsta rap med lorden av rättvisan på micken, Chuuuck D. Dont fuck with Chuck, thats gangsta!! Redman proddar livefunkigt Can you hear me now, nåra eurupterande cuts osså Chuckie duckie på det, här läxar han wannabe rap stars o annat pack som tror hiphop är sånt du köper på Butrix. Flava är i toppform på Flavor man och består som den stolligaste stollen i hela hiphop branchen, för vem kan göra så roliga låtar om absolut ingenting? På The enemy battle hymn of the public (finns nog ingen grupp som har så långa låtnamn) går Chuck dont fuck djupare inpå terrorism och vem som igentligen tog ner de dära tornen dagen den 9/11. För Chuck D har svar på allt han är den mest fullkomliga omoderna människan idag. Escapism sprakar o brakar som en kroppsdel som ligger i syrabad men har skönt gung och funkig groove.
Men jävlar i mig, Chuck D visar på rockröjjiga Frankenstar varför han går under namnet the hard rhyma och the rhyme animal. Som ett jävla elakt atommonster massbombar han oss med actionpackade rim om den "generella branchstyrda rapparen" som media vill ha, en fet idiot med noll talang och lyxig bil, lavish style brudar o hela blingbajset. Inte mycket snällt på How You Sell Soul men finns ändå undantag som helt fantastiskt fina Long and whining road om de dära 20 åren out on the fuckin fields of glory. 20 jävla år liksom fattar ni lika länge som många av oss gått på denna gudsjäviga jord! Åter igen bemästrar o förklarar Chuck you ran out of luck lugnt och självsäkert vilken värld han befinner sig i och bara han har dess nyckel. En till sån låt men nu Flavor Flav i en dunderseriös based on a true story om när klockclownen satt bakom lås o bom på Rikers Island (Bridge of pain). Tibaks till kampen på slutet, Eve of Destruction och mista Chuck behöver inte ens rimma för att nå fram till pelvis.
Radikala Public Enemy är fortfarande den onda knytnäven i systemets skeva skrev och How You Sell Soul är kanske den mest nödvändigaste o behövligaste skivan på mycket mycket länge. Det är inte längre indianer mot cowboys, svarta imot vita osv. Idag handlar det om så mycket mer som fattiga mot rika och globalisterna mot bevararna. Vi behöver Chuck D o hans oresonabla resonemang mixade med Flavors flippade surreal värld, G-Wiz industriella beattänkande och ur denna pumpande pulpa kommer nån proggresiv politisk rock-funkig mörk-soulig rip and rap hiphop.
Det här är bästa P.E. plattan på mycket länge och jag tycker det är så jävla helvetes underbart!! Oavsett vad hur när som händer kommer P.E. ALLTID att vara Public Enemy NR 1 för mig! Nä nu jävlar åker gamla P.E. jackan med kikarsiktet på ryggen fram ur garderoben, här ska reppas satan igen!! Syns på landet!!!


ACCESS IMMORTAL – AMERICAN ME
New Yorks arvtagare till AZ, Nas o Group Home eran sticker till i USAs onda ljumske!!
 

Han tog albumtiteln från Edward James Olmos stilbildande gängfilm, en milstolpe inom den genren. Access Immortal målar inga sådär superpositiva bilder om sitt land, en stat i kaos och ständigt missgynnande för de svarta och utslagna. Öppnandet sker lugnt o självsäkert på ett TNT tickande jazzbeat medans Access forcerar vad han ser genom sina berättande ögon på titelspåret. Funky rhythms flörtar glatt med battletema o Nas influenser. Real deal hiphop cuttas på burkiga City limits o handlar om att ta det utanför stan o ut i världen. Men första jeep bangern hör vi i Ghetto america när han cruisar runt i de mörkare kvarteren. En samplad kvittrande keyboard slinga tillför det positiva till den negativa texten. Hans b-boy känningar kommer fram i Fresh to death där han glider runt i nya sneakers o har största coolhets faktorn on da block. Största bangern o sånt fett hood anthem me Poison Pen i Ante up aktiga Brooklyn mash out. Liten fin gettohistoria om snubbar som snackar på sidan av i dåsande Lone star.
Justus Leagues Skyzoo gästar Sharks in the water o går på wack MC jakt över ett trumpetstampande beat. En av skivans bättre produktioner i strypstråkiga Acc the villain där vi får se på hans snäppigare flowande. Än om han lever i en svartgrå värld så har han en inre glöd att vilja resa sig. Både I have a dream o Days of our lives är positiva get out the misary spår. Men undra om inte Golden era är fetaste spåret. Klart ja gillar den när Access rimmar om hur det tedde sig back n the days o hur han är uppväxt på Black Moon o när han träffa Biggie Smalls. Fint när en vuxen man kan visa kärlek o tillgivenhet tycker vi på Rädda Hjärtan Verket. Sista Rhyme and reason börjar me att sampla klassika "Its a thin line between love n hate" men tystas efter 4 min typ o sen kommer ett gömt spår som är den perfekta nattmysaren me stråsande trumpetblås men det är de väl utvalda cutsen som gör låten-temat om hans fina stad i nattens rus. Ett väldigt jazzigt soft spår som borde tas upp av New Yorks turistbyrå.
Access Immortal kom fram som en V2 raket ur slummen på indiekultiga Shades of Reality men på American Me framstår han som den främsta gettoreportern just nu. Han blandar mellan skolan av New Yorks gatuscen och inför nått eget av dagens streetrap med sin smekande stillande röst. Han är liksom en smartare medveten gaturappare som älskar hiphop o rappar hellre om kampen ur skiten o att älska sin moms o att you gotta pay dues istället för massa skit som bling, rims o the dollar in the club. Istället för att blaza guns och hårda runt så är Access en soft lirare som diggar jazz o som tror på förändring genom budskap och lärdom. Hiphop är hans sätt. Skippa Hollywood, CNN o allt annat blaj, Access Immortal är det Amerika ni inte får se eller höra talas om. Han är USA punkt slut!!
 

COMMON – FINDING FOREVER
Han var uträknad ett tag men kom tillbaks med dunder o brak i Be! Nu är han o mista West tibaks för rond 2!!
 

Klart jag fick skit för att ja skrev nått bra om Kanye West i rekommendationen av Be men jag menade bara att han kunde få till det ibland med sina överdrivna produktioner o galenskaper. Han är knappast värd att försvara men återigen även han får till det ibland. Han o Common verkar ha funnit varann på nått sätt eftersom han står åter igen för det mesta av musiken. Common fortsätter på den vibben som fantastiska Be avslutade. När han inte spelar cool pimp på hollywoodduken (Smokin´ Aces) håller han till i studion och gör sin kamp-mot-nånting soulspirande hiphop. Start the show handlar om varför vi/de gör det och battletema på svidande keyboards och nått sprättande gitarrinstrument. The people är som titeln spelar på fo da people med bra drag och är genomgående melodisk med sång i hooken. Common blir retro och tänker på sin unga dar-barndom i Drivin me wild. Stökiga trummor o en samplad ihhhh-tjej gör jobbet med extra hjälp av Lily Allen. Det mullrar rejält om Southside o Common jämför sig med Nas för den tiden osv. Scysst drag åter igen o Kanye håller inte igen på blåset.
Common ringer in självaste DJ Premier på The Game för att lägga cutsen och klart skivans köttigaste spår. O Primo plockar fram en OC 12a, en Mad Skillz 12a o sen tror ja d e en Eric Sermon grej på slutet. Common remakar Dillas beat från The Shining men lägger nya texter över JDs fina souliga samplingar i So far to go. Den och Break my heart är typiska Common troende låtar med massa sweet ol luve. Misunderstood tycker jag är den låt som sticker ut på skivan, en lurig Bilal som nästan låter som en lång sampling på intro o reff med klara Gaye-Mayfield sing a likes. Inte förens efter 3.20 hör man att de är en live snubbe som sjunger o lite klurigt drag från dessa grabs med eposavslutning. Klart farsan ska va med denna platta med, sista låten jajamensan och kanske vackraste låten om de hade skurit ner lite på den vulgära sången. Forever Begins är om det Common ser-upplever och så klart ett avsked till allas J.Dilla dawg! Lååååångt spel med live instruments o sen kommer Lonnie "Pops" Lynn in with the words of wisdom!
Som många av dessa lirare (Kweli, K.West osv) vill dom lite för mycket o plockar in eade gospelkörer, söta RnB-soul gossar o allt vad de heter. Finding Forever bjuder kanske inte på nåra så där översvallande överaskningar utan är mer en solid genomarbetad bra-ganska vanlig platta från en av hiphopens mest kärleksfulla artister. Fast kanske svårt att revolutionera när man har gjort allt o prövat det mesta. Ja nöjer mig fortfarande med ultra klassikern Ressurection från 1994 men det är ju jag det. Då var de common sense!!


PROP DYLAN – A GARBAGE PAIL KID
Bästa svenska hiphop skivan i år!!
 

Borlänges (Dalarna Reprezent) Prop Dylan tänkte att ska natt hända sa får jag görat själv! Efter att jobbat dag o natt i en svettig fabrik pa Domnarvet tog Proper ryggan 2003 och drog till hiphopens huvudstad New York City. Hängde med Will Tell o killarna i Brooklyn Academy i djupaste Brooklyn. När han kom hem hade han verser från beryktade undergroundkämpar som Wordsworth, Pumkinhead, Block Mccloud o Oktober Zero. Sen var det ba att samla ihop svenska beats från omtalade o berömda producenter som Masse, Soul Supreme, Astma, Flyphonic snubbarna o Sun Raw m.fl. Nästan 4 år i produktion så kom den (skivan) lagom till sommaren. Som den Ragin Goblin han är så gar han ut hårt i början och sommarens hit är Massegjorda soulglödande Can you imagine. Allt stämmer här och Prop Dylan rappar om en dröm som blivit sann. Han kör pa tempo och styrka! I ren boom bap anda avverkar han mestadels punchlines och battlerhymes men även genuina berättelser i stärkande låtar som As good as it gets, Its alright now o partyvältarn That was back than. Han vill så mycket denna bleka blonda dalkarl och det märks tydligt i pennan. Han stormar scen på Big dreams och han är så jävla pepp o på i denna lat, har hela nyllet i micken o ba adrenalinpumpar ut ord som inför ett styrkelyft. 2 steps forward är hans tid i rampljuset och handlar om hans kamp genom eld o vatten. På sista ramdunkaren Keep it flowing så outshinar han nästan sin gäst Oktober, Prop är iaf tightare o mer on point i denna minidängah. A Garbage Pale Kid är rätt full av ilande hits och boom bap schavalkader!
Men kanske bästa med Prop Dylan är att han låter inte som typ alla andra svenska rappare som att han är från USA eller nått annat B. Han later Prop Dylan med mer driv, mer pondus och mer friskhet-färskhet än nån annan svensk rappare ja hört påa mycket mycket länge. A Garbage Pale Kid är hans actionpackade story om livet med mick i hand, penna o papper och allt det dära magiska fina vackra och underbara. Jag är lite förvånad lite rålös och ganska imponerad för detta rasande troll har gjort det den långa vägen i den grunda viken. Prop Dylan har kattapultat to the big time! DALAEXPORT!!



KILLAH PRIEST – THE OFFERING
Wu-tang affiliate o Sunz of Man ledaren kommer ner från berget med nya världens frälsning!! Buga er för detta är fan på riktigt!!

Läste på nån sida för ett tag cn att många rappare o dyligt älskade Killah Priest o tyckte han va så grym o menade att han va liksom hiphopens sista hopp eller nått. Ja fattade nada o har ofta funderat på varför feta rappers som Raskass, Vinnie Paz, Celph T o massa andra sagt så. Visst hans debut Heavy Mental är väl stämplad som Wu klassiker men sen vette fan va. View From Masada var en grym titel på andra plattan o hela temat me framsidan o innehållet var som upplagt för utplåning men den floppade och det var bara nåra låtar som höll klass. Sen kom nåra "egna-pressade" skivor o tror han softa bort på sitt berg långt bort i horisonten.
Ja har sett hans namn på jävligt många skivor som gäst osv men har aldrig förstått varför eller hur, hans styrka, hans stil, hans sätt. Tills 2007. Detta år alltså. Nutid. Idag! The Offering är Killah Priest väg tillbaks från toppen av Sinai. Nu träder han fram ur skepnaden och ner från berget kommer en fördjupad förstenande och allvetande nylärande Killah Priest!! Utsvulten som en asätare, han är vrålhungrig som en tiggare och han är redo för mytomental strid! Bestämd som en al-Qiada medlem. Framsidan o layouten är skitful/fjantig enligt mig och jag trodde att detta var droppen men sanningen är att The Offering skulle haft framsidan/layouten/blixtrandet från View From Masada. För denna skiva är så jävla bra att jag köpte upp hela Killah Priests distribution i Sverige! Mitt folk, detta är vändningen!!
Det är som att han sovit direkt på asfalten i slummen under en hel livsperiod. Som kriget gjort han till den ultimata tänkaren-philosofen-läraren. Som han sett livet ur en ihålig bok. Som att han upplevt förödelsen och uthärdat den genom smärta och smarthet. Som han har ridit på stormen och besegrat den. Som han tämt odjuret och har det som sin maskot. Killah Priest har sett döden i ansiktet och skrattat högt åt den. För att nå en inre vetenskap om sig själv och andra/annat. Om världen för i helvete!
Ja brukar tycka han låter lite trött på rösten o lite matt i rappsen. Men allt det existerar inte på The Offering. Det är som han glider runt med 5 syregas tubar under kappan och slår fram predikande rim som smockar sig fram i en tät tät getto djungel.
Det var introt som bara gjorde mig paralyserad. Som nån drog fram en hagelbössa o blåste bort mitt högra ben. "This is it ha?" Han börjar lugnt med inledande ord sen 0.29 börjar han långa vägen tillbaks. "-Shootouts, drug liquor stores, broken projects...i swear my heart left the time i dodge death" o shit ja hör ju att en levande god djävul intagit mina sargade högtalare. Han snackar skönt om hur gettona är infekterade av ondska och o här hör ja hans profetia första ggn i mitt sketna liv, "im back with another classic called The Offering" och nu HÖR jag hans sanna ord för första ggn. Nu går dom in i min urholkade hjärna och nu betyder dom nått meningsfullt för första ggn.
Salvation handlar om en jävla motiverad krigare som aldrig ger upp, kanske är det han själv men jag önskar ju så innerligt att det var mig han sjöng om. Skitbra-feet kamp låt som till o med ex nazisten o Ikea grundaren Ingvar KAMPrad skulle rocka flinten till! På slutet kommer helikoptrar in o det är öppen strid ute på dödens fält. Så jävla underbart!
Vi är på låt 3 och du märker att detta kommer att spåra ur. Du kommer få sitta att läsa till år 2009. Men ja kan inte sluta skriva.
Gun for gun me Nas o här börjar man förstå Killah Ps resning från halvdankad Wu-rappare till en mer allmän-kamp-storhets MC i Nas "höga" klass och man hör ingen skillnad dom imellan. För de har båda möts by the rivers of blood och blivit uppväxt i the pj´s with real n****s and thugs o shit va pepp ja blir på att göra nått galet-olagligt. How many är en hårdare Killah Priest som nu kör sina mest-bäst skrivna punchlines o metaforer för att visa att han platsar i The Hall of Fame of Mcs och han är inte långt borta kan jag säga. Lyssna på denna låt, andra versen låter han nästan som en yngre Rakim. Sinnes va. Har aldrig ens tänkt tanken men nu hör jag liknelser ja aldrig kunde tro. Men hur jävla getto fet är Uprising? Fyy faaaaan vilken låt, är du som jag en stråkbög måste du fetta denna låt, så jävla feet. Han köttar mjukt hur han kämpat sig ur dödens dal och hur han sett förödelsens kärna men offrat sig för att sin själ skulle kunna segra. Fy fan, årets skönaste låt, måste va. Melodic pt 2 me Hell Razah är som titeln lugnt melodisk medans de 2 Sunz of Man kollegorna sammanför levande historier om filmskådisar och gömda budskap i the hood.
Återigen, här har du Rockys (Syl Stallone) musik han i hemlighet lyssnade på när han besegrade världen och Apollo Creed 1976. Rocky måste han lyssnat på Priesthood, nu jävlar spränger mördarprästen alla spärrar- "the warrior, the emperor i declare i am, bring your crews your click etc say my name" o massa "Priest" ligger som addlibs o shit asså fy fan. "The projects is my code of arms" o refrängen skulle kunna stå imot en kärve dum dum kulor. "Say my name watch a hundred cowards die" o shit igen alla hans verser på denna låt är som att krocktesta en bil utan bälte och kaross. Visst fan var det Killah Priest Rocky försökte likna när han drog på sig gråa luvan över skallen och visst var det Killah Priest som besatte Rockys spirande vinnarsjäl. Kan inte ha varit nån annan.Han behöver inga gäster på The Offering för han skulle bara låta 130 ggr bättre än dom o förlöjliga dom helt. Men hans grupp/crew 4 Horsemen dyker in när översteprästen befaller. Raskass tar permis från finkan, Canibus tar bondpermis från armen o Kurupt skippar gangbangandet för en dag för att alla sammanstråla på tryckande Inner G.
Ghetto jezus är 3e mördande hitten ut och vi har inte kommit halvägs på skivan ens. Ett porlande piano sköter det vackra medans Killah Pee rappar om religiösa omen och kommande uppenbarelser ingen ignorant kan se. Men det blir aldrig på ett drygt sätt eller jobbigt utan Killah Priest har lyckats på nått sjukt-berusande sätt med att fängsla en på samtliga 17 spår. Han visar fina prov på en mjukare touch när han tar oss med på en smekande färd i titelspåret bland döda kompisar som gav sitt liv för kampen. Men ännu mer på underbara Happy, där han rappar inlevande om the pjs (stora hus-byggnader) o medans han ser stolt på sin grandma när hon sa åt han att va lycklig. Sjukt vacker-sårbar låt om att vi ska lyssna på vad våra mödrar säger och se framåt-leva lyckligt. Det måste väl vara det ultimata att sträva efter, inspirerandet att bli o vara lycklig.
Finns inte en dålig låt på The Offering. Helt överfyllt med softa getto historier om the hood, levandets strävande och hur vi måste överleva livets stora hinder. Vi måste offra oss för att kunna nå det vi vill, för att kunna komma dit vi vill. Vi får inte ge upp vi får inte lägga oss ner på backen o gråta. Vi ska KÄMPA o vi ska dö för det vi tror på!
Nu när ja kollar upp Killah P ser ja ju att han gjort en hel sida med gästspel o låtar innan The Offering. De var ju som upplagt för succe!! Fo real jag är helt shockad! Jag är som amerikanska folket den 9/11! Jag har missat revolutionen medans den gick utanför min gata! Jag missade sista rutan på min skraplott där det stod att jag vann 100 miljoner!Men jag fick The Offering istället. Nånting som var mycket mera värt. Antagligen årets bästa skiva. Ja vet du tror jag e helt dum i huvut o kanske är jag det. Men The Offering handlar om att dedikera sig till nått så djupt att inget annat existerar. Att älska nått så hårt att du skakar o gråter varje gång du pratar om det. Att öppna sitt hjärta så stort så all jordens befolkning kan hoppa in i det. Har du nånsin trott så hårt på nått så att du skulle lätt offra ditt liv för att uppnå det? Har du nånsin kämpat för att uppnå en sak så hårt att allt annat i ditt liv är helt meningslöst. Har du nånsin stått helt ensam längst ut på universums kant o sett nästa liv uppenbara sig? Killah Priest kommer nyss därifrån och The Offering är en skiva han bara kommer att göra en gång i sitt liv. Han nog aldrig hört en skivas produktion dvs musik stämma så bra överens med en rappares röst o stil som på The Offering. Ja säger inte att den är som Nas Illmatic eller Commons Ressurection men nått åt det hållet iaf. The Offering är den enda skivan jag behöver i helvetets gap. Den enda skivan jag behöver i den sibiriska vildmarken. Den enda skivan jag behöver för att överleva maskinen som vill döda mig sakta o trycka ner mig till okännlighet.
Killah Priest framstår äntligen som gettohiphopens frälsare, nått han alltid eftersträvat men inte lyckats med förens nu. En hood prophet, en slags djupt troende renande apostel som vill frälsa oss med hans spektakulära hiphop-musik. En getto jesus som berättar levande hood stories och avslöjar lögner. En hoodets försvarare, gettots förespråkare. Som Bob Marley, Che Guevera, Miguel Pinero osv. En oslagbar obrytbar kämpe för de svaga. Man behöver inte va religiös eller knäpp för att tro eller känna detta. Killah Priest ger oss The Offering och vi tar in den och förvaltar den som en signerad present från en hiphop Gud. Jag kunde inte se det komma men nu vet jag permanent att hans namn är KILLAH PRIEST!


RUGGED INTELLECT – RENAISSANCE MUSIC
Tung boom bap on some takin it back shit! Canada in da fuckin house!!
 

Coolaste o mest hiphopigaste framsidan + layout i år va, han sitter där fett getto bland bricks o en feet boombox (stor radio-kassettspelare). Ja helvete denna Montrealsnubbe tar inga shorts utan ba blastar med sina punchlineladdade raps o sopar bort all competition. Han avslutar första låten What it is med "i live ma life as a soldier" skithårt ju. Domingo (Big Pun, Krs 1 etc) proddar ordlösa Say goodbye och här hör ja att de fått igång nått skälvande. Rugged nitar första versen med "Im twice as hungry coz its never enuff" o hellsyeah ja tror vi har en jävla pitbull i kedjor här. Ja blir o tänka på Real Live eller nått sånt från grymma 90! Han flippar satan här med ord och battlerhymes o länge sen ja hörde nån stämpla rhymesen så här hårt och beslutsamt. Inge tjafs! Lyssna denna lina från Guaranteed, "I turn your fuckin afterparty to a burrielground" o snubben ba köttar hehe.
Sjuka R.A. The Rugged Man gästar DBA (Dirty Bitch Anthem) och nu snackas det så mycke skitsnack som det går om lättfotade damer och annat sånt. O visst lite kul är det faktiskt. Röstmässigt låter Rugged nånstans mellan Kool G Rap (som även gästar) Larry O o Big Pun, typisk New Yorkig MC men hungrigare o mer pondus. Inte svårt att plocka ut vinnare-hits, Next dose me Ras Kass, Say goodbye vanliga versionen o rmxen o Biters block är erupterande bangers med näven i nyllet effekt. Enda lite lugnare låten är Truth & consequences där man kan höra bakgrunden om Rugged o hur han växte fram o kom upp, soft skönt spår om att ensam är stark, kallt och okänsligt men den enda sanningen.
Rugged har starkt stöd i ryggen, Heltah Skeltah, G Rap, AG, Molemen, Buckwild, Domingo m.m men faktum är att han skiner mest själv genom sin soldatanda o sina skarpslipade skills. Ska man göra en "klassisk" hiphop skiva idag ska man gå fullt ut! Aint no halfsteppin som the Big Daddy sa! Slå inte näven genom väggen, ta sats o spring genom skiten istället och det är det som gör Renaissance Music till årets boom bap skiva! Rugged Intellect är the renaissance man of 2007!! Real recognize real!!!



BLACK MOON – TOTAL ECLIPSE
En av 2003s bästa skivor, vi var tvungna att ta in den igen denna gång till ett vrakpris, REAAAAA!!
 

3e plattan var liknande de 3 föregående, asfaltshård, maffiaorörbar och ishallstung!! Bara Black Moon kan göra en låt med titeln Stay real 2003 och komma undan med det på ett bra sätt. Först nåra granithårda spår sen lyckopiller som Thats the way shit iz o Stoned iz the way som är helt äckligt sköna. Evil D är en riktig DJ som faktiskt scratchar och ingen jävla statist som i senaste Nelly videon. Här lägger han buken på crossfadern lite överallt och proddar mullrande halva plattans spår med brorsan Walt i Da Beatminerz. De samplar o samplar o cuttar samtidigt över 2003s mest bastanta beats! Men årets låt var This goes out to you, den hjälpte mig genom Norges kalla skogar när jag pulsade barfota på knäskålarna, den hjälpte mig när jag satt ensam med en magnum mot pannan den gjorde allt och lite till. Buckshots 3 verser är så enkla men så innihelvete underbara hur han ba lägger fram det brinnande inre på ett fat och låter oss käka av det. Coptic spelar ett plirrande piano o dova trummor medans Steele kör den enormt mysiga hooken. Detta var hämningslåten till alla Henrik Asplundar, du vet den där fega jävla idioten som fick alla att mobba dig och håna dig i mellanstadiet! Genom Buckshot fick jag upprättelse, titta vem som står upp nu då din jävla fjant!! Riktigt jävla bra skiva, ja hittar en låt som e halvdålig resten är som hans namn: BUCKSHOT!! Det är nått konstigt om du inte köper denna rälssprängare för detta löjliga pris!!! Black Moon skapade -03 total solförmörkelse, 17 spår fantastiskt jävla mörker!!!


MARCO POLO – PORT AUTHORITY
Uppkommande Kanada producent med legendariska snubbar som tar oss tillbaka till hiphopens sandlåda!!

Torontos Marco Polo sålde allt han ägde och köpte 2 lastbilar. Den ena full med Red Bull den andra fylld med Dextrosol. Sen körde han ner till New York, ringde upp nåra av 90-talets gyllene MCs som Large Pro, Kool G Rap, Masta Ace, Edo G, Buckshot, Sadat X, A.G., Ju Ju, OC mm och nyare alster som Supastition, Wordsworth, Copywrite mm. Marco sa att nu jävlar gör vi detta!! Nu jävlar gör vi en fet skiva om vad hiphop ska vara! SKITFETT svara dom! Under 3 års tid hängde alla dessa snubbar i hans lastbilar och ut kom slutligen Port Authority. Som introt säger så är han en outsider än om han proddat Pumkinhead, BCC, Sadat o andra. Men detta är hans stund i gatans ljus. Get Busy med isiga stråkar visar en ny lite mognare Copywrite men handen på hjärtat det är det svetsande beatet som gör jobbet här. Bra öppningslåt och handskarna är på. Marco tar tillbaks en av våra mest underskattade, OC i rampljuset, lite lite lite lite enformigt med keyboard samplingen hela tiden men annars super bra med driv och genomgående flow. Lite hitvarning här. Men låten med stort L alla snackar om är Nostalgia. Jävlar i min själ säger vi ödmjukt! Årets bästa låt!! Masta Ace kunde inte passa bättre in här, han är som en Hilti borr han gör det tunga jobbet lätt. När han rappar hur det började i Latin Quarter o Union Square med allt det feta runt i kring så känner man att fan asså det är så här det ska låta. Snabbt beat på 95 bpm kanske och varm soulig höstkänsla i jazzgitarr och när hooken kommer, ny sampling och de superperfekta cutsen (Roxanne Shante-Kool G osv) är helt helt otroligt bäst. Äckligt bra låt asså och vi snackar inte gåshud utan mer elefanthud i hela kroppen!! För att riktigt förstå vad jag försöker säga, kolla www.hiphopdx.com/index/videos/id.128/title.marco-polo-f-masta-ace-nostalg
Marco blir funkig med livetrummor i The Radar och Extra P spottar battleish ganska lika som han gjorde 1995. Hehe. Gnuggande cuts som gör refrängen lite extra värd. Kreators Jayshaun blir personlig i All my love och nu lägger Marco en skör sampling som talar för sig själv. Lay it down med Rock Marciano har feting röj, speciellt hårda hooken som är stämplande. Frätande klassika scratch ljud och liten hit igen! I lay it down! Black Moons Buckshot rappar om hur hans bolag äger medans Marco lirar på en gammal bas och petar in retro trumpeter på Go around. Rollin är sån slö låt för de i soffan du vet som rullar sånt brunt och puffar sakta skönt. På slutet lugn slapp fin låt om familjen och hur livet går på medans tiden tittar på. En nöjd stränggura och gruppen Critically Acclaimed blickar tillbaks på livet lite sorgset lite glatt. Sista låten hade jag skippat att ta med på skivan men annars är det en mindre Absolute Hiphop hits han radar upp Marco Polo på debutplattan!
Nått jag gillar med Marcos beats är att han fått upp farten och får den så kallade punch in punch out effekten. Oftast instrumentella samplingar och väldigt "boom bap" aktiga produktioner med röj. Men det som gör det hela till hitkavalkad är den så kallade DJen. På 80-talet var det han som i stort sett skapade hiphopen och tog den från slummen i The Bronx till Mcdonalds på Kungsgatan. Utan han hade inget av detta fina vackra underbara funnits och det är hans glödande vrålande cuts, tillsammans med Marcos tryckande beats och så klart alla dessa halvlegendariska rappare som gör Port Authority till den starka skiva den är. Han har det lilla extra i sina beats o ideer som många har förlorat idag. Hans kicks o snares ljuder lite bättre o har lite mer proffssound än andra just nu. Han är inte nyskapande producent utan mer nostalgisk och satsar som många andra på att göra bra kvalitets hiphop med massor av -90 tals känslighet. Och varför gör han nu detta då säger du. Jo det är väldigt enkelt. Handlar inte om rätt eller fel. Det handlar bara om kärlek. Kärlek till en sub kultur som idag blivit en megaindustri, en fräck-rolig trend för de flesta men Marco Polo och hans klick rullar vidare i hans lastbilar till nästa hamn nästa stad!!


PHAROAHE MONCH – DESIRE
En av de mest spektakulära rapparna från -90 talet återvänder med ny soft platta!!

Jo visst var det så, Pharoahe o polarn Prince Po gjorde säregna o invecklade låtar som gruppen Organized Konfusion på 90-talet och Pharoahe Monch blev känd som en MC med ett jävla sofistikerat flow . Han var ruskigt jävla tight-blixtrande, kolla låtar som Bring it on t.ex för att nämna en. Snubben ba gick in o mörda beatet varje gång! Sen kom den Rawkus eran med ryggsäckar o långfingret i luften, Pharoahe fick ut debuten 1999 som va halvklassisk väl kanske mer, iaf en riktigt bra platta men sen blev han nog som många andra rappare från den tiden rätt förvirrad. Spökskrev endel låtar o texter åt skojarna Puff Daddy, Jay Z o säkert många till. Efter många års tystnad så har han äntligen fått ihop Desire.
Som Common, T. Kweli m.fl hör Pharoahe till facket "medvetna" rappare som kämpar för frihet och en bättre värld kan man säga om man ska kategorisera. Så andra låten ut blir Free och man slungar in samma sample som Soul Position gjorde senaste plattan. Nån elgura här o där med kongotrummor som breaks o han frigör sina sista tankar. Sångbroder Showtime går loss i hooken på titelspåret och det är hitten på skivan med krigande stråkar, nu kommer han lite nära det större perspektivet och sån fet glidarlåt hem från the grind. Det är tufft av han att ge sig på en sån bultande mördande låt som P.E.s Welcome to the terrordome och än om han ligger i så kan ingen levande el död knäcka Chuck D, rappens Terminator! When the gun draws är lite tidig Pharoahe stil med ett starkt berättande om stålkulans väg genom tiden. En till minihit i Lets go med tryckande elisar o boom bapig trumtakt på 95 bpm. Här lyfter det igen och det är detta jag skulle vilja massa mer av. Bar tap, Hold on, So good o sista The trilogy trappar ner skivan och alla är softa låtar ala The Roots-DÁngelo stuk varav Erykah Badu gästar en.
Desire är en ganska bra platta än om något ljummen. Jag vet att han kan så mycket mer. Jag skulle vilja höra lite mer kötta (Simon says) mer stake ja mera "skit på er" anda nått som han lätt skulle kunna ta till. Desire är ibland bluesig ibland hiphopig och på slutet lider den åt det souliga hållet. Är det nån som skulle kunna göra en modern klassiker är det denna man. Han skulle kunna berätta djupa hoodtales, politiska svarta panter shit, livsstorys, battle teman ja fan tror han är kapabel till det mesta. Förutom Alchemist så är det gamla killen Lee Stone o Pharoahe själv som rattar o slår på padsen mestadels på Desire. Känns som att detta är den lugnare o finare sidan av Pharoahe Monch och nästa skiva kanske mer hat, kärlek och förhoppingsvis mera åt Internal Affairs hållet. Tiden får utvisa helt enkelt men Pharoahe Monch håller sin plats i the MCs hall of fame!!


SOULS OF MISCHIEF - 93 'TIL INFINITY - Hip-Hop CLASSIC
Milstolparnas stolpe och alla ljuva somrars skiva!!! CLASSIC!!!!

Ja du har säkert hört det förrut. Året var 1993 och normala villor som våran hade inte kabelnät eller parabol. Men min mors bästa väninna hade det i sin lägenhet så varje kväll runt 12 på natten smög jag in genom balkongdörren som hon lämnat öppen. Man skolkade självklart rätt ofta för att orka sitta uppe i 2 timmar nästan varje natt. De nätter jag inte gjorde det spelade jag in YOMTVRAPS! som var största och typ enda förmedlaren av ny, gammal och bra hiphop på den tiden. Man dyrkade denna tid och det var så magiskt så jag önskade jag kunde lägga mitt hjärta på ett bord och spänna upp det så ni kunde få se dess heliga memorias innehåll.
Faktum var att jag missade inte ett avsnitt på 5 år. Varje avsnitt var som ett möte med Gud. Men när 93' til infinity videon kom på så sket jag i vem som sov det var maxvolym på den gamla 18 tums skittvn som gällde! Videon ligger med på 10 bästa genom tiderna och de filmar i vildmarken nått som var ganska ovanligt på denna tid men Souls drog ut i bergen men hade ändå de viktiga rooftops scenerna, polare shoutsen osv. Supernaturlig video! http://www.youtube.com/watch?v=1ZSZ6RvKE70
Låten likaså, den ligger där på samma lista som Pete Rock & CL Smooths TROY, Commons I used to love H.E.R. och övriga monstermegamäktande hiphop hits. Titelspåret 93' til infinity är bara helt enkelt superb, en modern Motown rap-hit med soul, enorm känsla och den gäddgjutna touchen. Den ledande samplingen, en tuba/horn är så äckligt perfekt så Gud måste ha skapat den endast för detta ändamål. Sen kommer små så kallade fender rhodes (gammalt piano) ljud in och lägger till den syrlande sötman. A+ proddade den o trummorna dubbelslår på nått sätt och är än idag nått jag typ aldrig hört. Som idag filtrerar folk sina klatchstrummor och separerar men här så kasta man in all hård skit man hittade i MPCn och drog allt genom massa fet kompressor som ett spår typ och ut kom denna dubbel raspande slående trumma typ.
Helt dum i huvudet som man var när man var ung så bytte jag bort denna skiva mot en svart EPMD väst runt 1995. 2001 åkte jag och 2 vänner till nordnorge och jobbade högt bland bergen och en av dom hade med denna skiva. Jag visste självklart att den var ett mäktande mästerverk men det tog nog mig 8 år att verkligen fatta den djupa djävande innebörden. Där i norges vidsträckta landskap blev jag åter igen kär och skivan fick en helt ny innerbörd.
Men en skiva måste innehålla mer än en brännande hit. Och det är där skivans inre glöd blossar upp till vulkan. Så vad var det med denna putsade guldklimp som inte kan sluta glimma? Ja kanske för att -93 var ett av de bästa hiphop åren i historien, en mytomagisk tid som bjöd på några av hiphopens bästa album någonsin. Kanske för att A-Plus, Opio, Phesto o Tajai var ganska så vanliga killar som gillade att röka puff, åka skateboard o bara vara dope maad chill.
Del The Funky Homosapien som nyss haft en superduper hit med Mistadobalina var en av de hetaste MCs på denna tid. Han hängde med detta gäng Hieroglyphics och gästar på utsökta Limitations som handlar om att "wacka" MCs måste veta sin plats. Men vänta vi går tillbaks till början av skivan, efter första Let em know så kommer ett groovigt beat och en levande snubbe Bill Ortiz går in i rökridå med sin nysmörjade trumpet. Domino som gör beatet samplar piano och sammanför live musik med samplingbaserat här och det var stort på denna tid, helt underbart vackert liksom. Redan här rappade Souls om livet och dess sharader på ett positivt sätt. Men Thats when ya lost har ett hammrande budskap, vi ska finna varje kass rappare och bita skallen av han! De bygger denna låt så mäktigt, kolla hooken, "steppin to Casual", en sampling "thats when ya lost" osv varje namn och sättet de reppar (representerar) var liksom inte aggresivt utan mer ett konstanterande. Vi ska säga att på denna tid så var det skillz, dvs ens färdigheter som talade inte som nu att du köper en bazooka o går ut på gatan o blåser din grannes hus åt helvete. Nä det var inte så vanligt med handgemäng och dödlig utgång dessa år något som idag nästan blivit trend som allt annat.
Jo Souls samplande gammal jazz-soul men även en del annan hiphop som Gangstarr, Main Source, EPMD osv och återanvände i sin nya musik. Idag består ju generellt branchen av massa jävla egon o ägg som bara ska bli kända o bajsa runt på TV men Souls var mer som fans av deras egen kultur eller nått. What a way to go out med ekande eko på snaren är en fyndig historia hur folk blir skjutna för mindre och Souls hade en del hood tales med. Ja alla spår här har en egen innebörd och som rappare var dessa 4 gossar pigga, huggande och flowade snabbt och intensivt oftast. Energikrämande!! Den abrupta övergången till Anything can happen smäller som en MAC10 och nu rhymar de om allt från ping pong bollar till att bli "capad" på gatan typ. Domino fläskar igen med ett fett beat som har trumpeter, flöjter, piano m.m. Lyssna trummorna på Tell me who profits och försök tuta i mig att detta inte är stabilt proddat liksom. Bred fyllig kickdrum och en liten trumpet gjöder. Istället för att skriva ett helt häfte med tack till jada jada så gör de en låt om det i outrot, bara en sån sak liksom, mycket mer äkta att säga till folk o propsa dom än att låta nån hjärnfri bimbo på ditt värdelösa skivbolag skriva ner fina tacktal på datorn. Händer väl inte i dessa dar tror ja men här så gjorde folk "tack" spår till andra o la med på skiva.
Souls släppte 4 skivor efter denna debut men ingen nådde samma K2 höjd som 93' Til Infinity. Men deras status inom hiphop är heligt. Kanske för att de höll liknande stil på alla släpp och kanske för att de än idag är på samma tip. En liten rolig grej är att Souls är i studion nu med legendariska Prince Paul (De La, Gravediggaz etc etc) och spelar in deras nya skiva.
Souls och deras crew Hieroglyphics (Del, Casual, Pep Love m.fl) byggde sitt Hiero imperium på denna skiva och banade väg för den lite mer medvetna/hiphoppiga stilen i the Bay Area. Som sen Blackalicious/Quanum gänget spann vidare på osv men Souls var de som satte Oakland på kartan utanför pimprappens Too Short, E-40 o alla dom.
Jag är extremt tacksam att jag är en del av av denna pulserande gulderaådra. Att jag var där och fick se det heliga härliga uppenbara sig i sin livligaste och vildaste form. Kanske därför jag idag lätt kan avfärda det riktiga från det plastiga eftersom jag vet sanningen. I motsatsen till alla dagens klowner och fjantrap och övrig bajs så håller denna skiva från 1993 till all oändlighet!!


SURREAL & THE SOUND PROVIDERS – TRUE INDEED
Jazzfunkigaste producentduon vid sidan av PUTS teamar upp med skottsäkra Surreal!! En skönstämd orgie av bra musik!!!

En skiva ja alltid bitit mig i tungan för att ja inte skrev på var Sound Providers helt makabra kollektion Looking Backwards som kom slutet 2005. Så kom denna nya så ja tänkte ja skriver med lite om den förra så får jag iaf nämna den fastän den är värd ett ark av beröm och guldstjärnor.
True Indeed är ett kul o intressant samarbete mellan HipHop Is Musics Surreal som normalt spånar hits med DJ Balance och San Diegos beatknådare Sound Providers. Jag älskar ju folk som håller på sin stil (så länge det låter bra) och The SPs har inte ändrat ett uns sen början 1998 när de droppade nåra snorfunkiga 12or på ABB. Både Surreal o SPs älskar-dyrkar jazz och gör en slags egen myz-jazz-funkig hiphop med nåra lager damm. Samplingsbaserad hiphop alltså, vi snackar funklirare som People Under The Stairs, Ugly Duckling och DJ Format t.ex. True Indeed har det kanske inte tidigare Sound Providers grejer har, en vassare, tightare och lite mer variabel MC i den overklige Surreal som går inför detta som det vore fest med gratis alkohol.
Efter en kort introduktion så dammas originalen av och jag blir att tänka på Stetsasonic, en kultig 80 tals grupp som gjorde megadängan Talkin all that jazz (sök upp)! Soulo står på stålhjulen och Jason Skills har fingrarna fastspikade på MPCn. Sen börjar koskavalkaden, Just gettin started och The lesson är små teasers på vad som skall komma. Push on har extrem grooviga trumprogg och lite piano skapar jazzklubb känsla ner till backen. Syndskön gång på Truth be told och SPs leker med en frispelande gitarr i bakgrunden. Soliga vibbar och Surreal säger som det är. Halvlatinska toner i dansanta Place to be och nu skulle man kunna fylla ett dansgolv med glatt folk. Skitbra gung här och en finputsad partyhit ala Sound Providers glidiga stil. Deras trummor är helt maxpressade och studsar fram som en hoppborg, inget MTVklatchande i hi-hatsen nä fan djupa basgångar där the basskick slår hål på grannens vägg o lite till. Lyssna ba Night to remember, nacken svingar som misshandlade djur och fan man blir lycklig av detta svävande sväng. Sommarnatts låt eller nått va. Walk in the park likaså, trummorna helt sjuka, djupgående inåt och dessa grabbar har hajjat det där med the kick n the snare. Skiten ska sammarbeta inte motarbeta varann sen softa rhymes på det, "I live my life like a walk in the park" och detta är lökarnas låt! Skitbra skitfett säger de och knäpper gylfen. They call me...är en skitfin berättelse om en kille som digga allt me hiphop och blev en av det till slut. På slutet får man höra vem det är och finfin vacker poesi så här en midsommarsönda natt. Bastrumman på The rundown är slående liggandes och lyfter hela låten till maxnivå, som alltid typ!
Det som gör denna skiva är kombinationen av allt gott underbart. Soulo lägger hyllade cuts o med polarn J-Skills proddar de så jazzbumpigt djupt så de får ett varningsutfärdande av Nack kommitten för känsliga huvuden klubben. Sen Surreal på det som träffar rimmen som en prickskytt och det är bara så margarin fett. Fetare än all olja i Norge!
Surreal o Sound Providers är lika fattiga som en vaktmästare men superlyckliga för att de får göra det de älskar. Skapa kvalitetsmusik och göra nått meningsfullt. Och det hör man tydligt på True Indeed, gjort av människor med hjärtan av guld!
Vill du ha nått lite speciellt, som lite extra fin tryffel eller kanske en bitbitande konjac är True Indeed ditt val. Det lilla extra på tårtan liksom, en ren ädelbit och 1 av förra årets mest njutbara album i ljud o text. Nått för finsmakaren och musikälskaren! Det är fortfarande teman som "stay fresh" "dont believe the hype" osv som gäller och jag har snart inte mer guldstjärnor att dela ut för dessa 3 snubbar har rånat mig blind. Jag kan lyssna om o om igen på detta, musik gjord för att stanna, oförstörbart o magiskt!! Det är True Indeed helt enkelt!!!


BLACK MOON – BEHIND THE MOON DVD
Följ med bakom den mörkaste månens kraft, den sanna storyn om Buckshot, 5FT o Evil Dee!!

Va fan tänker du, har Johnny Bass blivit nån jävla filmrecensent, va next ska han bli hiphopens Orvar Säfström. Nej ingen i världen kan ta originalet Orvars plats men denna dvd va så feet och priset på 89 kr skulle fått Buckshot att tro att vi dealar dom gratis! I början får vi höra Buckshot Shortys (han kallades för det i unga dar) syrra säga att lillbrorsan alltid råka i trubbel i plugget (nähä säger vi) och de visste att han skulle bli känd eller stor på nått sätt.
Ja det är jävligt kul och se o höra. Knalla med 5FT längs Brooklyns gator och hör Buckshot berätta hur de hustlade skivbolag way back och typ nästan blev rika. Det var de som började rocka militärkläder inom hiphop och är ansvariga för nåra hundra trender o stilar idag. Vill du lära dig nått om street hustling, är fan av musiken eller ba gillar en fet dvd ska du checka in Behind The Moon, en proffsfilmad dvd samtidigt som den är lortigt amatörig. Vi snackar ju trots allt om en av de jämnaste grupperna all time inom hiphop och som håller än idag! Jag anser att det är döviktigt att det finns grupper som denna som har integritet och kvalite´fullt ut fortfarande. Dessutom kan du inte missa när en rasande 5FT slår sönder en gitarr och DJ Evil Ds dammiga studio. Behind The Moon är svarta amerikas dröm hur du lyckas och hur du lever med dig själv!!
Buckshot, den lilla mannen med den stora rösten och en av mina favorit rappare genom tiderna äger filmen igenom och du måste se det för att kunna förstå det. När han freestylar på kultaffärn Fat Beats känner man för att ta en tugga i ett stålräcke. Behind The Moon är den otroliga storyn hur de gjorde det utan din hjälp!! Som KAOS o CAKE har vi REA just nu, 89 ynka, PEACE!!


CILVARINGZ – I
HELVETES HORDAR!!! Senaste Wu-medlemmen tar klanen tillbaks till 1995 och Wna slamdunkar i marken igen!!!

Efter RZAs projekt med kassa rapparn Freemurdah där han gjorde en hel skiva med wacka klubb beats tänkte vi att det var spjutet i Wu-kistan för gott! Sen när RZA går o signar denna snubbe från Holland tänkte vi att nu jävlar kan man aldrig mer spela en Wu låt o känna att det är fett. Vi fick äta skit i 12 LÅNGA dar för vi hade så jävla fel så vi borde få stryk med baseballträ i ett år!
Cilvaringz är en galen Marockan från Nederländerna som hålller på Palestina och har fått hela jävla klanen att dra fram samuraj svärden igen o ba "chop chop chop" "swing swing swing"! Mina hundar guldfiskar o alla andra som läser DET KLASSISKA WU TANG SOUNDET ÄR TILLBAKS!! Fram med huvtröjan, W emblemet och det lortiga!! Fy fan va otippat va?! "A live marockian muslim" skriker Raekwon the chef på The weeping tiger medans det avfyras guns o snutsirener och det är helt jävla "crazy"! Skitbra skitbra, RZA proddar koskit och distade trummor och fan alltså DET ÄR JU SÅ HÄR DE SKA LÅTA WU TANG KILLA BEEZ ON DA SWARM!! Sheherezad, my beloved lånar från Ghostface och är the greatest love story ever told med grym sampling o sång i hooken som alla riktiga shaolinare får gåshud av, sån typisk gammal Wu kärlekslåt som bara de kunde göra. Du förstår de gjorde känsliga låtar på ett rått sätt så de blir skitfett, få en ballad att låta rock solid inte många som fixar!
Sen nästa ja shit, WELCOME TO THE STREETS OF ARABIA där folk är precis som vi! Nu jävlar tar Cilvaringz på sig terrormasken och lägger ner fakta om förtryckarna eller jävlarna kalla vad du vill o ba haglar ur sig visa ord som en äkta Wu profet! Nämen han e helt jävla galen fan o ba spottar hårda meningar och det var mycket mycket länge sen jag hörde en rappare säga vad han tycker på detta sätt. Alla andra blir ju små fjantar vid Cilvaz sida o shit visste jag inte bättre skulle jag bli rädd o sluta lyssna här. Men nu vet ju jag bättre, och det gör Cilva med o brakar på ett dovrande beat ( In the name of allah) med gnissel stråkar o fan va bra asså jag är helt shockad som en amerikan dan efter 9/11. Outrot är helt jävla fenomenalt!! Men va fan, trummorna på Brothers aint brothers då, shit asså feta du och mr Cilva ba öser över beatbox som han stod på hörnet en smutsig gata på Staten Island. Han råhyllar sin mentor the RZA på denna låt och de e ju så fett med some real brothalove! Högre bpm mer tempo mer röj på Blazing saddles och åter igen svena bra med skakande cuts o ba massa jävla röjj guns blazing o så skitfett!! Cilvaringz drar på sig palestina sjalen o fram med AK-47an o drar till Damascus, slött plågande beat o ba murda murda murdahhh!
Det enda wacka på denna skiva är när blingtönten Pharell ringer på en telesvarare, annars är det en starkt genomarbetad debut platta med allt o lite till! Som ba en sån sak som låten Forever michael. Äääntligen gör nån en hyllningslåt till Wacko, the king of pop MICHAEL JACKSSON! Så grymt, Cilva o jag skiter i om han sover med aliens eller snorungar i sin säng, kan inte dissa kingen! Så fett att han gör denna låt, det är hiphop!! Svinfett spår!!! På slutet sån mysig fet låt, Deaf dumb & blind oj oj joj va soft spår, fetta hooken soft warrior shit, deep stuff man! Skitbra skiva!!
Ja det är ett tungt budskap han kommer med Cilvaringz. Laddar du Absolut Music samlingar ska du nog skippa detta. Det här är tunga grejer och det mest kraftfulla jag hört från Wu gänget någonsin. Alla jävlar har känt det med, Cilva proddar mestadels av skivan själv med en rejäl spade vargskabb på baskaggarna annars så håller RZA, 4th Disciple, Bronze Naza m fl. det gettolortigt som de gjorde i begynnelsen. Method Man, Ghostface, Chef Raekwon, Killarmy, GZA osv är med på denna skiva och alla förtjänar sina alias igen och allt är som förut typ och jag ser dagar igen där man går omkring med ett vitt lakan virat runt skallen för att ingen ska se vem man är! Årets avhuggare-uppstickare-överraskning-kravallskiva och rakt in på årsbästa listan, det är så mycket retro så tidningen Sonic är för unga för att skriva på det!! Skivan skulle hetat THE RAZORSHARP RESURRECTION!!
Alla ni gamla jävlar, polare, fyllekajor ja alla ni som älskade klanen back in the days köp det här för fan, KLANEN ÄR TILLBAKS IN THE FRONT OCH CILVARINGZ ÄR THE WU-GLADIATOR FROM RED LIGHT DISTRICT!!!!!


POISON PEN Pick Your Poison
Tokig punchline snubbe från New York som rullar med Immortal Technique!

Mest känd för att verbalt bryta nacken på folk men här droppar han ett blyat album!
Poison Pen älskar sitt Brooklyn stenhårt vilket hörs tydligt på introt. För att hårddra det lite är Posion Pen en stor halvbrölig dude som rhymar raw n gritty with it. Who are you o följande spår fram till Ice T covern Fif n da morning där Chum The Skrilla (Apathy) misshandlar trummaskinen våldsamt är uppvisningslåtar om vem som spottar hårdast o längst. Lite souliga toner beatmässigt på Grizzly och här börjar skivan lyfta i höjd. På denna låt visar han sitt register och produktion o vocals går hand i hand. The stuy är en härjande hyllning till hans hood och han rider hårt på studsande basgångar. Diabolic, Fatz da Assassin, Goodtime Slim o Immortal Tech plockar fram the guns o mördar snutar i Copland där ingen kommer ut levande. Da Beatminerz (BCC, Black Moon)håller det brusigt o sticking to samples när de producerar Just dont have time. Hela Stronghold crewet avslutar hammrande i Stronghold movement med Breez Evahflowin o Immortal Technique och är skivans bästa spår. A bunch of hungry mothefuckers!! Missa inte allra sista låten som dräper efter outrot, låt sekunderna ticka på om du törs, Immortal Technique o Poison Pen är warriors in the hood!!

Gillar du Cage, Oktober Zero, Apathy, Army of the Phaoroes, Ill Bill o de brölnissarna ska du kolla in denna skiva med Poison Pen. Endel blut-fyndiga spår och massa bröööl från Big Puns feel a like. STRONGHOLD!!


KOOL KEITH – ULTRA-OCTA-DOOM CD-DVD
Den sjukaste mannen någonsin inom hiphop och annan musik, våran tids största megamogul med live greatest hits o feet dvd!!

Han har rockat micken sen 1983 typ, skapat milljarder trender-stilar och var väl första rapparen med tusen alias. Hiphopens största porn-rock star och astronomi-legend status!!!
Vi snackar en helt flippad snubbe som böjt, brytit och bänt på alla regler o ramar som finns inom musik o övrigt. Mer än 40 album deep med soloplattor, grupper o olika projekt inräknat och du tycker att du är skitfrän o cool för att du nyss postat en mp3 på internetz.
Han o polarn Motion Man röjjer skjortan i San Fran live för att få ett litet uns om denna superikons karriär. Allt är skitfett o skitdope va tror ni, legenden har gjort liksom 10 000 spelningar. Minst. Tracklisten är inte som den ska men va förvänta mig liksom? Tyngden och innebörden i låtar som Two brothers w checks från uber klassiska Ultra skivan The 4 Horsemen eller Blue flowers från första milstolpen Dr Octagon går inte att beskriva så ja skippar det. Ingen ide´ egentligen att ja försöker mig på nån låt. Så sjukt vrickat beat på Spankmaster o typ alla andra spår med, fan kom ihåg hur ja ba satt o titta in i en vit vägg efter han droppade Black Elvis plattan. Kände mig som en tom fågelholk o såg ut som en med. Nästa vecka kommer han säkert att göra en platta med Bin Laden. Ingen vet inte ens han själv!
Det är så sjukt förstår ni, för normalt tror jag att ja skulle ha svårt att digga crunkbeats, technohouse, rymdrap eller va konstigt det nu är men är det Kool Keith som håller i micken över det så tycker ja helt plötsligt att det är oftast så fett. Ja vet, rätt cpigt va men så e d ba! Han e ba helt jävla dynamit-dynamisk! "Sextyle-the dogs drink my piss, you want freestyles n***s suck my dick and the girls drink my pee" ja vet kanske borde ta en enkel till Säters dårhus men de e ju ba så fett på nått sätt kan inte förklara. Men seriöst jag skulle låta nån hugga av mig vänsterarmen för att få uppleva historiska megahitten Poppa large live. En av de fetaste låtarna ever!! "Im poppa large big shot on the east coast" o sen efter första versen när han rhymar runt på ordet "funk" o han säger "i never rhyme like them" klart så inni helvete du inte gör, Kool Keith är det mest originella inom musik som någonsin kommer att existera!! Vem fan kan göra en låt som ba handlar om att han inte tror på nån! I dont believe you måste va den roligaste låten som finns. En hel låt som bara handlar om hur folk bluffar. Så jävla hiskeligt kul så jag vet inte! O sen Dr Doom skivan liksom ä va fan det är helt jävla sjukt tror jag drar till china-hongkong! Sen kommer megadängan Poppa large IGEN och han skulle kunna göra en hel skiva med denna enda låt!! Den e så innibabianröven feeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeet!! Helvete det flyger hundar i rummet och Kool Keith sitter i tvångströja och allt är helt psykadeliskt apocalyps fett!! Jag lovar ja går ner till tryckerit imorn o pressar upp en hel kollektion med POPPA LARGE skitstort på bröstet, ryggen ja överallt!
Sen Dvdn då! Nästan 2 timmar matrial med massa live footages med mera med mera ja skiter i brallan typ av shit!!
En dag när ja blivit rik ska jag köpa allt o alla grejer han gjort Kool Keith o kunde jag skulle ja köpa han med o ställa han i ett skåp med fönster. Sen skulle jag sitta där o titta på han o lyssna på hans då 60 album. Då, men bara då skulle jag kanske kunna bli lika sjuk som han är....

KRS ONE & MARLEY MARL – HIP HOP LIVES
2 levande legender slår sina erfarna skallar ihop för att "bevara hiphopen"!! KUL O KULT!!!

För att vi verkligen ska kunna förstå dessa pionärer och uppskatta detta album tror jag tyvärr att ja måste ta er på en liten "memory lane" först.
Krs o hans BDP hade fett beef, typ den första riktiga beefen inom hiphop med Marley o MC Shan för ca 20 år sen. Lite så gjorde det början av Krs karriär o gav han het hype eftersom många anser att han vann d slaget med Bridge is over låten. Men vilka var då dessa gamla rävar lite mer ingående. Marley Marl var nyskapande producent från Queensbridge och hade sitt gäng the Juice Crew. Han gjorde råa hits åt Big Daddy Kane, LL Cool J, Masta Ace o Eric B & Rakim t.ex. Sen har han proddat en jävla massa som CNN, Tradegy, Lords of the Underground t.ex och har influerat folk som Nas, Biggie (som ger Marl props på låten Juice), Pete Rock, RZA, Primo och typ 1000 till. Marley var en jävel på att sampla o starta som elektro producent t.ex, kung på trummaskinen b.la.
Krs One! Ja alla vet att han är the teacher of this rapshit och hans alias the Blastmaster säger igentligen allt. Spelar ingen roll vad denna monumentala man gör för han ÄR Hiphop kulturen! När ni låg bland era rosa kuddar o funderade om ni var gay eller straight var Kris hemlös o drev runt på New Yorks gator och sprayade, rappade och utvecklade hiphopen till nått som idag blivit massindustri. Han har gjort allt inom Hiphop som går att göra, vem har liksom släppt 25 plattor (med samlingar inräknat) och hälften är typ klassiker. Visst hans senaste 10 är inga mästerverk direkt men Krs One som person är liksom hiphopens bestående superhjälte det finns skrivet av historien och är bara ren fakta!
En första lyssning av Hip Hop Lives är att det är ganska bitande djupgående beats av Marley. Han har gått in för att skapa en egen ljudbild det hörs väl. Krs gör det han alltid gjort, spottar the knowledge! Titellåten är slående rakt på sak och fan asså här får de igång nått vettigt, mega klassika cuts får taket att lyfta och nästan sprängas. Det är bara så kul på nått sätt att han vägrar ge upp Krs, fan den gamla stofilen är han 80 år eller och han ba gå in så här för att krossa berg o klysher igen för 56 000e ggn. Nothing new och I was there är rena skrytlåtar om vilken jävla konung Krs är och det komiska är att allt är sant typ. Hade ja vart en ny jiggyrappare eller liknande hade ja börjat grina och aldrig mer tänkt på att bli en "känd rappare" igen. Gillar man inte detta kan det nog bli lite väl mycket av inre sanna dissar hehe.
På Musika känner vi igen Marleys samplade tvistande trumpeter, nått som gjorde Lords of the Underground till funkens eviga försvarare. Nu börjar dessa veteraner att få igång the headnodding, Rising to the top är fan skitbra, samma sampling som Pete Rock hade i låten The Game men Marley flippar den igen på ett bra sätt o nu kommer Krs till sitt rätta jag. Han köttar denna låt bigtime med att berätta hur allt gick till back in the days. Skippa allt du tror om Hiphop och hur det ska vara eller är, en lyssning på denna låt och du får veta hur det gick till bakom kulisserna. Riktigt bra låt med typiskt Krs message och skitfint att han hyllar Marley o Shan osv. Avslutar med att stämpla in budskapet lite djupare och jävla kul va! Varenda veteran över 30 kommer att älska Over 30 och skulle tro att Krs Ones legacy är större än presidentens på New Yorks gator o torg med såna här "propsgivande" spår. Kill a rapper är en nutida banger och en av skivans bästa spår. Här får man höra hur Krs polare Scott La Rock blev gun down som många andra skumma våldsdåd inom Hiphop. Krs är mästarnas mästare på att ba säga sanningen i vitögat och än om man inte gillar han så är han kanske den mest typiska och självklara valet när det kommer till de bästa Mcs ever.
Priman kommer in på The Victory o lägger lite cuts på da stålis och denna torde väl vara den gladaste låten på skivan va. Nu vibar Kris Parker med partyrhymes och med Primos cuts blir det nästan högfest. Screwballs Blaq Poet gästar o alla bara har kul o detta är fan fett du! Sen steppar visionärerna igen och lyfter taket, This is what it is är en hit med positivt sjudande och de har ju fortfarande så mycket att ge, märks här, så jävla kul när Krs ba haglar hur mycket hiphop han är och det värsta är att man kan inte ta nått ifrån denna man. 15 riktiga skivan liksom och ikonen rockar fortfarande publiken. Marley lägger ett helt galen sprittande piano i bakgrunden och i denna låt stämmer allt, det är deras tid i rampljuset helt enkelt. All skool med samma sample som Ghostfaces Run får in ett ruskigt drag med Marleys stökiga trummor, här får han till det i nygammal produktion och Kris leker med temat alla stilar istället för gamla skolan. Fett beat o påminnande om gamla Marley stilen som fullständigt dräpte början på grymma 90! Sista låten är en hyllning till Marley Marls hitgivande studio, the house of hits som sprutat ur sig mer hits är Motown (nästan)! Old school originalet Chief Rocka Busy Bee på hokken och detta är för jävla festligt asså. Fan gör en hel jävla skiva med dom säger vi. Ta in alla gamla veteraner i da house of hits och droppa roliga skivor, tycker jag. T.o.m megakända 50 Cent har vart i denna studio o spelat in, det ni!
Ja har länge fundrat varför inte Krs gör ett album med nån stor producent osså gör han det. Hip Hop Lives är ingen klassiker men ändå ett kul nykultigt album att ha. Som t.ex graffitilegendernas T-Kids och Dondies böcker är det ett måste mer el mindre. Som filmerna Beet Street, Style Wars o Wild Style. Nödvändigt och nyttigt. Framsidan, innehållet ja hela paketet är bara roligt liksom, dessa två gamla gubbar som går in i studion för att återförena deras stadsdelar och göra en hiphop platta för kidsen och vuxna som inte vet vad det handlar om eller vad som är vad och varför det är det det är. Ni ser det i www.youtube.com/watch?v=1tFiBrn2Pns. Dessutom har ingen hört beats av Marley Marl på många herrans år och detta är det underbara med Hiphop att allt kan hända. Alla kan komma tillbaks och i detta fall behövs det! KRS ONE ÄR THE TERMINATOR OF THIS HIPHOP SHIT OCH MARLEY MARL ÄR FORTFARANDE IN CONTROL!!
 

APATHY – BAPTISM BY FIRE
Stortalangen bara fortsätter o spotta eld! Ny skiva/mixcd/samling från Demiguden!!

Skitroligt intro, Gud är inblandad och klart som fan han lyssnar på Apathy! Efter ett självförklarande Welcome to assholeville vem Apathy är och varför så kallar han in Knut Jörgen o co dvs Esoteric m.fl och börjar battlandet som är deras specialite'. Medans ett "The Symphony" liknande piano och James Brown samples gör låten het och kulsäker. De älskar ju Primos beats så Ap kör på det hårdaste han gjort, Speak ya Clout från hämningsfyllda Hard to Earn skivan och Ryo o Emilio Lopez gör det Jeru och Lil Dap gjorde fast i nytappning. Men det är Apathy som är stjärnan och som glänser mest. Vinnie Paz ryter gästerligen på Pete Rocks The game instrumental och Apathy kör sina kosmiska texter som dissar alla o allt. Oh my god, Demigodz! är rockigt röjig och de härjar runt med skrikande röster o elgurer. Rätt rolig hook med impad tjej. Han älskar Premier ja, han gör om Nas Nas is like till Ap is like och detta beat är helt sjukt och fan asså han borde copy some new beats av Primo o göra en ny Illmatic än om det är nästan omöjligt. Men är det nån som skulle kunna ge det en chans så är det denna kille. Fuck you är strålande bäst, han dissar alla i hela världen och det är så underbart du vet när man e fett pissed på allt o alla. Han är störtskön på detta spår. En sån låt du vet man spelar högt i högtalarna sista dan på sitt ruttna jävla meningslösa jobb! När man ba känner att alla jävlar kan dra åt helvete. Ap är bara i en egen division och skiter verkligen i allt och det är det som är så jävla underbart med han, alla kan inte vara seriösa och politiska o allt va d heter nån måste gå imot allt o alla o ba "fuck yoooou and you and you" hahahahahahaha! Cheap Sunglasses är ytterligare en svena skön låt med härliga Jimmy Hendrix riff och fan asså sommarens bästa låt tror ja fan asså. Sån fet låt till alla stekare du vet o alla dom jävlarna som ska rocka trendiga stora briller vettu, såna biffiga flugögon som är större än hela skallen, Apathy är rätt trött på de vettu och rycker ut o dissar alla helt jävla underbart säger vi älskar denna låt asså feting kul ska du o brorsan festa till lovar ni kommer digga som en stenad hippie på 70 talet! En till Nas cover, Hip-hop is dead är hans version av att tjäna flis och han lägger fram mycke fakta här hur rappare igentligen är fett motsägelse fulla. Men därför gillar ja Apathy o Celph o dom för de kan göra en skiva om sprängda kameler och få skiten att låta skitbra-fett-kul. De har bara den touchen och det lilla extra som många saknar i gamet idag. Dissarna duggar tätt, King of C.T. är klockren med punchlines och mera vässade battlerhymes. Ugly bitch måste vara årets elakaste låt men samtidigt jävligt rolig ni måste ha lite humor med detta. Hokken är inte av denna värld asså och shit hur fan gör de dessa hits. Bara funny shit asså, denna låt skulle t.om kunna väcka en begravning till liv! Så innihelvete bra asså hahaha! Ni måste ju förstå att detta är lika mycke underhållning som att 50 Cent försöker få oss att tro hur hård o gangsta han är osv. Bara att Apathy driver me allt som finns i hela universum och gör det med så mycke mer klang o humor.
Bobby brown är så jävla kul så ja kan inte skriva om det tror ja. Bobby misshandlade ju sin snortande "inte visste bättre" Whitney och Ap gör en låt om det hiskelligt kul, osså nåra Dr Dre cuts på det från Chronic skivan och snudd på mästerlig låt. Men sen flippar han, One step är helt allvarlig låt om en brud han diggar hårt och lär väl va enda seriösa låten på skivan va. Men det är d ja menar, han skulle kunna göra en hel sån här skiva och få oss att känna Motown känslor asså han e fett komplett i sitt delivery denna ungtupp från Connecticut. Rmx på Me & my friends, lite mer fart lite mer gung och de tar oss på en memorisk färd när allt bara va så lätt. Du vet man badade naken i fontänen på gården på sommarn, pissade i grannens pool ja allt de där, sprang runt o skrek fylleord och ba sket i allt, man levde för det ögonblicket, inget annat. Ja blir rätt glad av denna fina låt. One of those days är på halv party tipp och tror de såg sommarn komma, snärtiga trummor och fyndiga rim om när man e fett på g!
Baptism by Fire är en skiva du ska ha tycker ja, mycket musik för pengarna och mycke roliga skratt tillkommer på det. Ja ser fram imot hans "riktiga" kommande storskiva, fan asså vill se om han kan göra en modern klassiker, nått som inte många klarar av these days! Men Apathy är döpt av eld o ur aska skall han vandra!!
 

OC – HIDDEN GEMS
En av vår tids kanske mest underskattade MCs hemliga juveler säljs nu på E-Bay och Recordhunter!!

Du tycker säkert jag överdriver men Omar Credle (real name) var 1994 den hetaste och mest omtalade rapparen vid sidan av Nas, Biggie Smalls o nån till kanske. De flesta i hans klass blev superkända men OC slog aldrig igenom på riktigt och förblev en doldis i det dolda. Hidden Gems är samlade okända låtar, rmxer, osläppta spår och diverse annat gott från den underbara eran -94 till -99 typ. OC hade så mycket att säga världen då och detta är en så kallad "om man är trogen fan" skiva eller om man ba gillar the real shit. Den trumpna trumpeten på Ozone är skrattande skön och så typisk för det året (94). Uppklippt o inlagd på olika ställen o det sjaskiga ljudet är som det lät på gamla mixtapes du vet innan allt trendigt o rent skit kom och tog över. Så det är därför mycket charmigt att det lät så här, precis så som i min walkman 94 och säkert därför jag låter överdriven i denna rekommendation. Men fan asså OC var äckligt jävla grym när han var i storform. Han röst, flow, delivery, texter var som spik på spik, pil på pil och kula på kula. Snakes trummor är haltande skeva men samtidigt väldigt väldigt fina. Men trummorna på rmxen av helt magnefika Word...life är stansande stenade med bultande bryt. De ba lunkar på som en sulten isbjörn medans OC lugnt rhymar om livets mysterier och hur han bryter ner allt i vaccum space. Stronjay är osläppt version och megasoft, vi följer med OC på en tur i hans hood Brooklyn där han limmar på en getto shortie (het tjej i ditt område).
Primoproducerade Return of the Crooklyn Dodgers med Jeru o the chubbster Chubb Rock är solklar hit och OC mördar på sin vers. "-Brooklyn traveling in distance to party osv" sitter där i backen som granater och bidrog till the hall of fame med klassiska låtar. You wont go far från New Yersey Drive Soundtrack ligger med här. OC startade sin karriär med polarna Organized Konfusion (Pharaoe Monch, Prince Poetry) i en halvklassisk låt Fudge pudge (-91) och de gjorde många lyckade spår ihop denna är en. Day one har vi hört med hans crew D.I.T.C som var enligt mig det kanske bästa crewet mitten av grymma 90. Fattaru han o Big L liksom över beats av Show, Buckwild o Lord Finesse, GAME OVER säger jag ganska jävla högt! King of N.Y. är en kaxig låt där OC mickmördar all konkurans om vem som igentligen var kung av the pung!
Men kul, nu blir ja glad, Bonafide kom ut på white label (inget bolag o etikett) 98 tror ja och jag tyckte beatet var så äckligt bra så jag rappade på det som intro på ett mixtape kommer jag ihåg som det vore igår. Detta beat är snuskit skönt, lite glidarstuk o sen OC på det är nästan så jag önskade jag var han vettu. MEN det roliga är att Jay Z som denna tid var på väg upp fick bara lägga hokken, ingen vers. Det är småkul, idag är han fett big liksom. Men det är det jag försöker säga att OC spelade med alla dessa lirare du vet och stundtals tog dem ut t.o.m. Men denna låt är ruskigt bra det är bara så, var faktiskt 9 år sen ja lyssna på den så extra nostalgiskt för mig. Wordplay var väl andra sidan på den 12an och mer basic battleraps. Emotions Remix är ytterligare en sån skön glidarlåt där OC låter hans smootha röst göra jobbet, lite love slisk på reffen men verserna är som inklistrade i beatet. Både The inventor och Yes sir är låtar gjorda för att stå på pedestalen vilket han lätt var kapabel till. Är ni fortfarande inte övertygade ska ni lyssna på beatsen på Hidden Gems som är lortigt inspelade och enkelt men konkret mixade. Men ändå liksom, OC var en hiphoppig snubbe som var menad att spotta mickskit det måste t.o.m en huvudlös höra. Han var medveten, street, lärande, sjukt skillad ja det mesta en komplett MC ska vara enligt pappret och utanför. De som känner till han kommer alltid att minnas honom som "en av de bästa" oavsett grammisar, platina eller övrig allan ballan skit.
Det är inte för inte jag har hans superklassiska första vers från Times up tryckt på en tröja som ja har på mig även när jag dushar. Hans särklassiska debut Word...Life är klassad av många som ett av de bästa hiphop albumena någonsin och är nått du måste ha hört innan du stänger igen Korpgluggarna för gott! Annars kan du lika gärna dö! Här och nu!!

SAGE FRANCIS – HUMAN THE DEATH DANCE
En av musikvärldens största talanger gör det igen!! Slår oss på näsan med 3e riktiga soloskivan!!!

Ja, han har gjort det. Han har lyckats. Han är en egenförsörjande artist. Han är inte rik eller stekig men han är rätt känd these days. När man ser en Sage artikel i Metro, ja då vet man att det är stort. Mycket har hänt sen jag o Sage delade på en pizzaslice på ett hörn innan en spelning i San Jose´ Bay Area för 8 år sen typ. Han har slagit igenom rejält och det är helt jävla otroligt igentligen. Så hur fan har han lyckas då frågar sig lite mer "riktiga" hiphoplyssnare och övrigt folk.
Kolla in hans dvd. Helt sjuk med en helt sjukt underbar människa som klär ut sig och hycklar allt o alla på en helt vanlig måndag. Han var ingen one hit wonder dock, jag kanske borde få en smäll när jag hävdar att Human The Death Dance är hans 4e (Hope inräknat) moderna mästerverk. Men tagga ner först, luta dig tillbaks och läs sakta so ska jag break it down why.
Gamla skojfriskande kassetinspelningar med Sage som liten, Lil Sage är det första vi hör på nya skivan. anticons Odd Nosdam pillar runt med elektroniska rattar o knappar medans Sage rappar om vad eller vem som är hiphop osv. Många ryser när de hör namnet anticon men ge skiten en chans. Stop callin it EMO ryter Sage F medans han skiftar 3rd Bass linor och tackar folk som gjort hans väg till toppen möjlig. Civil obedience har livesound med riktiga trummor och arregemang. Hook eller bridge partiet är helt stannande underbart och Sage Francis kör sitt speedade flow med touch in touch out effekt. Han samplar sig själv på outrot och allt flyter ihop som en sammanvävd flygande matta. Bästa polarn Buck 65 proddar helt feta Got up this morning och trummorna är inte av denna värld. Livefunkiga, distaktiga och Sage rimmar nu av sig sin poetiska sida och denna låt är väl den mest "bluesiga" på skivan. Skitbra låt med massa live spelande instruments och sång. Good fashion är helt otrolig, ett långt enda laddat epos, som ett film soundtrack men inget fake glamor Hollywood bara en dödsdansare på micken som heter Sage Francis. Sen när behövde Sage trummor?
Alias viker inte en tum, hans elektronica laddade trummor och beats är något av det bästa jag hört i hela musikbranchen. Sage får 3 produktioner på en cd och tar med alla 3 här. Clickety clack handlar om ett självattackerande angrepp byggt på att han blev rånad i Amsterdam medans Keep moving är lite småtragisk ledsen. Ant skickar ochså ett beat ti Sage som han lätt bryter ner till aska. Som vanligt sitter jag och väntar på nått änglalikt. Och det kommer förstås. Waterline är himmeliskt vacker, sagolik, inge trummor bara ren harmonisk änglamusik. Men jag är inte nöjd riktigt. Då kommer han igen on the rebound, nästa Black out on white night är djup, djupare kanske än vad du kan ta men har du en gnutta poetisk ådra kommer du digga detta hårt. Eller om du bara vill bli rörd, eller kanske vem som helst som nånsin känt smärta kan ta in detta.
Sage var född till att beröra och det hör vi tydligt här. Call me francois är elektroniskt lagd med briserande cuts på reffen. Halvhårt slut i Hoofprints in the sand med utmärkta scratch och säreget historieberättande. Stort plus för oväntat slut på denna låt och det är detta han är egenutbildad expert på herr Strange Famous, att flippa budskap helt ut och in. Sista låten avslutar stort med skönspelande akustiska gitarrer och andra diverse instrument som fiol och piano. När väl trummorna kommer in så sitter man med fastlimmade öron och lyssnar. Fiolen hittar in och detta är som en musikalisk Darren Aronofsky film (Sage gör filmmusik till en kommande storfilm).
Human The Death Dance är kanske lite mer "hiphopig" än tidigare soloskivor. På ett lite mer soft sätt än förrut. Men som alltid med Sage väldigt väldigt personlig och framför allt mer seriös. Mindre politisk. Alla produktionerna är helt egna mer el mindre och handplockade bland tusentals beats. Kreativa och innehåller nyanserande ljudbilder. Handsydda och biodynamiska. För det krävs det. Hur som helst är detta en skiva du ska ha om du ska ha en. Snygg layout, tjock booklet med texter o poesi i, det är kul att ha helt enkelt och känns rejält, mycket för pengarna. Sage musik är väldigt speciell det är sant men är du lite skeptisk tycker jag att du ska ge det en chans iaf. Human är lite mindre ironisk och komisk än förrut tror jag, lite mer personlig om det nu går och mognare än någonsin. Sage Paul Francis verkar kunna fortsätta i denna dubbelverkande stil hur länge som helst. Att bli jämförd med gamla krigare som Bob Marley, Van Morrisson och Bob Dylan betyder att han är en helt helt sanslöst makalös oehört stor man!!

WISEMEN – WISEMEN APPROACH
Bronze Nazareth i spetsen med 3 polare från da ruff hoods in Detroit!! Wu-Tangs arvtagare är här!!!

Ja blekfisen Eminem skulle knappast våga röra sig i deras område. Bronze Nazareth, producent och MC, Kevlaar 7, Phillie o Salute (the kid) var de enda som klarade sig levande därifrån. En pitchad barnkör är det första som körs efter ljudupptagningar från gatans liv på Introducing (No matter how) så ska de lyckas. Ja missade ni min rekommendation på Bronze debut från förra året så säger jag det gärna igen. Ja gillar den här snubben skarpt, han är som en mördar buffel på micken och håller sina beats lortiga och fyllda med ghettodust. GZA gästar fartfyllda Associated men försvinner lite bland Wisemens råa delivery. Mixture of muhammed är baserad på sann storytelling och mixas upp med ettrigt cuttande i början o slut. Men äntligen kommer Bronzes handavhuggande trumpeter in på Iconoclasts och denna låt skulle kunna legat med på nån av Wu-Tangs solomedlemmars album som t.ex GZAs bemästrande Liquid Swords. Killa Priest hakar på en vers och övriga snubbar spottar Detroit east side dirty shit. Det avfyras härliga gunshots tills oväntade Vast Aire kommer in på slutet och allt blir förnimmande och det luktar masslakt lång väg. Beatet är slumrande slående med släpande trummor och den dära isiga trumpeten.
Blinded har feta breda trummor och retrosug i beatet, proddad av Kevlaar. Osså sen 3 verser nasty gettoshit blandat med love om en gettoqueen eller 2. Fina texter om chiks vi vanliga människor bara ser på TV. Wisemen tar det tillbaka till slummen för att använda en sliten klysha. Finns ingen låt som är hit kanske på Wisemen Approach men samtliga spår dundrar och sprakar och vill ut ur skiten. Alla låtar är jämnbraiga och ligger under ett tjockt lager av gjyttja och pressad skit. Varför jag snackar mycket om Bronze Nazareth är för att han har det som the RZA hade från början. Både rå kallskuren röst och banbrytande produktioner. Han lägger ofta in soulclips och göder trummorna med gettogödsel och avlegat damm så skiten mullrar och briserar. Honors promise är enda glada "vi ser bättre dar" låten på skivan och en så kallad "struggle låt" och det är som de säger "gettovackert". Sista titellåten är packad med hunger, överlevnad och huggande trummor. Brusig gitarr och skrikande röst samples.
Det är äntligen ett nytt legacy på g här. Ni borde hänga med på detta. Wu-Tang var kungar på det de gjorde på grymma -90 men vi vet även vad som hände sen. Jag blev mycket glad när det kom nya munkar och ny fräsh luft runt den döende klanen. Think Differently Music Wu-Tang Meets The Indie var första viktiga steget, Bronze debut The Great Migration andra steget och Wisemen Approach är 3e. I skuggan av detta har vi Hell Razah, Killa Priest o deras för alltid kämpande Sunz of Man. Men ni ska hålla denna snubbes namn i minnet, Bronze Nazareth, jag tror starkt på han, han är nödvändig för hiphop och the RZA of 2000 talet! Framtiden är för visa män!!
 

SNOWGOONS – GERMAN LUGERS
Tyskar o jänkare, sida vid sida för första ggn i historien!! Jättelika gäster över tyska boom bap beats!!

Ja fan kock back and reload när tyskjävlarna smäller till med hårdaste albumtiteln detta sekel! De ringer in hela amerikanska gardet, en hel jävla armé ja nåra av det tyngsta artelleriet jänkarna har. Brace for impak, Chief Kamachi, Jus Allah, Virtuoso, Celph Titled, Majik Most, Reef the Lost Cause, Sean Price, Wise Intelligent, Baby Black, OC, Rasco, Wordsworth, MED, Living Legends, El Da Sensei, Last Emperor, Afu Ra, Edo G, Pumpkinhead, Kreators, Craig G m.fl drar till slutstrids staden Berlin och gör en skiva med dessa tyska producenter o DJs. Ja har du hört på maken till gäster måste väl va värsta uppställningen sen Napoleons Armeé du nord på nästan 123 000 man vid slaget om Waterloo 1815 va!
Ja tänkte ja sorterar låtarna så gott de går. För det finns lite av allt på German Lugers. Vi börjar med the raw shit då. Heads or tails med Kamachi, Big Virt o Jedi Mind Tricks Jus Allah, Who what when med Celph o Majik Most ligger bra i början som slag i nyllet bangers. Wise Intelligent från Poor Righteous Teachers har alltid haft maad intelect och skitkul-coolt att han dyker upp på Teachers trademark och Snöskallarna hittar helt rätt i softa jazz samples och cuts. Ni som inte vet, Wise ägde den så kallade medvetna scenen början grymma -90 och ska ni undersöka köp alla PRT album du kommer över! Baby Black har fått de skönaste stråkarna att köra över och åter igen perfect match med beat o mickgörare. Till skaran softa låtar måste vi lägga in Black woods med Medaphoar o Livin Legends. Ja det är en klatchig snare som ja normalt inte skulle gilla men här med tjockbryggd trumma till så blir det bra plus en "hohohohohohho" operadam sample och en till liknande sample så dräper detta beat på nått sätt. Lyssna efter rapparna spottat färdigt vid 3.43.
En av de mest underskattade MCs i kulturen Last Emperor är Man of the year med dess snabba rappa trumma n flow. Finns massa typ av låtar in between men vi går direkt till bästa spåren det är roligare. No guts no glory (gammal Geto Boys låt titel) är en saftig street bangher med fett pansarnäve tryckande. Edo G alltid på lugna gatan linjen får flexa street knowledge i Nothin you say. Det är en aningen tyskamerikansk sommar över avslutande Wait a minute och det är väl fint. Scrathcen av DJ Illegal är som på övriga skivan mycket mer än godkända, t.om lopporna blir avundsjuka! Slutet på Man of the year hör till favvorit ögonblicken och fan va gött om alla låtar kunde sluta så. Gnugga skiten så grannarna tror att pesten har kommit tillbaks säger vi högt!!
Det låter en del Jedi Mind-Stoupe om de multi samplande produktionerna och German Lugers hamnar nånstans mellan independent-half stream om man kan säga så. En jävla massa lättspelande och lättlåtande stråkar, gitarrer och pianon. Inte fullt så tunga beats kanske mer stickande dansande o slående som Muhammed Ali. Lägg på snabbt tempo och flinka hastande cuts och tyskarna har break new ground med sina tyska pistoler. Det är ju ganska fränt o poppa detta högt i lurarna när man åker subben i boggie down Berlin aka Silver city nånting som kommer att göras i sommar!!
 

DJ JAZZY JEFF – RETURN OF THE MAGNIFICENT
Jeffrey bevisar att om hjärtat sitter på rätt plats kan ingen framgång styra ens öde!! Försommarens skiva!!

Ärligt, detta väntade jag mig inte av Jazzy Jeff. Visst The Magnificent var en fin och stundtals smäcker skiva men jag tycker denna är både bättre och mera jämn med mera öppen och varm kärlek. Framför allt tycker en bondig konservatist som jag att det är lite lustigt att en så pass känd snubbe som Jazzy Jeff (Will Smiths DJ o medverkande i serien Fresh Prince in Bel Air t.ex) ringer upp dessa okända o kända lirare och säger typ så här. "Yo dude, I want you to rhyme with the heart, take it back to when hiphop was fun and not about cash hoes and the wackness" osv osv. Jag kanske är obildad men vem är liksom Twone Gabz? Hur som helst så rappar han djupt om sin favotjej, hon som aldrig bedrar han eller gnäller på första låten Hiphop. Men visst Jeff känner nåra tunga namn med, De Las Pos, J-Live, Big Daddy Kane, Method Man, CL Smooth o Jean Grae tar första plan till Philly för att spela in med Jeffen. J-Live tar med enkla partyvibbar på Practice som har den skönaste röst samplingen i hokken detta år. J-Live är för övrigt en underskattad MC men Jeffery vet om det och det är huvudsaken. Big Daddy kör på det softaste beatet ja hört han köra på i glidiga The garden och shit gamla gubben rappar om hur hiphop stannar i sin fina lilla skyddande hage. Vill inte låta som en hater men t.om Mr Meth blir att låta förvånans värt bra på upcuttande Hold it down. CL gör det han kan, smooth love shit på ett jazzy Jeff beat.
Det känns som DJ Jazzy Jeff har funnit sitt livs kärlek igen och påverkat alla runt ikring. Finns ingen "boom shake the room" hit eller andra MTV hittar här och enda Will Smith referenserna är att han näms här o där som en rolig grej och jag tycker det är fett skoj faktiskt. Ja, som ja sa i början så är jag ganska överraskad över denna skiva. Massor av gamla hiphop vibbar och enorm värme för själva kulturen så här mitt i glassiga 2007 där rappare är så jävla värdelösa så en skojare till o med döper sig själv till Rich Boy. Det är väl höjden av pajaseri men Jeffan skippar kändisfesterna och blingbajset och låter Motownsoulen växa fram i ljudbild och framförande. The Return Of The Magnificent är en riktigt oväntat bra platta som kommer att fungera som återställare/regnborttagare i sommar.
 

MOLEMEN – KILLING FIELDS
Några av de tyngsta producenterna i gamet drar in några av de hårdast stridande rapparna i studion under dödsfälten!!

Precis som många andra hiphop crews/clicks/bands/groups har Chicagos Molemen gjort det den långa hårda vägen. De har proddat alla typ i branchen om du kollar upp det men deras kanske framgångsrikaste/främsta representant är Vakill. Memo, Panik och PNS har skapat ett eget litet imperium och framstår som en av boom bapens beat tungviktare. Uppföljaren till enastående Ritual of the Molemen är en dödsbringande historia. Vi kan sitta här på internet och diskutera bakom våra skyddade skärmar om det mesta i evighet men when shit hit the fan så handlar det om det där ute. Vem som gör vad vid vilken tidpunkt och hur det görs! Killing Fields är dess talan, som en pansarvagn som rullar över ett hus. Street conflict med Cormega, Hostyle o KL öppnar över ett pirrande beat av His-Panik. Brother Ali dyker in på stråk-pianon i Life sentence och berättar att man måste för i helvete "pay sina dues". Feta titeln som även samplar intro från filmen med samma namn, Full metal jacket har känd Prodigy scratch och Mass Hysteria och veteranen Kool G Rap på ill rap. Panik får in riktigt tunggung i interludet Up to par och denna man har bricks i sina trummor.

Grafh drar tillbaks slutstycket på sin Desert Eagle o kör fet hook "-boom one chrome 9, mossberg pump osv" i mustiga Blackhand clap o fan alltså va man ångrar att man sålde sin gun. Slug o Murs är gladaste paret bland dessa gunslingers i roliga My alien girlfriend. 2 hour banger med Saigon är ett "street anthem" halvthugigt men helt ok me lite "sellin crack in the hood" mentality. Freestylekungen Juice har alltid jobbat med Molemen och passar som kula i loppet på glidande The come up med skinande stråkar i slutet på takterna. Sköna cuts i denna låt som gör låten till lite extra krutig. Men skivans spår är nog Casual, Del o Virtuoso i gitarrspelande Scarlett letter. Fin-fin hook inför varje snubbe o vers och behagligt inhopp bland skjutfälten. Stickande stråkar är ett av Molemens yttersta vapen, Qb2bk hittar rakt in rätt ut med Littles och Poison Pen.

Lite ironiskt avslutar deras absoluta skyddsling Vakill i segrande V. Jag vill avsluta med deras egna ord innan mina egna. MOLEMEN INC, BY THE GRACE OF GOD, HAS REACHED AN EPOCH. THE HARVEST IS UP TO PAR. THE V IS FOR VICTORY. AND WE REJOICE WITH OUR FAMILIES AND FRIENDS WE LEAVE WITH A VAGUE ULTIMATUM FOR OUR ENEMIES: ONLY LOVE KILLS WAR. IN THE KILLING FIELDS IS WHERE YOU DIE
Inte de mest poetiska orden kanske men lätt nått John Rambo skulle kunnat yttrat. Killing Fields som var förra årets tyngsta albumtitel är en perfekt "struggle" skiva. Den får en att bara vilja ge sig ut där o slita stenen ur gatan. Skitsnygg layout med total förödelse och jag får känslor och bilder på 3e delen av Flykten från Chicago med min hjälte/idol/förebild Snake Plisken som återkommer denna gång för att blasta wack bling mcs. Bara tanken på att Snake går omkring med sin silvriga vackra magnum 357 o "bladow bladow", rensar upp i Chicagos wacka mcs terränger får det att krypa i ryggraden. Då skulle Killing Fields vara ultimata soundtracket till den filmen!!
 

SEAN PRICE – JESUS PRICE SUPASTAR
Soloskiva nr 2 för denna bröl Boot Camp snubbe, mera åt soulhållet denna gång!!

Monkey Barz var en helgjuten platta och han har tydligen mer o ge mr Sean Peeee. En massa producers donerar beats här, Illmind, svenska Masse, Tommy Tee, PF Cuttin men 9th Wonder o Khrysis står för det mesta. Buckshot är alltid i studion, Cardiac har manglande trummor och hård hotande kille på hook och Sean P drar några svidande verser om pimpslappin in the face. De 3 första spåren är smått ljumma men sen tar skivan fart tycker vi, Stop handlar om att man får inte ge upp oavsett om man måste ta ett liv. Mycke soul vibbar på Jesus Price, Violent trallar på som en segelbåt och herr Ruck drar lines om vanliga ting som att bara chilla stadigt. Church med polarn Rock fra bankanyllet Heltah Skeltah drar igång en med ledande keyboards o stämplande Tommy Tee highhats. Tillsammans med sista låten så är dessa hitsen på skivan. One hittar tillbaks till det souliga glada, Sean Price menar att allt är enat och bestående. Högre fart igen med Justus Skyzoo i You already know och nu får han lite sparring o måste steppa flowet. Men bästa beatet och låt på skivan är svensk export (Masse). Sången kanske skulle gjorts annolunda men allt annat är klockish. Sean Price gör det han är bäst på förutom att bröla högt, berättar hur jävligt det kan vara ibland. Han fick kämpa hårt för detta, ingen inte ens jag trodde att han idag skulle vara BCCs aktivaste representant.
Jesus Price Superstar är en bra solid skiva utan större flaws men tror nog att Monkey Barz var snäppet tyngre. Mera relax-nöjda feelings o softare stuk på denna skiva och lite lite snabbare tempo kanske. Sean Price är en rappande Jesus hoodstar!!
 

PHAT KAT – CARTE BLANCE
Dillas efterträdare kanske och Detroits nya hopp? Fetaste katten i området är här för att sopa banan med er skabbhundar!!

Detroit son, Motowns hemstad kjönner ru eller? Vi snackar Motown sound och may his soul rest in peace, J.Dilla!! Coolaste och ett av de mest hiphoppiga namnen på marknaden, Phat Kat är ju stenhårt! Men han är ingen newcomer, långt före Slum Village hängde denna feta katt och då Jay Dee som Bill o Bull. J Dilla dawg production slamar 5 spår här varav Cold steel är helt jävla fenomenal. Its all about the steel son o Phat Kat with the drum rap ba öser in battleish över ett elektroniskt JD beat. Ett av 2007s bästa spår, rakt på sak 3.46 boom bap!! Första Nasty aint it är typisk JD beat medans feta katten stämplar da vocals. Mer Dilla i My old label som handlar om hur Phat Kats debut försvann i nån papperskorg 2004. Minimalistiskt beat med spretande trummor men det är de galande cutsen som lämnar tryck i denna låt osså fläskkattens feta raps om fuckade bolag. Men han kan mer än att "battla" som är "hetaste" ordet detta år i media. Han kan va Lovely med skönsång på hook och en sån "ja kom ihåg de fina åren" låt eller på amerikanska "down memory lane". Ja kisar t.om för halvliteklubbiga Cash em out för trots titeln inget KASHING utan istället "-I told you kocksuckers that it just wont stop, eat sleep fuck i breath hiphop" och fan asså vad detta gillas, han spottar bara fet kattskit på detta Black Milk gjorda beat. Survival kit har mera svart mjölk dunk och åter igen pissar Phat Kat i glaset o dricker sen upp skiten med ett smile. Nightmare med Guilty Simpson är "smaacking" och nu får du huka dig för 2 battlecats på samma spår betyder skivbolagens värsta mardröm! Fet låt! Hard enuff med tydande cuts är även den en liten banger om hur Ronnie Cash hustlat sitt shit on the streets of the Dee! True story är en till sån "ja kom ihåg de bästa åren" låt med tunga snareekande beat och bra-fint message med hyllning till hans avlidne vän Jay Dilla. Skitbra låt denna du. Ta in!!
Carte Blanche måste vara årets uppstickare!! Phat Kat har integritet, originalitet, stinget och den hungriga "jag ramlade från 10e våningen o bröt ryggen men står ändå här idag på 4 ben" känslan. Inte ens whiskas kan tämja denna vildkatt, eller som de säger i hans hood, "all cats dont spin, some scracth blood in yo face"! Glöm allt vad 8 Mile o Eminem heter, detta är Detroits riktiga sida, inge hollywood, inge bull ba en real MC o en mick!! Phat Kat är coolaste katten i stan och alla flygande hundars nemesis!!!
 

LIFESAVAS – GUTTERFLY
Quannum gängets senaste tillskott med drypfunkig filmskapande uppföljare!!
 

Ja du har väl inte missat Lyrics Born? DJ Shadow tog ju samplern o stack till södern och där kan han ju stanna den crunkjuice drickande tokstollen. Så vilka är då Lifesavas? Jo, Jumbo the Garbageman, Vursatyl o DJ Shines är inte dina vanliga rappare eller hiphopare ens. På denna skiva förvandlas de till moderna funkhjältar som Sleepy Floyd, Bumpy Johnson och Jimmy Slimwater. Bara för att snurra till det lite extra galet eller som de säger på wacka VeckoRevyn "wild and crazy"!! Första 4 spåren är såna så kallade "vatten testare" men sen kommer orsakerna varför jag valde att skriva på detta. Shine language är otroligt pepp och med stissiga stråkar så bubblar det o sprakar om den steppande rappen och nu hör man att denna tillfälligt pimpande trio är fan tighta asså. Klara Blackalicious vibbar! I shine, you shine, we shine och de trycker ur varenda isande stråke som finns i den dära gnisslande fiolfan. Take me away är luddigt varm med dess höstsång ala drömmer mig bort senarion och jag sticker med nästa tåg. Jag gör det ja lovar du tror ja skojar ja gört ja gört! A serpents love är småporrig lite som playboy channel på låg nivå men Lifesavas gör den basfunkig me livebas väl och mördande tankegång. Dead ones luktar lite James Brown trummande med bitsig flow och Funkadelic tvist. Sen kommer en sån där "upsteppare" igen, Superburn drar igång da action och åter igen snorfunk med napalmtryck i hooken, LET IT BURN! Tungt Portland-NY-your hood anthem i The Squeeze med gästande Smif N Wessun med krämande ös. Likaså Freedom walk som tar ett stormande grepp runt din hals med Dead Prez på stryphandskarna. Feta trummor här som gör jobbet medans rapparna pumpar linor om att break free. Riktigt bra låt du. Sista Tailormade razorbladez flippar skapligt i ljud och text men tror att det nått Edward Scissorhands skulle rocka i lurarna en vanlig söndag i trädgårn. Extra extra sås på glassen i fjättrande cutsen på slutet denna låt!
Gutterfly: The Original Soundtrack är en rätt annolunda skiva. Lättlyssnat, glatt, värmande och samtidigt ingående intressant och njutbar men kanske framför allt livande funkig i alla hörn o kanter. Stundtals snurrig med storstark blaxploitation feeling och den följer en påhittad film story som ingen vet hur det slutas. Vill du ha nått oväntat och haren i hatten type of funny shit ska du ge detta några lyssningar tycker vi på Livräddningsverket!
 

A PLUS –MY LAST GOOD DEED
Souls of Mischief medlem och hyllad Hieroglyphics hjälte med livslärande debut!!

Varken på pappret, hoodet eller internet behöver de nån introduktion. Känner du inte till Souls eller Hiero måste vi allvarligt göra nått åt det. Dessa moderna livslärande pioniärer har gett oss smarta bomber som 93 Til Infinity, Soweto, You never know och nästan hundra till tilltänkta bra låtar som har en dold classic stämpel på sig.
Vi ska inte bli lurad av de första spåren som kanske inte påverkar sådär som de kan göra. Visst stissiga scratchen på studsiga A-P-L-U-S är inledande bra och vi får veta vem, hur o varför han är A +. A beautiful thing är snabb och halvsouligt fin med Casual som gäst. Men från o med titellåten så hamnar vid på hans/deras spelhalva av jorden. My last good deed handlar om hur man bygger upp ett liv, en karriär, ett namn och en familj. My dub song är en perfekt puffa på pipan anthem när vi vill bli lite extra ärliga och kärleksfulla mot varandra. Del dyker självklart upp i Nothin fake och berättar hur de rappat sen ring 3 och att de inte finns nått fake här inte. Pep Love kommer in i halva låten och på ett nytt beat med massa kärlande svällande känslor om järngänget. Good time charlie med en tvistande flöjt är en kampsång med sitt crew i ryggen som bas. Kommer flera personliga spår här på slutet och det är just detta som gjort dessa Bay Area killar till det de är idag, livsprofeter. Kiss the sky är en vis låt vi kan lära oss mycket av. Far away, en liknade låt med live dam sång handlar ochså om livet och dess olika sätt man kan leva det på. Egentligen finns det bara 2 vägar att gå. Den svåra och den enkla. A-Plus har gått dem båda. Hela gänget (Souls of Mischief) spelar in Right quik och det måste kännas otroligt mäktigt att ha en grupp som går 16 år tillbaks genom eld och vatten. Trevande pianon på slutet och det har nog varit ett känsligt engagemang denna solo skiva för A-Plus. Gillar du att lyssna på livets läran och diggar så kallad "reality rap" eller bara bra hiphop ska du checka in denna snubbe och hans livserfarna lärare.
Som alla deras släpp så är denna en ordentlig sugkaramell som blir godare och godare för varje lager socker som smälter. Du kanske inte känner dess sötma första ggn men jag lovar det kommer sakta och sugande säkert. Han säger att det är hans sista "goda" gärning så sug på lite extra...

BROTHER ALI – THE UNDISPUTED TRUTH
Rhymesayers/Atmosphere skyddsling som nu slutat att ta skit!! Ny brännande platta jao!!!

Ja han har tuffat till sig lite, blivit lite hårdare o politisk va på denna 5e skiva. ANT, Rakim, Immortal Technique o förstås Slug talade mycket gott om denna fåtaliga albinorappare. Så var det bara tomsnack eller väger han upp skiten? Talk the talk, walk the walk?
Ja fan ANT drar på det hårdaste rockigaste mest dåniga beatet han gjort och Bro Ali skriker hånfullt Whatcha got på första låten men igentligen menar han What the fuck you wack mothefuckers want?? Mer headbreakin shit följer, Al Green låtande inklippt soul röst- whatcha sayin och högre bpm o Bro Ali hugger på alla 5 i Lookin at me sideways. Reagge vibbar på Truth is och beröm för mycket galet sväng och höga bpmen, det svänger som katten sa. Han vill ha mer o mer o mer alla vill ha mer o mer o mer för sanningen är här!! Daylight ligger högt upp med, ANT slår padsen på runt 96 bpm och skiten lyfter när Bro Ali lägger verser av sitt dagliga liv, han gör som han gör så e d ba. Skönt slut med kvarliggande soul sampling. Riktigt bra smått reagge tonad stridslåt i Freedom aint free som går in på kampens olika ansikten. Mera hiphop old scool shit i LIsten up och Ali battlar med allt levande o dött tills det levande är dött. Sån partylåt du vet, typiskt första låten på hans koncert vettu. Alla ba "trow ya moma in the air typ av anthem"!
Sen kommer typiska ANT o Bro Ali dängorna, Take me home är deras sammarbete lyckat 100 %. Uncle sam goddam likaså och även Walking away med bluesig lugnt sound. Undantaget på denna skiva som verkligen gör att man trampar på lite extra i uppförsbacken är Faheem. Bästa låten på skivan och dedikering till hans son. Vackert, fint och ljuvligt nätt o slätt. Inga refränger, en enda lång vers av ren otappad kärlek. Vem fan behöver refräng liksom, give me some luuuve säger vi! Sista Ear to ear än nog näst bäst på skivan, här är det refräng, en stark sådan som tar tag i oss och sätter rätt ditt hjärta som lossnat när du gick in i väggen. ANT plockar fram sångkänsla och må bra feelings med stråkar och glidande elgitarrer och detta kan va sommarens låt!
Som Atmosphere, Eyedea, Blueprint o sån typ av rapping så är Brother Ali menad att lyssna på länge och noga. Han är alltid personlig i sitt delivery och rappar inåt från utsidan, som en lonely boy in the dark corner.
Precis som på senaste Atmosphere plattan så har ANT hittat nåra gamla breaks som han slungar in i här o där i beatsen på The Undisputed. Så självklart plus i kanten för old school feelingen och retro känsla. The Undisputed Truth är en behaglig skiva som handlar mycket om att bli på bra humör. Visst det finns djupa låtar och mer on point men helbilden är att Bro Ali tror på sin Islam som håller han trygg o sansad, ochså även mig, en man med en tro starkare än alla religioner på varann!!

J DILLA / JAY-DEE – RUFF DRAFT
Han vägrar att lämna oss, Detroits okrönte beatkung!!

Hoppas de har lika många osläppta låtar med Dilla sparat i ett valv som 2Pac. Går knappast att jämföra dem men kuligaste med denna skiva är att JD rappar på nästan alla spår. Som Large Pro, Pete Rock, Diamond D etc så är han helt ok på micken men det är bakom MPCn som han stormtrivs och det sprakar rejält. Ruff Draft är tidigare matrial som vinylsläpptes 2003 fast med nåra nya spår och här var Dilla på gamla tippen med lortiga smutsbeats på tape kassett stylei. De flesta har nog missat denna skiva. Det ligger ett lagerhus dam på samtliga spår och det andas tung rök om Ruff Draft. Det du ska ta in och det som gör denna skiva är trummorna och basgångarna. Mörkt, dovt och samtidigt tryckande som en elefantfot på ditt huvud.
Som sagt gamla stilen, Lets take it back, Reckless driving, Nothing like this och Take notice är skumt djupgående med plirriga keyboards och skorrande synthar. Intro (alt) är läskande skön önskade det var en hel låt med raps på osv. Har du brud eller nån i närheten grebba o get dirty (men glöm inte the jimmy hat för faan) med Crushin´som är den mest nasty låt J.Dilla gjort väl. Fast låten med stort L är Make em NV. Trummorna är helt äckligt stört dunkande bra torde vara bästa gjorda trummorna ja hört på länge! Lite perfekta M.O.P cuts och en melodisk keyboard slinga gör en riktigt fet samtidigt skön B-Boy låt som man bara älskar att dra på högsta volym! Helt sjuka trummor sa ja det?
Lättast att summera Ruff Draft är med Dillas egna ord. THE BASEMENT, RAW SHIT, STRAIGHT LOOPS, SO DIRTY, STRAIGHT CASSETE SHIT!! There you have it!!!


CAPITAL D – RETURN OF THE RENEGADE
Hämnaren från Chicagos sydsida är tillbaks med den wacka rapens strypsnara!!

Ja fy fan alltså. All Natural!! Du kjönner? Ja du måste fan känna till dom asså. Annars får du den sista chansen här, sen ingen väg tillbaka.
På 3e skivan väljer Cap D att micklära på massa orientaliska beats innehållande flytande flöjter, stränginstrument och diverse ögonstickande stråkar. Det låter mycket Jedi Mind Tricks om denna platta men mer som en hyllning/jämförelse till Wu-Tang Clans helt jävla köttiga debut The 36 Chambers!
Ja har alltid gillat Capital D för han är pålitligt flitig. Vis som en profet och samtidigt street. Raspande röst och fett me kredd i baggaget. Från den helt jävla enastående kamp stråken som intro (som han borde låtit nån göra beat av) till sista Adreline rush är mina öron utvidgade-utspända med skruvtvingar. Titelåten är ren "aint no fuckin around", han är här för att pay dues. Som en gammal mr Miyagi med mick! Ja ba väntar att han ska träda in i ringen medans blåshorn ljuder och han står där i skuggan. Sen karatehoppar han fram "Its the return of the Renegade" och jag är golvad som en mopp. Fetta texten da "-people ask me what I rock for, I rock it for the heads that love the hardcore, I rockit it for the babies out in Darfur" och vore jag rättvis skulle ja pressa upp tisher med den linan. Ursäkta va ja skriver nu men vet inte om 50 Cent skapade detta sätt att rap-sjunga en refräng men d var då iaf han som blev känd med det och visst låter det influerat här. Men ENDAST där är den dumma jämförelsen slut för nästa Blow är som en slägga rakt på ömma punkten i pannan! Pratande röst upptagningar och smått kaos dissande av fake gangstrar.
Samurajer fightas på The answer o Capital D flexar in muslimisk-arabisk style för att steppa det vocala ytterligare medans jazz samplat tryck i beatet och en rockig el gitarr fyller röjigt. Men fyfan slå mig i skallen hårt då, Street knowledge har jazz röj-drag så man ba shit va fan ska ja göra, ta en Mac 10 o ba brucckckckckckkckckckckckckck! Fy fan va fet låt kan inte behärska mig, lyssna när ändringen kommer på 3.45 och jag ba shit, reload in med nytt mag o ba bruckckckckckkkcckckckckc igen, helt sjukt o sen då nä men nu jävlar blommar the onion, feta jävla gangster cuts "cccmon yall cmon yyyyyall" och detta är så jävla bra så ja cyklar in i väggen för att behålla medvetandet!! Bästa låten i år!! Fy fan måste lugna ner mig kan inte hålla styret rakt ju.
Ja en lugn låt imellan men sen fram me gunzen igen, Up & downs och jag flyger över stock o sten faan va bra Capital D "push up push up push up" feting drag igen men hur mycket ska ja få o tåla av detta vansinnes nackrunkande vi hamnat i. Slutet är mästerligt nertrappade så man kan poppa in ett nytt mag o pumpa cykeln som har ramsneat ur. Nämen fyfan va i helvete, nerförs backe och Rock me dånar mig fram i 200 km, inget kan stoppa varken mig eller Capital D!Massa grymma street storys flödar. Det samplas soul o det tas in gäster på nostalgiska Destiny o lyssna "Wu Tang låtande" samplingen i beatet när takten är i "mellanläge". Fett bra tycker vi. Ja Capital D tar inga fångar denna gång, han och Majestik Legend slungar fram 2 dubbel laddade Mac 10s med bananaclips på Adreline rush o spottar sista skiten vi pallar med. Lyssna produktionen som är helt osammanhängade och byter bild-sound 3-4 ggr.
Return of the Renegade är stundtals helt jävla skoningslös. Tänk dig en gangster med "muslimmössa" och en bomb under armen type of shit. Hårdaste skivan från All Natural Inc gänget helt klart. Det är mera "gotta hustle hard" and "I will kill to get through" budskap. ÄLSKAR denna skiva stenhårt och tänker ta med den på årsbästa listan i år, I shit you not!
Ja hyser enorm-stor respekt för denna man. Tycker han är en av hiphopen mest underskattade rappare dead or alive!! Ultimata skivan i din walkman cd på stulen cykel på väg till jobbet inför att jobba ihop din första miljon. Du vet när stilen "you have to pop me to stop me" endast gäller, då jävlar i mig är det Return of the Renegade som dist-spelas tills truckdäcken står o spinner på bara fälgen!!

GHOSTFACE KILLAH – MORE FISH
Klanens grymmaste rappare fick mersmak på ädelfisk efter Fishscale o droppar underskiva tätt efter!!

Första ggn jag såg spöknyllet var på YoMTVRaps! 1994. INGEN fick se hans ansikte, han hade en elak mask alltid och behöll mystiken fram till nya seklet. 2007 och WuTang är parfym och filmmusik m.m. ni vet the steelo. Åsikterna går isär om Fishscale. Men genom atombombslåten The champ visade Tony Starks the Ironman vem som hade mest trycka i pansarnäven, det var en hit utom like som visade att spökansiktet var fortarande att räkna med.
Klart som fan fiskälskarn ska få en till chans. Han gör en remake av Erik B & Rakims äckligt bisarrfeeta Know the ledge i introlåten Ghost is back. Visst ärrande cutsen i hooken är onpoint som en sniper men Rakim var i en egen klass. Alla vill ha vithajshunger från spökfejjan, inge jävla slisk med nån glassig RnB fjant. Bränn pälsjackan Tony och get grimy and raw with it! Guns n razors med fiskepolarna Trife Da God, Cappadonna o Killa Sin proddad av MF Doom är åt rätt jävla håll. Sen Outta town, ta in en producent från UK (Lewis Parker) för en mixad ljudbild och bränn däck för fan, ja det är helt jävla rätt Ghostface lets rock it home to the dirty slums of Shaolin säger vi högt! Ger mig mer för fan ge mig mer gapar vi som en utspänd fiskmåstrut! Och vi får mer fet skit, Street opera, Madlibgjorda Block rock, Pokerface och skojjiga Greedy bitches är genomgående väldigt bra. Fan gör softa låtar då men gör skiten fortfarande bra, behöver inte vara 75 wailande cheesytjejer i hooken på handclaps och sån övrig skit. Josephine är skitfin och vacker o allt de dära, fan nu kommer ja på att det va ju trots allt Ghostface som gjorde All I got is you till sin underbara moms. Gillar denna låt och gillar även Grow up hard som handlar om hoodet, där all real shit startar (glöm inte det kidsen)!
Ja fan, Blue armor är fet den med och han äger sjön han dynamitfiskar i, "I cut the grass of your fuckin snakes", jaaa för fan, t.o.m The Loxs Sheek Louch fick permis för att lägga en vers, "Im sick to death" säger han o skiten tar nästan eld! Brudar kan sjunga oNRJ låtande, fetta Amy Winehouse som låter mer -70 tal än The Voice -00. Rätt dragig låt med svängit sound och stämplande trumpeter hittar sin plats med småfjälliga cuts så är det ju helt jävla trålande strålande. Kul tycker vi, beatsen på More Fish är vad Tony Starks ska köra hårt över, det måste ni väl höra. Sista 2 spåren kan skippas och nån till i början men annars så är spökfejset kvar i the ring som The Champ!! Efter Mo Fish så ska jag ge Fishscale en chans till. Coz only god knows im trying! Här är det fiska eller fiskas som gäller!!

HELL RAZAH–THE RENAISSANCE CHILD
Sunz of Man medlem och Wu Tang anhängare på kunskapstur med solodebut!!

Ja det är nått svävande över denna lirare o hans nya skiva. Han har nått att gripande att berätta för oss. Han är knappast nöjd med dagens Matrix värld. Buried alive är släpigt nötandes med "stå på sig" budskap och han kommer för att hämnas falska skivbolag m.m. Sen går han vidare att snacka liknelser med massor av hiphop referenser, i Renaissance delar han o RA The Rugged Man m.fl. olika upplevelser. MF Doom som är på allas album just nu bryter ner en sopandes trumpet i en jazzig mysmiljö på nästan trumlösa Project Jazz. MF, Hell Razah o Talib Kweli kör sen lite svart historia medie blandat med massa hiphop hyllningar till sprayburks kulor och R.I.P. väggar. Pablo var en jävla hård ghettosnubbe som smuggla vitt ish genom Mexiko och gjorde lite som han vill. Hell Razah beskriver med stark inlevelse hans galna liv på Los pepes pt.1. Chain gang är skivans tyngsta spår och handlar om den svarta mannens kamp. Alla från Fidel Castro till Malcom X finner sin plats i denna historie lexikon historia.
Mer avslöjande och politiska intriger i haltande Smokin gun. Han ba spottar real shit här om allt från illegala vapen till hur hans land styrs med avhuggna händer. Bronze Nazareth retroproddar med en gömd strypande stråke och Hell Razah är helt down för the black struggle med ett Freedom got an AK budskap. Det jag gillar med denna låt, Millenium warfare är att han reflekterar över det på ett känsligt sätt och använder hiphop som sitt dödande vapen. Vi kommer o se den här jäveln överallt, alla mags, alla tv kanaler ÖVERALLT! Nästa Musical murdah är riktigt tung med ett utflippat stringinstrument som flödar bakgrunden och Hell Razah låter dynastin segra med Raskass som gäst. Typiska slående J-Dilla trummor men inte hans namn på producent stolen. På slutet en soft låt om livets sökande som blir skönare o skönare medans den spinner på. Han öser mytologi och tolkar heliga skifter i Lost ark. Sista låten Thankful är svinbra och avslutar storartat. Han är fett tacksam att du köpte hans skiva och vi kan höra att han lagt ner en hel del tid på detta album. Han är rätt man på fel ställe i fel tid. Men han är tacksam för mycket i livet och de e fett tycker vi. Han är en Sunz of Man!!
Det är ett slött tempo på The Renaissance Child. Originellt sound. På något konstigt sätt upplyftande med ett sjujävla kämpa på o vakna ur sömnen de som är fast i ekorrhjulet som snurrar på 24/7. Sunz of Man gjorde ju kolosala väckarklockan Wake up som riktade sig till mentalt döda människor något man ser varje dag. Beatsen är puffande lugna, alltid gammellåtandes och kanske egentligen inte något speciellt att slå en volt över. Men med en smart lite "takin it back" Hell Razah så blir det helt rätt. Han har enormt mycket bra att säga och ge intelligenta kommentarer om så mycket onödigt och dåligt. Han är en lökig Brooklyn snubbe som känns fett getto om du förstår vad jag menar. Wu Tang-Sunz of Mans egna Immortal Technique!!

DEVIN THE DUDE – WAITING TO INHALE (skrivet av BUCC)

Devin har länge haft en liten trogen skara av blunted fans. Hans avslappnade rapstil om sina erfarenheter med tjejer, booze och just blunts attraherar alla världens slackers. Devin är något som man, som en chill type of dude trycker in i cd-spelaren när det är dags är att luta sig tillbaka och rensa hjärnan. Man vet redan innan man sätter på skivan vad man kommer få, absolut inga överraskningar. Beatsen är oftast långsamma och elgittarsbaserade. Det är dub-echon och flummljud. Det är en twistad mans sexuella fantasier, fyllehistorier och stenade tankar i en dröm som snart har gått i uppfyllelse. Devin är fortfarande långt från ett av de stora namnen på den amerikanska hiphopkartan, men det är inte heller där hans musik ska ha sin plats. Devin är den mest "äkta" rapparen där ute just nu. Han har inte, sen början av sin karriär svävat iväg ifrån avspeglingen av livet som pothead, halvalkolist och sexfreak.
Waiting to Inhale får lyssnaren att må bra, slappna av, glömma bort alla bekymmer och bara le! Det går att komma nånstans utan att ge överhuvudtaget ge vika till vad som är inne eller hur musik ska låta just idag. Devin är en levande legend. Ska du köpa ett album denna vår är detta ett självklart val.


PAUL WALL & CHAMILLIONAIRE – GYMC (skrivet av BUCC)

Första gången jag hörde Get Ya Mind Correct var jag i Houston. Det finns ingen bättre plats på vår jord att bli introducerad till Cham och Paul Wall än i just hjärtat av The Dirty Dirty. Vi står vid ett rödljus i 3rd Ward på väg mot Dj Screws gamla affär, The Screw Shop. En Chevy glider långsamt in bakom oss för att stanna precis bredvid. Scandalouz sitter i baksätet och vrålar ut att candy-painten ändrar färg och att rimsen fortfarande spinner! Det är omöjligt att inte bli imponerad, hur långt bort Texasscenen än är från NYCscenen, som vi alla i sverige blivit matade med sen början på 90talet. Det går inte att förneka att detta är hitmusik på högsta nivå!
Grillz, color-changing bilar, guzzar med stora rumpor, hostmedicin och screw-musik har lyckats ta sig in i det Keep It Real-infekterade hiphopSverige. Paul Wall och Chamillionaire både flowar och skapar hooks som alla kan hänga med i efter bara en eller två lyssningar. Det är dock inte det som har gjort dem så stora som de är idag. Vad jag respekterar mest med HELA södern är deras arbetsmoral. Paul Wall and Chamillionaires GYMC är redan en Houston klassiker. Get Ya Mind Correct The Remix Album är skivan du ska rulla runt med i bilen med rutorna neeeere när du välkommnar våren.

APATHY&CELPH TITLED–NO PLACE LIKE CHROME
Hiphopens Batman & Batman kan inte sluta droppa fett shitt!!!

De var de bästa i sin enhet. Båda var ifrån en utdöende stam av nomadkrigare. De delade samma blodsband. Apathy. Han var i sådan samklang med kampens subtiliteter, var en sådan självklar mästare på sådant som andra måste kämpa för och anpassa sig till. Celph Titled. Den största staken i hela branchen/bushen. Nuff Said! Båda lika aktiva som en MAC1O under helautomatik.
Bottom Line är att de kan inte sluta spotta hett shit! Du vet vad vi pratar om. Mer punchlines än Mike Tysons motståndares utslagna tänder på raken och mer vapenhotande än ANCs milis i Sydafrika. Beatsen är inte på topp i början, men S.M.D (Suck My Dick) är klistrande explosiv som en sticky bomb. J-Zone har petat in Ol Dirty Bastard och AG linor o blandat upp allt medans gladiatorn Celph Titled krossar berg verbalt. Fast ingen kan ha undgått micktalangen Apathy som alltid drar sista stocken. Bad attitudes är sån fet skit jag vill höra från dessa herrar. För de är byggda för detta, mickmörderi. O humor har de med i stora portioner. Donkey ass är hiskelig, inge smala anorexia modeller som franska homosexuella "mode designers" tagit fram, nej faan det ska va rumpor bred som en lastbil för att citera Ap. Majik Most vill ha dom feta o jucie som en hamburgare och detta är bara för roligt. Nu snackar vi ett bälte som string. Men nästa Nut reception är nästan roligare. Celphs texter här är inte för folk under 15 år. Tillsammans med J-Zone rider de pimpslapandes på ett gammalt funkigt beat ala västkusten 1993. Bara dessa lirare som kommer undan med detta. I Save the day drar Apathy på sig blåkappan o blir en rappande stålman som fixar till allt fel under en dag. Celph gör ett ovanligt jazzigt beat med Method Man cuts efter hooken. Enda mogna låten på plattan, vet inte om det är bra eller dåligt. På sista låten super de till ordentligt, ingen fjantig 2 dagars här är de 7 dagars som gäller. Tash (The Liks) o Phil The Agony mjöder in med hinkar av ohälsbara drycker.
Ja det låter ganska som det brukar om No Place Like Chrome. Låtar de bara gjort mest på kul i deras hem/studio. Några seriösa spår men annars mest fyllelåtar blandat med en jävla massa skratt och drivande battleraps. Kanske därför jag gillar det..alltid!

BRAILLE – BOX OF RHYTHM
Hiphopens botgörare och the rap messiah droppar ny fet skiva!!

Mycke snack om att Hiphop är dött jada jada. Tony Ernst, Nas m.fl borde träffa denna man. Braille Brizzy ger bort sina skivor nästan gratis för att sprida sin musik. Ja det är sant, läs själva hans utskick/mail:
“I was making my own plans of how to sell stuff but then I changed my mind. Everyone has been so supportive of Hiphop IS Music this year, we want to take time to give back. During December our goal is to get as many copies of our current releases in peoples hands as possible. And we won't be charging full price for these CDs. In-fact, tonight I have a show in Salem, OR and I'm going to be handing out free CDs to every person at the show. Postage and manufacturing expenses make it difficult for me to give free CDs to everyone reading this, but I've tried to work out a way to make it easy.”
Sen fortsätter han:
“As a label, we know we can't compete with the marketing of major corporations. We aren't trying to be superstars anyway. It's hard to convince kids to buy the Sivion album instead of 50 Cent. We don't have enough money to promote on that level. It's okay though because that's not why I started this label in the first place. I started this label but I knew some really good artists and my goal was to be a blessing to those artists and share their music with as many people as possible. Kids are more intelligent then people give them credit for. I was only 12 years old when I first started listening to Tribe Called Quest and De La Soul. I heard some good music and decided for myself what I wanted to listen to. Our goal is to share our releases with as much youth and young adults as possible. We need your help to spread Hiphop IS Music releases through your neighborhoods, cities, schools, churches, siblings or anywhere else you know where people might be interested in new music.”

Ja, snubben skänker typ bort sin musik. En rappande Jesus skulle man säga i Betlehem. För mig är Braille nästan mer än det. En helig man som är på ett mission. Gamle polarn Tony Stone lägger dovdjupt beat i Pour it out, plockar in 2 vetande snubbar på gitarr o bas o Braille blir nostalgisk på ett tåg med the pen n the pad, en rappares viktigaste saker. Ljuvlig öppning. Men sen håll i dina öron. I would nt do it är en av årets bästa låtar. Ett slående soulrykande beat av Dert och hamrande verser av labelkollegorna Surreal, Sivvion, Big Rec o Theory Hazit. En riktig jävla orkanvältare som handlar om att här säljs det inte ut gosse, inte för en milljon dollar ens o du skrockar medans jag köper det. Ett anthem för alla oss som fortfarande tror på detta fina. Åter introperspektiva ljudbilder på halvkänsliga Everything changed. Dj Idull scratchar upp partyt rejält på Evacuate och Braille blir smått old schoolig i glada titelspåret. Med liveande trumpeter, svirrande cuts, gitarrer o en lössläppt trombon är han som ett galet stickande bi i ljumsken på den industriella maskinen (mainstreambranchen). Togheter not alone är en stark låt för oss alla här på jorden som vill leva gott utan all skit. Braille skulle kunna vara hiphopens LIVE AID ledare men helt utan klyshor och klatchighet. Han e ba som han är, rakt upp o ner ren människa. De nötande trummorna i härliga Survival moment är tryckande sköna och ytterligare en partylåt!
Box of Rhymes är fräshare än vårregn. Uppiggande som en stående igelkott på chackkola. Som att dra till varma Västindien när det är regnande kall snö i Oslo. Braille är kanske den mest humana rapparen vi nånsin sett. 2006 var Brailles år o jag törs inte tänka på 2007. Han har mängder släppande artister o har mer energi än en hel pall red bull men framför allt mer dedikation än nån annan jävel i branchen just nu. Missa inte detta, inte ens Allah vet hur det ska sluta...

J SANDS – THE BREAKS 2
Snart kultförklarade Lone Catalysts frontMC drar åter igen fram favvobreaksbacken!!!

Lika bra vi tar det på en gång slipper vi ödsla tid i dagens värld där tid är pengar! Detta är nog ingenting för dig som är i farten och tar en bigmac på väg ti tuben och som hoppar över el igenom spärren medans du sväljer sista tuggan. I Lone Catalysts värld är den enda klockan den som sitter runt Flava Flavs nacke på en sliten planch i J.Sands pojkrum. För detta är helt tidslöst. Som om klockan stannat nån gång början på grymma -90 talet. Så när J.Sands hostande dammar av typ alla gamla kultiga breaks som kanske någonsin spelats o kastar in ädelbitarna i MPCn o grabbar micken blir han the Grandmaster Flash of 2000-talet.

Den dansande basen i The interlude violator har inte sett sina bästa dar än på många år. Loop the track on the old MPC och People Under The Stairs skulle dödat för att få vara på detta retrobeat. Lördakväll, rullskrillerna åker på och kam i afrot medans herr Sands minns glansdagarna på stolliga Place to be. The moment I feared är stum som en revolvertrumma med skottsäkert break som cratediggers betalar en halv mille för på e-bay. No samples cleared talar sitt tydliga språk, små festvibbar medans J rhymar som Doug E Fresh fresh fresh yall! Chuck D skulle skrockat som en kråka i Money on the corner som har P.E. cuts o referenser. Ja det handlar bara om en sak för J.Sands, rhyming over breakbeats. Sampla sampla sampla tills samplern strejkar o mailfunkar isär som en sönderslagen spargris. The Breaks 1 kan ha varit ett samplesnäpp bättre men det är inte upp till lilla mig att avgöra. North side riders är riktigt bra, glider runt 95 bpm kanske och har en fläckfri touch med "evrydaay" snutt över jämna sköna drums. OJ OJ OJ dra stora hästballen i gruset, J.Sands drar sig inte för att återanvända Pete Rock & CL Smooths GIGANTISKA samplehit T.R.O.Y. (ett sjuhelvetes jävla samplings mästerverk av den sjusatans jävla snubben Pete Rock) på No samples cleared Revisted. Lite Nas-Ilmatic vibbar på jazzcoola Nifty Q. Ja har du inte förstått de så handlar de om att återanvända feta vax, inte gula skiten du har i örat utan fetingbreaks du hittar på vinyl på den gömda loppisen bakom skolgården i Spraxkya (uttalas "Sprächa").
Det är glädje förenat med kärlek när J.Sands glöder micken. J.Sands är inte från dagens skola och det vet väl alla kanske. The Breaks 2 är kanske inte heller den "hetaste" skivan som kommit idag. Men Madlib, PUTS, Pete Rock, J.Dilla med många flera breaksamplare tycker detta e aaasfett och lika kultigt som Rakims 70 kgs guldkedja 1988. Live and learn 2007 säger vi!!

PRODIGY (MOBB DEED) – THE RETURN OF THE MAC (skrivet av BUCC)

Mobb Deep har släppt några av de viktigaste albumen för NYC-hiphopen, men senaste släppet under 50 Cents piska måste ses som ett misslyckande. Försäljningssiffror som tom kan räknas som pinsamma och ett album långt ifrån deras klassiker The Infamous, har tvingat Prodigy att både steppa upp och söka sig till independentbolaget Koch. Tillsammans med Alchemist så låter Prodigy hungrigare än på många år. Klassisk NYCrap på klassiska samplingsbaserade NYCbeats får mig att tro att det fortfarande finns hopp för hiphoppens födelsestad. Titelspåret Return Of The Mac med Biggies gamla rader i hooken drar en in i den gamla härliga känslan av gutterhiphop när den är som bäst. Det är smutsigt, det är kallt, det är The Rotten Apple som det ska låta. Prodigy flowar som vanligt enkelt, som att han pratar med beaten. Han övertygar på paranojja låten, Mack10 alá Geto Boys om att även veteraner fortfarande kan leverera. The Return Of The Mac handlar till 75% om hur man hanterar pistoler, the murdergame och hur man håller sig borta från snuten. Mobb Deep fans kommer när de lyssnar på Prodigys nya känna att hoppet tänds igen på gatorna i Queens Bridge.

SLIM THUG pres THE BOSS HOGG OUTLAWS (skrivet av BUCC)

Mycket av den hiphopmusiken som idag toppar listorna fungerar till stor del som en inspirationskälla för folk i utsatta positioner. Det kan låta som en kliché, men antingen tar man sig ur sin situation i USAs ghetton genom idrott, musik eller droghandel. Young Jeezy är ett av de mest tydliga exemplen med albumsläpp som Thug Motivation och The Inspiration. Slim Thug och hans gäng av Outlaws från Houstons Boss Hogg är långt ifrån de mest talangfulla rapparna i världen. De flowar enkelt och innehållet i texterna sträcker sig väldigt sällan utanför Wood grain wheels, purp in the cup, husslin' och good dro. Serve & Collect är långt ifrån ett album som kommer att bli ihågkommet som en klassiker, men låtar som Ride on 4s med The Boss of all Bosses Slim Thug och J-Dawg gör att man inte önskar sig något annat än att få cruisa runt i en Chevy on 4s hela natten. Gillar du Down South kommer du hitta en hel del godbitar på Serve & Collect, diggar du inte Down South finns det bättre sätt att bli introducerad till den väldigt speciella kulturen runt Houstons hiphopscen. Hur som helst, är du sugen på att få dig en rejäl injektion av husslainspiration innan du går ut och serverar för att inkassera så är Boss Hogg Outlaws vad du behöver få i dig.

YOUNG BUCK – BUCK THE WORLD (skrivet av BUCC)

G-g-g-g-g moooovin no Uuuuunits! G-Unit har tappat i försäljning som alla andra inom hiphoppen. Alla de senaste releaserna har floppat, nya artister har signats, men inte mycket har hänt. Young Buck är här för att ändra på det så gott det går. Buck The World har fått lysande recensioner så gott som överallt och nu återstår det bara att se om skivköparna sviker eller ej. Push Em Back liknar Ludas Move Bitch utan Ludas humoristiska inslag. Say It To My Face är uppbackad av södernlegenderna 8ball & MJG samt den ständige gästspottaren Bun B. I Ain't Fucking With You är en mer chill låt med guestappearances av, från nyligen i Sverige arresterade Snoop och Miamis Trick Daddy. Hold On gästas av allas vår Fiddy och på Slow Your Roll bjuds vi på skönsång från Linking Park. En av mina favoriter just nu Young Jeezy gästar på Pocket Full Of Paper och Lil jon droppar på Money Good. Buck The World är bättre än ALLT annat som G-Unit släppt den senaste tiden. Både hängivna fans och vanliga döda kommer att digga detta!

ULTRAMAGNETIC MC’S – BEST KEPT SECRET
Hiphopens kanske mest stilbildande grupp återförenas äntligen efter 14 långa jävla år!!!

Likabra jag säger det på en gång, detta är ingen ny Critical Beatdown, en bred milstolpe som låg 5 år före sin tid. Inte heller lika skoningslöst som Funk Your Head Up eller sista bomben The Four Horsemen.Nä, Kool Keith som jag nog skulle kalla för den mest originella MCn som nånsin tagit i en mick ville göra nått för dagens marknad. Alla vet att han går aldrig tillbaks, han är kreativitetens framförare. Tr Love, Mo Love och hans mickkollega Ced Gee tar sig an en ny tidsera där internet är i stort sett allt eller inget. De går på ett nacksvingande beat i första The plaques och dissar rika folk med 10 miljoner tuxedos. Mechanism är även den modernt bra och goig och påminner yberlite om tidigare skivor. Det är extremt skönvackert när Kool Keith rappar om hur det började i Da Bronx fram till nu. Några ostämmande cuts som lagts lite avit gör det enkelt och tyckaom vänligt. Keyboardtryck och funkiga trummor i Super spellbound och coola Keith själ åter the spotlight med dissrim för wacka MCs. Starkt bitande hook på denna låt! Hackiga Nottz handlar b.la om en av dagens största trender, ladda ner beats. Finns inte många som kan dissa lika bra och elakt som Kool Keith. Ced Gee blir porrstjärna på porriga Porno star och du bör inte låta dina barn lyssna på detta. Som ja sa, han (Keith) dissar riktigt hårt på New York, Underwear Pizzy är jävligt bra-rolig för att vara en sån trög slö låt. Vi får följa med Keith på tur när han nitar ramsnea typer och hypade bling bling töntar. En hel del minimalistiska produktioner med massor av synth. The Best Kept Secret är en platta som spelats in mest för kuls skull. Avslutande Vibrato tillhör plattans bästa spår med en soft vibb och gruppens frontman i högform.
Ja det är en del wacka klubblåtar o dylikt på The Best Kept Secret. Något som vi finner på typ alla dagens skivor mer eller mindre. Du ska ha alla tidigare skivor med denna väldigt annolunda grupp och förstås allt med legenden Kool Keith aka Dr Octagon, Dr Doom, Mr Nogatco och allt va fan han kallar sig för. Men det är ändå väldigt kul att åter höra detta gäng på samma yta. Finns ändå endel bra spår som kan sugas på ett tag. Jag tycker man ska ha allt med dessa otrendiga snubbar. Ja menar jag går fortfarande runt med en walkman i hand o poppar deras megahit Poppa large från 1991 och känner mig skitvild! Ultramagnetiska Mcs som dessa växer inte på träd!!

EL-P – I’LL SLEEP WHEN YOUR DEAD
Indiependent hiphopens hänförare shockar oss åter igen!!

Tror inte han behöver nån introduktion så ja skippar det på denna rekommendation. Skriver bara kort att slagskeppet Fantastic Damage var ett klassiskt exempel på pansartaktiken när den är som mest effektiv. uppföljaren (bortser från jazz projekten osv) är lite åt samma demoraliserande bomberdamang. Lite lite snabbare tempo inte lika tungstyrd, lite lite lättare att inhalera och känns lite lite kortare. En oregelstyrd gitarr går igång i Tasmanian pain coaster och man förväntar sig ett större granatanfall i ljudbilden. El P drar en halvlång vers o sen kommer ett kort stopp som sen fortsätter med ändrade trummor och elgitarrdistade knorrningar blandat med amoklösa keyboards o synthar. Det är ett ypperligt introspel som slutar i slukande orgelkavalkad med pressade live elgitarrer. Mjuk övergång på slutet medans en nätspunnen sångröst sjunger samma fraser tills man flyger iväg över hustaken. Ja det var första låten det. Hårtslående trumsolo öppnar Up all night o fortsätter medans El-P reppar hans födelsestad. Detta är en av de "enklare" låtarna på skivan. EMG är tidig Run Dmc låtande med utparerande cuts och innehåller som ofta i hans musik, New Yorkig hiphop 80-tals känsla. Skivans tyngsta trummor borde va de som afrodunkar på Drive. Mycket skorrande elgitarr i El Ps arsenal och det göder megariff tills Run the numbers kommer in o hans skyddsling Aesop Rock tar en snabb paus mellan hans 85e ciggpaket för idag. Beatet ändrar o slingrar sig vid tiden då El P återtagit micken och det är fullt ös på samtliga. På galna Habeas corpses blir El kär på ett slavskepp i en science fiction värld. Mer bizarr kärlek beskrivs i skruvade The overly dramatic truth och beatet/hela skiten är utlämnande och djupt. Både näst sista låten och sista som ligger på 7 min är genomtänkta och bearbetande rytande. Sista har revbensputande pulserande ljudstötar och han slungar in allt han har i datorn. Efter 5 min flippar beatet helt attityd och in anländer en slug förändring som spelar trollflöjt på våra sinnen. En mysspelande keyboard tar över och detta kan vara en av de bästa slutförelser jag nånsin hört på skiva. Det är som sista 10 min i fantastiska filmen The Last of the Mohicans när endast instrumenten och besittande ljud skapar ett sinnestånd av musikalisk orgasm. En extremt gripande känsla som inget snack el tal i världen kan beskriva. Det är mer variationer på I´ll Sleep When än tidigare skivor och det är förstås mycket bra men jag saknar ändå DJ Abilities som styrde ståldäcken med kättingar på Fantastic Damage. Produktionerna är multiinstrumentrika och uppblandat med nån slags oljande rockfusion. Rimmässigt och det vokala är El P en helt ok MC. Än om det är hans säregna produktioner som gjort hans namn stort så är han nog snäppet tightare i sitt Co-flow på denna skiva. Som Fan Dam känns skivan hård distad och lite lite osmältbar. Det är som ofta med El P mycket att ta in, mycket musik att vårsmälta in i solar plexus. Tycker inte hans andra grejer o produktioner på andras album varit så värst imponerande förutom de köttiga beatsen på senaste Mr Lif o nån brutal låt på senaste Cage plattan. Men när det kommer till hans egna "riktiga" skivor så drar han fram det fetaste fettet i studion o smörjer maskineriet tills det luktar tysk massindustri igen. Bottom line är att killen skiter blanka fan i vad du o ja tycker och hans tattuering på magen INDEPENDENT AS FUCK gäller fortfarande!! El Producto är fortfarande the Blade Runner of this hiphop shit!!!

GHOSTFACE KILLAH – HIDDEN DARTS
Vad i helvetet, Tony Starks är tillbaks igen med sprängande ny-gammalt och exklusivt matrial!!!

Ja nu har fått blodsmak som den vithajen han kan vara mr spookyface aka Ghost Deini. Detta ska va låtarna som blev över från senaste 4 plattorna plus mera mera dope shit. Och det är inga fiskrester han bjuder oss på herr Wally Champ. J-Love proddar djupfunkiga trummor i titelintrot och Ghost nitar rimmen i väggen. Det samplas soullegenden Isaak Hayes på The watch men ja diggar den urspårande elgitarren hårdare som distar i slutskedet på Belt holders. Gillar In the parks ännu mer som skulle kunna vara en kort dag i en jävlig hiphopig park i NY slutet på 80-talet. Nu jävlar Tony, nu visar vi att pälsjackan är bara för fakejournalisterna på The Source och idioterna på MTV. When you walk med Mr Meth skulle inte tillåtits av Def Jam bossen Jay Z som låt på Fish Scale. Den är bara för ovänlig med en fjättrande keyboardpressning som gör låten till musikalisk rå sushi! Cappadonna o Ghost är the Odd couple o bollar Wu-micken fram o tibaks med battlerhymes ala rap-kungfu. Ghostface är nu så uppvärmd så han och Theodoreninjorna kastar sig över Primoproducerade Return of the Crooklyn Dodgers i Return of the theodore unit. Bob Digi gör introt på tidigare versionen av 9 MM me hela galna klanen i uppställningen. Pimpmästaren Slick Rick finns på himmliga The Sun tillsammans med Raekwon o the RZArector som ja skulle tippa tillverkat detta trumlösa beat. Var det en grupp som kunna rocka hårt o rätt utan trummor så var det THE WU TANG CLAN!
Klart morsan ska få en låt till, Mama. Ja och Tony skulle kunna göra ett helt album till våra fina mammor. RnBiga Keyshia Cole lägger den enda ok-iga sångreffen ja hört med henne och Ghostface behöver inte skriva texten på papper. Han beskriver sin moms som en ängel som kommer ner för att få hans uppskattning sen försvinner hon i skyarna. Det är låtar som denna som får Ghostface att framstå som hård-mjuk MC samtidigt och t.o.m fångarna på Rikers feel it thru the bars. Ghosten har nu kommit i känslig stämning, mer brudsång och en oanad kärlekslåt i toviga Love stories. En bärande bruten spansk gitarr lyfter upp låten och jag önskade både denna fina låt och föregående kommit med på Fish Scale istället för det sliskiga illa onda. Han har ju diverse tekniker i utrustningen, hans sjungande och tolkande på Black cream är originellt och from the heart. Enda The Voice-iga låten här är sista Heard it all before som är en disslåt i Tonys ganska så mycket bättre rolltydning.
Många låtar på Hidden Darts är en Ghostface Killah som ja tror inte många visste om. Framför allt har Järnmannen fått tillbaks mig som lyssnare och jag har sovit tungt på han ett långt tag. Kalla mig bakåtsträvare och vad du vill men ja föredrar-gillar Spöket oldboy style. Spelar ingen roll hur stort bolag som fångar han i nätet, Hidden Darts o More Fish knäcker Fish Scale vilken dålig fiskedag som helst!!

EVIDENCE – THE WEATHERMAN LP
Dilateds ena rappare med innåtstickande solodebut, still on the grind!!

Något wack titel på skivan kanske med tanke på Def Jux gruppen med samma namn osv. Men Evidence tänker jobba för titeln och samlar ihop polarna och går indie. Introlekaren I know är ok som första låten men det börjar inte eka högt i högtalarn förens det blir mildare klimat. Alchemist proddar känsligt beat och Ev berättar om kompisar som gått ner i knark och lillebrorsan Phonte lägger hooken på stinna Letyourselfgo. Vet inte varför varken Dilated eller Evidence sysslar med "klubblåtar" o kör på klatchiga 32 bpmare. Deras styrka ligger ju antingen i raka cutbangers eller softa låtar me soul i. A moment in time är ju helt åt rätt håll. Stick to the basics Ev, detta räcker för att komma inpå våra pubispelvis. Scratchhooken är fin som sand i karibien o förmedlar dess budskap loud n clear. Planet Asia likaså som gästar här, stick to the soul jao! All said & done hittar ochså the scoreboard, Evidence är stark i sin familj och när han rappar om kärlek for da peeps. Lite velig sånghook men den ligger rätt vare sig det är 12 bars eller 13 o halv så sitter den. Man kan inte lura örat som James Brown (R.I.P.) sa.
Evidence hittar sig själv som troende kämpe i mjuktunga Perfect storm. Kollegan Rakaa o Madchild inhoppar på verser o det läggs godsmakandes matrial. De reder ut det här. Chase the clouds away är en positiv låt när man vaknar på rätt sida rätt dag. Missing in action-Defari dyker upp med Justussnubbarna Joe Scudda o Big Pooh i fartfyllda NC to CA. Ev proddar detta flygande beat och samplar en barnkör el dyligt som ligger som ett långt himmelsk nynnande hela tiden. Born in LA är skivans mäktigaste spår med bara massa grymma hood och hemstads tema. Utgående cutsen läggs med enorm precision. I still love you är låten me stort L till Evidence kära mor. Fan fint me rappare som kan sänka garden o ge lite love till momsen va. Evidence sänker ofta garden på The Weatherman och släpper in oss på pulsen. Och det är det som är denna skivas styrka. Och det är det som Evidence kan. Ja tror stundtals Dilated Peoples var förvirrade. Tror inte de visste vilken väg de skulle gå efter Expansion Team. De ville satsa stenhårt men ibland väger viljan mer än förnuftet. Tror Evidence tänkt endel på det och ringde upp barnvännen på ABB och sa "daam bro this shit went overlane"! The Weatherman handlar lite om att hitta tillbaks till sig själv. Kanske inte att finna sina rötter utan mer att finna sin plats in vaccum space. Finns inga riktiga Dilated bangers som vi är vana med på The Weatherman LP. Mer tacksamma spår om livet, lyckan och letandet. För t.o.m människor som Evidence funderar ofta på sånt...

DOMINGO – THE MOST UNDERRATED
Halvlegendarisk NY producent med en jävla massa feeta gäster!!

Ja fan klart du ska känna till denna snubbe. Mest känd för att proddat en hel del bangers åt Fat Joe, Big Pun och Krs One men många fler. Mera legendariska Big Daddy Kane tar inte betalt för att lägga 3 verser på uppcuttande Bed-stuy represent, bara för att show n****s where n****s is from. Sån bra "hood" låt ni vet va, måste reppa da hood! Det Domingo är bäst på är straight fuckin bangers, slå ut huvudet bara utan snicksnack. Guru spittar Major game och det är detta dessa lirare gör. Helvetes kul att höra Canibus igen, kommer ni ihåg han med käka en kartong kritor rösten. 1997 var han den hetaste rapparen i världen typ och hade fet disskrig med LLCoolJ etc och han har fortfarande inga problem med att battla sina punchlines tills nån stupar. Synd att det barka ur för han för typ 5 år sen för han tillhör kanske de vassaste alive ever. En försmak av nya Immortal Technique albumet på drivande Street hustle och kommer aldrig att sluta gilla hans rakt upp o ner i ditt finniga nylle dissar. Snubben svär liksom mer än alla svordomar du hört i ditt liv o lite till och det måste vara nått värt.
Andra storheter som står med på Domingos MSN är Kool G Rap, Beatnuts och apröjiga Non Phixion. Osså nåra nya talanger i Cunnin Lynguists Deacon och Pack FM, Slug o Bro Ali. Så det är ingen dålig uppställning han kommer med. Rätt o slätt låter detta raka bastanta klassiska boom bap beats med en del syrlande orglar, tvistade trumpeter och nån avbruten gitarr här o där. Domingo kör på styrka o stärkelse fuck the tis-tas. Jungelröjjig låt som sista spår med trissande trumpet och tuffa cuts i refräng och skivans bästa spår!
Domingo vill ha tillbaks den råa livliga boom bap feelingen som var mycket stark på slutet av -90 innan stora internetboomen kom och ödelade allt heligt och kärt. Stundtals så lyckas han, hur som helst skall vi minnas hans namn i pretorian. Ja vet inte om Domingo är den mest underskattade men iaf en av av dom, thats fo sure!!
 

AG – GET DIRTY RADIO
André The Gigant är tillbaks med 90-talets släggproducenter blandat med nygamla ess! Classic Boom Bap Dirty Style o då snackar vi inte Christina Aguilera nånstans!!
Jovisst är han det, D.I.T.C. snubben som bruka rocka me Show (Biz) back in the a. Jag hör inte att Madlib gjort första Frosen som är magnetiskt drivig o rakt på sak. Jake One hittar souldamssampling o ett svidande piano som är perfekt för en tuff rappare som AG på If I wanna. Trodde inte Madlib kunde prodda så här typiskt västkust svängigt på Take a ride. Hata inte nu men skulle kunna va Dr Dre nästan, riktigt solfunkigt med inkommande keyboardpressningar. DJ Design (Foriegn Legion) är fra Västkusten med o det hörs tydligt genom glidande fartfylliga fistfunkiga beats med edge i. Han bidrar med 5 ljudverk som tvingar AG till att steppa up flowet en hastighet. Trodde du att J.Dilla va uträknad så har du fel. Dilla leker galet på keyboarden o håller det energiskt småporrigt i Hip hop quotable medans AG droppar battleish i ren soldatanda. Men han skiner ändå bäst på sina polares beats. Lord Finesse som va en av de fetaste producenterna på grymma -90 har fortfarande tyngden på We dont care. Andre´kör leksamma punchlines o lägger fram hur hans crew är unfuckable.
Undantaget på albumet är en kärleksfylld produktion av Oh No som är fruktansvärt vacker med följsam sångreff. På Love hör vi en mer inre o personlig AG som smärtar över familj o the struggle. En av skivans bästa spår. Småsoulig o smickrande. Kommer en annan sjukt bra låt på slutet, The Struggle är samarbete med evige kompisen Show som han hängt me sen tomten börja köra släde. Who dat? har samma sköna bas sample som klassiska Next level där Primo-Premier la ett tryckande beat. Men Show lägger in mera jazzpyr i form av en skinnspelande elgitarr och denna störtmysiga låt avslutar syrlande härligt. Big L cuts i hooken och det känns ända ner ti pelvis.
Alla låtar e inte top notch på GDR men många e black top kvalla (asfalt på burk)! På vissa spår kommer han upp i glansdagarnas nivå när Diggin In The Crates ägde underjorden med MCs som verkligen kunde rappa, Big L, OC o beats av granit, Lord Finesse, Buckwild, Show osv. AG har fortfarande sina fickor feta!!

DJ JAZZY JEFF – HIPHOP FOREVER II
Fetaste Retro-The Glory Days samlingen på många år plockas ihop med vita handskar av legenden Jazzy Jeff. DU MÅSTE HAA!!
Läste i en tidning att herr Tony Ernst lagt ner Hiphopen o hävdar den död. Men såvitt ja vet så är det väl bara J.Dilla som dött? Så vad nu då. Ska alla de som diggat Hiphop en lång tid ba börja lyssna på nått annat? Det är ju som att gå från VD till att bli heltidshora. Ska ja bli ett popsnöre o sitta o snacka fräsiga Hiphoptrender i TV 4as nyhetsmorron som idioten Fredrik Strage. Nä, ja tror inte det va, we aint goin no where. Hiphop o musik är personligt och allt handlar ju om vad man tycker är Hiphop? Är Hiphop för dig G-Unot even worth 50 Cent o senaste blingskiten på The Voice då förstår ja att man kan tro att Hiphop är dött. Då lyssnar ja precis som du Tony hellre på Country o Western. Med andra ord, I feel you Tony.
Nä, nu lägger vi ner deppet o blir fett jävla glada istället!!En till förutom ja som aaaldrig kommer att sluta älska Hiphop är DJ Jazzy Jeff. Hans kollega Will Smith må va en riktig pajas men Jeffrey verkar ha djup kärlek för det han gör o har dessutom universums feetaste skivback. BOOM BAAM GODDAM Ja fyfan Royce Da 5¨9 gör den bästa låten han nånsin kommer att göra o DJ Premier-Primo gör ett av sina bästa beats i världshistorien. Från klockjäveln i början så är detta 3.54 REN JÄVLA HIPHOPFEST! Ja skulle inte kunna verka lessen om så Mormor dött. De urklippta stråkarna, frätande cutsen i hooken ja allt är helt jävla perfekt i denna låt (Boom). J-Live, en flink rimsmed med superflow växlar fram o tibaks som han föddes med en mick i handen på sköna Thats them not som ändrar takt hit o dit.
Men faan va braa nu då, "OH OH OOOH" o sån jävla partyvibb vi hamnar på, en av historiens bästa låtar-Main Source Lookin at the frontdoor som e sån sjuk discodänga så det finns inte. Lyssna trummorna som ba breakar-slamar sig fram osså Large Professors mörka konstanta röst på de om ett fuckat förhållande. Missa inte scratchbreaket vid 2.19, så omegasyrafiskfett! Från helt sinnessanslösa debuten Breakin Atoms 1991. Men sen då, nu hissnar ja snart, Pharcydes helt sjukt apfeta Passin me by från ännu mer fettfeta debuten Bizarre Ride To The Pharcyde som du borde önska dig i julklapp istället för den dära jävla Ipoden. Lyssna mentalstörda orgeln, lyssna tjockbyggdtrumma o programmeringen, trumpeten i hooken, lite cuts, breaksen o de feta texterna om kärlek o shit. Förstår du inte va ja menar lyssna hur allt e mixat, EQat osv osv. Hur låten e uppbyggd. De e ba så sjukt bra gjort. Men sen då, ska Jazzy Jeff knäcka mig helt en regnig onsdakväll som denna??
Snubben letar fram Black Sheeps mördarfeeta Choise is yours som va kanske fetaste låten 1991!! Lyssna den brutala elefanttrampande basfiolen i början, "dun dun dun dun dun dun dunn" o sen inledningsfrasen "here they come ya, here they come" sen "this or that this or that this or that" sen ba MOOORD "WHOS A BLACK SHEEP WUS A BLACK SHEEP" o fan t.om Patrick Sjöberg hade vart fett impad hur de hiphoppar i videon. Det här är ju så jävla fett så Arla går i konkurs. Basfiol asså? Knäcker alla o allt! En annan lite kanske okänd bra låt här är Masta Aces Top ten list.
Men sen tillbaks till köttmarknaden, The ? remains är en av Gangstarrs bästa stunder o sinnesdunkish beat av maestron Primo. Hans cuts är sjukare än Aids!! O Mobb Deep va ju bra innan de tattuera in G-Unot på händerna. Its the real, Quiet storm! O de säger HIPHOP i bakgrunden så gettovackert. Ja vet inte va detta ska sluta, sykessjuka Award tour me ATCQ är ochså helt bizarr med dess massiva sound i tunga trummor, jazziga blås o mjuka synthar som allt är ren Hiphop enigma! Ahh, Jeff lägger me en annan sinnesfeetaste dänga, Paula Perry, "its Paula Pee and Premier" o fan Primo asså han borde få ett helt jävla Hall of Fame för sig själv med de beatet. Saukrates o Commons sommarsofta Play Dis inhandlades på vinyl 96 o är så även den tokfint underbart vispande bra!
Skulle ja göra en Greatest Hits platta för Hiphop skulle många låtar härifrån ligga med! För det finns bara hits på Hiphop Forever 3!! Än om vi hört dessa klassiska låtar 5000 ggr så kan de aldrig bli utmattade, dåliga eller förstörda. Tröttnar man på dagens smatter-rap får man helt enkelt gå tibaks eller leta djupare tills oljan sprutar. Nej Tony, lägga ner är inte utvägen. Ja postar nåra feeta Hiphop skivor till dig så snackar vi om det här. Ok?

MOKA ONLY – THE DESIRED EFFECT
Över en halv million sålda skivor världen över och mer än 15 album gjorda har landat Moka på storbolag EMI. Ny tid ny strid!!
Kanadas mest egna filur har gjort det den hårda långa vägen. Så nu har han budget att bjuda in stora gäster som J.Dilla (Jaylib, Slum Village, ATCQ), MF Doom (Dangerdoom, Madvillain), J.Rawls (Lone Catalysts, Oh No (Stones Throw, Prevail (Swollen Members), Sixtoo (Ninja Tune) m.fl. Men för många kockar i köket är inte alltid bra, Moka O fixar festen själv utan Micke Bindefeld.
Du hör hela historien på titelspåret elektroniskt akompanierad av Madlibs duktiga brorsa Oh No. Kvicksilvervarma Oh-six har kaninhoppande flyt med sällande röst o fina keyboards me vind i seglen. Miscommunication har ylande synthar som spelar runt o nu äääntligen kommer Mokas säregna sångröst fram, -"Im sorryyyy so soorryyy" o fan va lovely jao. Some fuck around shit i Jay Dee proddade One time 4 da clubs, fatta Moka Only in the club? Hehe. Tillbaks till myset i lugna Problems 2003, och detta är cruisa i segelbåten vid solnedgången typ av låt. Han e så fin denna Vancouver figur. Nästa Its done når några step högre med utmärkande keyboards under refräng o mellanspel. Moka tar det tilbaks till the Old school i retrolåtande Chiiiiiiiiiiiiiiiiiill. Är en vacker kärleksberättelse egentligen men Moka maskerar den så smäckrande så det är svårt att urskilja metafor från verklighet.
Men låten me stort L på denna skiva är utan tvekan More soup me stålmasken Mf Doom. Skräddarsydd o RMXad av den gamle anticon/Sebutones/ snubben Sixtoo (fast det skulle kunna va Doom el Dangermouse proddad) som har det mest kanske underskattade soundet i da game. Lyssna hans trummor fö fan, så jävla fett! Så här ska de låta!! Fylligt som panpizza me extra ost!! Så feet låt!!
Han e så mysig denna kille så ja vet inte ord. Hade velat haft mer sång av han dock något det finns gott om på tidigare skivor. Moka Only kan prodda breda beats, sjunga röven av Elton John o rappa som vilken grym independent MC som helst. Vi måste va rädd om killar som han. Börja vårda Moka Only nuuuuu!!!

JUGGAKNOTS – USE YOUR CONFUSION
En av Hiphopens mest bevarade o mytomspunna grupper är tillbaks efter 10 års frånvaro o allmän misär!!
Du har hört o sett det förut, begåvade euforiska alster som släppte en skiva sen försvann de för gott. 90-talet var full av dem, de kom, de segrade, de gick upp i rök.
Men The Bee Gees gjorde det, The Jacksson Five och The Beach Boys gjorde det. De kom tillbakas för att bless oss åter en gång! De var starkare än pissindustrin o kunde slå skitmaskinen. För dessa grupper fanns det inga pengar, inga kontrakt o ingen business. Det som fanns var blod, vener o kärlek. Det var family, alla medlemmar var familj på riktigt, ja de va som låten "family affair". Brorsor o syrror. Skivbolagens värsta mardröm.
Så syskona Buddy Slim, Breeze Brewin o Queen Herawin tar vid där sinnesrika klassikern Clear Blue Skies slutade o vi har skruvats tillbaks till en tid då Hiphop fortfarande var tidslöst o levde i en möglig lägenhet på 56 Ave i The Bronx 1995. Ja du hör det själv hur det hände i tillbakalutade kärleksfulla Namesake, prod av DJ Eli (Sub-Con). Han är ju mycket speciell denna Weathermen medlem (Def Jux) Breeze Blowin´ aka Breeze Brewin. Med en smekande mjuk o skön röst lägger han fram teorier o konspirationer om Leon Phelps. På ett dundrande beat med stadiga basgångar som dunkar fettbra. Han o syrran tittar in på stans mest besökta strip club me itchiga keyboardgliringar i Strip joint. Nu har han fått fotfäste Breeze Brew the Indelible MC, han producerar toktungt i Smile o lägger sen vers-hook innan Sista Herawin assisterar samma koncept. Riktigt fet låt det här. Beatet på 3.36 är ren köttmarknad med djup kick o whatnot.
Queen Herawin rhymar om farsor med stark kärlek för sina döttrar. Ruskigt vackert när hon rabblar "typiska" namn såsom Keisha, Tanya, Tawanda för svarta kvinnor i reffen på Daddys´little girl. Det här sånt här ja saknar i Hiphop idag, mogen kärlek, fan kan man inte få höra lite sweet ol luve istället för allt jävla hating o n***a this n****a that shake that ass you fuckin piece of slut osv blaj blaj. Nä ja blir o känna retrokänslor o blir istället salig för tuff o ruff när Breeze pratar gamla tider över det bästa beatet Oh No gjort i år. 30 something med Sadat X är överfylld me underbara lyckoträffar och är perfekt med souligt glid o cuts på slutet. Movin chains är även den helt sanslös, flödar kärlek o hopp i beat o rim och hoppas du kan förstå the message. Soulig bakgrund o lyssna trummorna som slår så långt ner i bröstet så man tror man har fått en härligare variant av panikångest.
Asså slutet på Use Your Confusion är som en Michael Mann film. De 5 sista låtarna är bättre än andras artisters hela album these days. Never är en förvånansvärt bra "klubblåt" med ytterligare ett adamsäpplepressande beat. Men sista posselåten megaproddad av pimpslapern J-Zone är helt sjuuuk, lilla lineupen då, J-Treds, Words, Sub-Con, Rob-O o massa mer klenodiska MC's puttin it down i Crazy 8´s.
Use Your Confusion är fylld me stjärnor som Wordsworth (på 2 spår), Slick Rick osv men det som gör skivan är trion från da Bronx som utgör Juggaknots. Låtarna Leon Phelps, Smile, Daddys lil girl, 30 something, Movin the chains, Never o Crazy 8´s kommer inte från dagens plastiga MTV generation eller är för globaliseringens mördande skördande ådra. Det är nått magiskt över Juggaknots musik som är svårt att beskriva. Den är otrendig och har fossil feeling. Vissa saker kan inte förändras och det är jag innerligt innihelvete glad för. Buddy Slim, Breeze Brewin o Queen Herawin är The Juggaknots of this rapshit!!

HALL OF JUSTUS – SOLDIERS OF FORTUNE
Hela gänget går ihop för soundclash, Lil Brother, Joe Scudda, L.E.G.A.C.Y osv med pigga gäster och släpper en hall of fame samling!
Jävla massa folk inblandade i detta multiprojekt. Big Pooh går på hårt o hetsigt på en bitig Erv produktion i salta Basic. Ändrade takter men lika trummor av den mest eftertraktade producenten i gamet 9th Wonder på ohittiga Try me again. Khrysis som är stallets huvudproducent när inte 9th är närvarande bidrar med 8 ljudmattor på skivan. Det blir som bäst när klicken gör sin Tour of duty som är Hall of Justus marsh anthem genom tungt sound i köttande trumprogg med keyboardkörer. Up n coming rapper Skyzoo är on the grind i upplyftande S-K-Y-. Ny låt me Little Brother fast Nottz (Flipmodesquads hus producent) gör beatet som är ok förutom hihatsen o den stridiga sången i hooken. Både Pooh o Phonte lägger verser om hur de måste fortsätta ligga i fast de är kända. Det är samlingens nedre halva som glöder mest. Evidence, Cormega, Sean Price o Buckwild tittar in med beats o gästverser. Buckwild har schyssta pianosamples men något låga o tunna snares. Big Pooh, Cormega o Phonte rhymar om turntables o kämpa på i softa Back at it. Men överraskningen på skivan o nog bästa spåret står Jozee Mo o Sean Pee för i soulsångiga Tired. 9th Wonder lägger ett ovanligt beat för att vara han med en krasad flöjt på en harplande orgel o sen nya kickdrums med haltande programering.
En annan låt me bra flyt i är Joe Scudda, Chaundon & Phocus som försöker vara sig själv i självkritiska Moving fast.
De håller fortet Lil Brother o Justus League, verkar fortfarande stråla mest om denna kolliation från North Carolina. Verkar aldrig få slut på varesig folk, rim, ideér eller beats. Hmm...

SURREAL AND DJ BALANCE – FUTURE CLASSICS
En svårslagen hiphopupplevelse med millimetermöten med livskraftiga rim och jazzfunkiga beats och hemma-hos-besök hos 2 ödmjuka killar som längtar tillbaks till hiphopens glorydays!!
Detta är HIPHOP IS MUSICs bästa release so far. Surreal låter nästan som Blueprint på rösten men är mer nötande i rimmen. DJ Balance är en sån där dj-producent "cratedigger" som känner igen o har alla feta original breaks från 1900-talet o de som blev över från 1800. Så de är klart som fan snubben kan bolm scratcha, gärna på varje låt he. Brrrrrrrrrrrring the skillz back..you you know the steez cuttar han upp som en handtralla på Rebirth of skill. Skitfett du! Ja det kanske låter tråkigt men det är mycke rappande om "takin it back" och hur vi aldrig vill glömma hiphopens bästa stunder. Each step delar de tankarna. Men Future Classics kan aldrig bli tråkigt nånstans för denna dunkande duo kan sin shit och är maad gifted. De kommer till bordet med grooviga beats och funkiga rim om hur vi ska göra hiphop bra igen. Lyssna in jazzbumpiga Car and a job t.ex. Så mycke hiphop feeling med samplad DJ Premier säger allt i början på One man band där DJ Balance går loss med elguror o synthar medan the kicks and the snares låter mer retro än när Michael Jacksson hade afro. Är inte de här fett då ska jag aldrig mer läsa en bok. Nu har det blivit skitmysigt klimat. Moment in time har så sjukt ruggiga trummor. Möljer som ett sjölejon under attack. Fan, Permant ink ft. Braille o Sivion är en av årets bästa låtar, svintung och köttig. En oclearad soul sampling som hook och tjockbrytande trummor vibrerar gott du i mina Koss Porta Pro. Råfunkiga Sound Providers proddar Speak facts och fan va fettfunk med cuts o tror det är en hottad bas som de spelar runt två bars. Avslutande Lets the horns blow är underbar som en snusfin höstdag med sol. Jag lämnar er där..
Låter kanske påhittat men finns inte en enda riktigt dålig låt på Future Classics. Det finns bara bra musik rakt igenom. Det gör att denna skiva hamnar på års bästa listan. Future Classics är en perfekt nybörjarskiva samtidigt som den tilltalar de äldre fansen. Hiphop realiseras här! Verklighetens stairway to heaven passerar genom Future Classics!! Början och slutet!!!

GAME – DOCTOR’S ADVOCATE (skrivet av BUCC / Thomas)
Det var ett bra tag sen jag hörde ett album med så här mycket tunga beats. Will.I.AM, Just Blaze, Hi-Tek, Kanye West, Swizz Beatz, Scott Storch mfl har alla levererat nåra av sina bästa produktioner år 2006 till The Doctors Advocate. Dre är ute ur bilden, i alla fall när det gäller Games produktioner, men till skillnad från beefen med G-Unit och fitty, verkar separationen med Dre påverkat Game hårt. Han har tagit till flaskan för att dränka sina sorger och detta leder till blandannat årets mest heartfelt låt i titelspåret Doctors Advocate med Busta Rhymes. The Game lägger sitt Blood-röda hjärta på den J.R producerade pianobeaten för att låta det berätta för Dre, och oss andra, precis hur förjävligt livet känns för tillfället. Tacksam för den tiden han fått, med sin stora idol och nära vän, ger han oss insikt i hur han formats till den person han idag är tack vare NWA. Hur han vilken dag som helst skulle stoppa en kula för the doctor. När Games röst darrar till, precis som på Start From Scratch på debuten The Documentary, så reser sig håret på armarna för att stå i givakt och salutera att någon fortfarande vågar öppna upp sig och inte bara rappar om hur häftigt det är med guns, bitches and drugs. Not that I don't love that... I'm just sayin.
"Remember when we got drunk to do start from scrath? I told you you was like a father to me, I ment that"

JAY-Z – KINGDOME COME (skrivet av BUCC / Thomas)
Att östkusten är i en svacka är as official as who Superhead been givin' superhead to. Cam´Ron och hans Dipset boys är på väg neeeeeråt. Fitty har signat halva NY och släppt skivor som nästan outshinas av Sage Francis försäljningssiffror i Sverige. De flesta av namnen, som ligger och bubblar precis under gatstenarna i the five boroughs låter mer som en avslagen öststats-cola än crack! Mitt i ruinerna står dock Shawn Carter i en Armani kostym med kubansk cigarrök ringlandes upp mot hösthimlen. Jag har längtat efter Kingdome Come sen långt innan dess titel var TBA. Det duggar ute när jag drar igång The Prelude för första gången. Från Kista till Hagsätra hinner jag köra skitenpå repeat lugnt över 15 gånger. Jay får en att ta tag i sitt liv. Fixa det där jobbiga. Se till så att saker blir gjorda. Med Jay i lurarna kommerman upp på morgonen, man kommer till jobbet och man glider faktiskt runt i korridorerna med ettleende på läpparna. Kingdome come är inte bara ännu ett bra album från the best there is, det är en inspirationskälla som inget annat för alla som har någon form av hustlers spirit i sig. Jag SKA bli rik jag med.
"Son said, Hov how you get so fly? I said from not bein' afraid to fall out the sky"

JIM JONES – HUSTLERS P.O.M.E. (skrivet av BUCC / Thomas)
Jim Jones är, ursäkta uttrycket, en riktig horunge. Han skriker på dörrvakter i 30 minuter om han inte kommer in på klubben och, när han tillslut blir insläppt, startar han tio minuter senare ett jätte bråk. Han tittar förbi den lokala hiphopklädaffären i Harlem för att pruta ner priset mer än 50% och lämnar butiken med gears utan att ens komma överens med ägaren. Han är otrogen mot sin fru, han röker alldeles för mycket blunts och diggar att slänga pengar på strippor. Han dissar Jay Z som att det vore en del av vardagen. Han ÄR hiphoppens svar på Rock n' Roll imagen.
Jag älskar honom (No Homo) - Ingen annan kan på samma slicka sätt rappa om att han åker i en bil med the top down 50 gånger på en skiva utan att det blir tråkigt. Att han är en av de största husslarna inom hiphop just nu gör inte saken sämre. Allt handlar om pengar i Jim Jones liv och det är inget han inte uttrycker i sin musik. Älskar du attityd och gangsterrap är Jimmy rätt man för dig. Nya albumet Hustlers P.O.M.E (Product of my enviroment) är precis lika bra som hans förra släpp, Diary of a summer. Med gäster som Cam'Ron, Hell Rell, Stack Bundles, Lil Wayne, Juelz Santana och världens just nu bästa på hooks, MaxB, är detta årets hittills bästa skiva. Inget för folk som letar efter lyricists, men absolut något för folk som diggar skitsnack på högsta nivå.

C RAYZ WALZ – 1975 THE RETURN OF THE BEAST
Underjordens punchlinekung o the MCs of the MCs droppar nytt o gammalt matrial!!
Han e mycket speciell denna herre. En nutida legend i sitt yrke, slakta rim! Nä skippa ödmjukheten Johnny o säg som det är istället: Han e så jävla grym så Blaze Mag Battle (stor freestyle tävling i USA) bannlyste hann eftersom han knäckte alla i bitar som vågade ställa upp. Ill Bill o Howie Mcduffie har handplockat nåra tidigare spår o blandat med hans nyaste matrial. Självklart valde dom driviga Who the fuck are you som e sån fet låt med 90-tals känsla i hooken. Tänk om en snubbe i dark hoodie skulle komma upp ti dig o ba "Im rockin thru with ma ruckus crew, your luck is through, comin thru fistknuckel you Im C Rayz Walz who the fuck are you?! Så hårt va! Han kan ba inte bli stoppad denna rimmaskin. Everything har Biggie Smalls o Nas linor på utvalda ställen o C Ray gör det han är specialist på, battlerhyming! Men fetta djupet o bredden i trummorna på mastiga Not for nuthin, fläskfet låt. O han ba kastar sig över beatet som lasso, flödande hook o 2 långa verser eld. Keepin it raw har ja ikke hört väl. Skitig inspelning med en alltid hungrigt hetsande Immortal Technique som inkommande gäst. Brännande cuts i början o reffen svider som urininfektion.
Men låten som du ska spana efter är Addiction, supervacker med ivrig gäst på första bänk. Bra sjögung o nöjt beat med halvpitchad sång i refräng o texter om livets mystiska väsen (kärlek). C Rays rider på det svängiga beatet som om det vore den perfekta vågen (ja gör en pose med armarna högt upp o händerna rakt ut, feel me?). Nästa är ochså snorgrym med mysiga akustiska gitarrer och Ray flexar hur han älskar the artform. Hemlig inhoppare passar utmärkt o underbar hook när C Rayz sjunger Hiphop like Drug in my veins. Han får ba till det ofta. Väldigt basic i sitt delivery men han har enorm karisma och är underhållande fullt ut. Han e ba CLASSIC när han kickar sitt flow! Miniklassika boom bap låtande Peroxide är 100 % punchlines. En rolig lina är "I heard you doin Hiphop too, too bad its not doin you" osså skrattar han hela vägen till banken den bävermunnade jäveln! Sista The last cypher är blaffigt tung med gästerna XXX o låter väldigt RjD2 i produktion. Walsen battlar med djävulen o dräper han till slut med en fet mickyxa!
Guns on the table, ja äälskar C Rayz Walz och tycker han bemästrar alla olika aspekter av MCing. Han e ba så jävla Hiphop så de finns inte. Ruffig o intrigitetsmaxad. Ser fram extremt mycket mot hans kommande skiva som kommer att smälla högt som om man tryckte på den omtalade "knappen" under kalla kriget!

DJ MIGHTY MI – ME VERSUS THE GODS
High & Mightys producent o DJ lägger egna upphottade beats under alla dina favvoMCs klassiska accapellor!!
Det har blivit populärt att lägga andras accapellor/röster på egna beats. Det är få som lyckas men Mighty Mi got the knowledge o framför allt stinget att få fram en starkare innebörd av klassiska rappares klassika verser. 90 jävla min med alla dina favoritMCs favoritMCs! Mighty Mi har inte missat någon. Nas Escobar är först ut o tätt följer Big L på ett knackande syntinfluerat beat. Sen Krs Ones mega klassiska Stop the violence o här hör man tydligt hur jävla före sin tid han va the blastmaster. Han skrev denna vers typ -88 o fick med alla viktiga ämnen. Han säger meningar här som är aktuellt IDAG! Här la han t-ex hokken "one two three the crew is called BDP" som Black Star o Fugees t.ex återanvände. En feet lina är "real bad boys move in silence" nått för dagens fakegangstrar på MTV. Smått ironiskt lägger Mighty in G. Bush kommentar och allt e ba super on point. Nu gnistrar det runt skivspelarn, The Notorius BIG o Sadat Xs bortglömda men megafeta samarbete, Come on, här Bald headed folklore och Biggies linor handlar mest om massa feta guns som en MAC10 t.ex. Han hade mycket tungt delivery på vissa spår o denna vers tillhör eliten. Sen flippar Mighty kust o lägger in Ice Cube, MC Ren, Snoop o Dre på Chin checkin on a starship o fan satan i gatan vilket sväng det bjuds på. Kanske me lite fantasi en smak på ett nytt modernt NWA album? Detta måste väl ändå vara den mest svängiga Mighty Mi produktionen vi nånsin kommer att få höra. Han spelar t.om lite keyboard o jag drar nästan upp the W sign genom rutan på bussen ut till Skjetten. Tyngre o hårdare mera Ice Cube som var snorhård back in the days, Amerikkkas Most Wanted hör till kubens bästa ögonblick.
Ahh sen Big Daddy Kanes gigaklassika verser i RAW. O Jungle Brothers va ju också feta back in the days, lyssna Afrikas lina här från -89. "Round and round upside down livin my life underneath the ground". Från upplysande Beyond this world. Fatta att ja nästan 20 år senare diggar detta så hårt, ja ba knarkattackar när ja hör en grym lina. Vill inte låta pesso men hur ofta hör man en lina ida som man kommer o skaka till om 20 år?
Travellin´with a god är en remake of Mos Defs underbara Travelling man o Mighty lägger ett tungt djupt beat me vispande snares som ljuder bra i skällan. MC Lytes fina I cram to understand you med speciell historiesägande o kända linorna "for those who live in Bk know just what im talkin" o "you know the place" (-89) som blivit scratchade o samplade av massa artister. Sen fet låt, Public Enemys skoningslösa By the time I get to Arizona blir omgjord till mer pampös genom mäktande stråkar o arragemang. Chuck D va ju 90-talets svarta lieman som va som syra i ansikte på vita USA. Jävla grym snubbe asså, ligger lätt på en lista på top 10 MCs genom tiderna. Nasty Nas kommer igen på slutet över ett lekfullt beat, One love skitbra låt från ännu mera skitbraiga Illmatic, tidslös begaklassiker. Grand Puba, Rakim o Audio Twos legendariska Top billin är flera låtar som väcks till sjudande liv. Man får t.o.m höra hur dope Eminem va i början, han hängde ju me High n the Mighty gänget för länge sedan innan han blev megapopskjärna. Hades rock är typ 500000 bättre än den jävla "skake it in the club" skiten som han nu håller på med. Usch!! Lite mellan school i sista JVC Forces fantastiska Strong Iland o här blire Poseidon på slutet. Nästan alla produktioner är smått old school influerade med elektroniska inslag. Det är lite 80 tals känsla över skivan. Inte souligt eller så soft utan mer modernt hett stabilt. Framför allt så blåser Dj Mighty Mi igång nytt liv av mycket av de odödliga rhymesen på slutet av 1980, den tid som blivit att kallats Hiphopens gyllene år för att mycket av Hiphopen som kom då var nått helt nytt o influerar mer än 70% av dagens scen. Och du skrattar när jag säger att ja vet folk som nästan skulle döda för att ha Mighty Mis skivback med dessa gigantiska accapellor. Han lär ju ha världens mest tjockaste kassaskåp med världens dyraste försäkring!!

THE PACIFICS / ILLMIND – THE CASE
Chicagos finaste trio teamar upp me den produktive Illmind för en actionladdad kortfilm om hiphop?
Ja vad innehåller väskan? Det här e ju fan lite spännande. Ja försöker luska medans ja lyssnar. Illmind lägger höga klatchiga snares så det flödar till höger o vänster på Matches som är the introduction. Passport är en sån typisk "kom du ihåg det" låt som handlar om hiphop o hur de fått struggla röv. 3an Maps är inte bara råfunkig den är även smackande soulig me Cee Loo låtande groove sång. Ahh nu tror ja vi ska få reda på va fan den dära jävla väskjäveln innehåller. Titellåten börjar me att KP the Ilustrado måste göra vad som helst för att få tag på den åtråvärda väskan och med kollegorna StrikeIII o Norman Rockwell får de gå över lik för att lösa uppgiften. Ett uttänkt drama över ett rafflande Illmind beat där alla spelar en varsin viktig roll. Tänker inte berätta hur det slutar. Det andas soliga dagar o glada upplevelser på hägrande Watch, kanske lite för mycke sång men annars mycket bra upprymdhet o inlevelse. Pumpande flow på samtliga spår över "heta" produktioner.
Jävlit kul me sånt här filmtema, Pacifics lyckas att hålla det intressant o hett hela storyn ut. Det är mycket bra drag i samtliga låtar och lovar gott inför framtiden. Än om ja gillar Illminds mer souliga sida i beatsen så håller han det drypfunkit och snaskande souligt. Sista Antidote är hästhoppig och tumlar på i snabbt tempo medans Pacifics rabblar rim om att det lång väg att vandra till toppen men det går om du har fart under sulorna. Plus i kanten förstås för intensiva cuts.
Pacifics kan vara nya hoppet från the windy city och är allierade med All Nat Inc. Länge sen ja hörde en sån fräsh pånyttfödd duo därifrån. De satsar satan vilket hörs loud n clear på The Case. Undra va som va i den där väskan egentligen...

BLACK MOON – ALTER THE CHEMISTRY
Evil D o Mr Walt steppin in hotter this year ur skuggan o rmxar hela Buckshots o 9th Wonders succe från förra året The Chemistry på djupet!!
Förr i tiden var det "populärt" me en fet rmx på en 12a. Man lät alltid nån grym producent rmxa nån låt. Idag ser jag brats med pannband o Ipod runt halsen. Jag ser folk på tv stå bakom en skivspelare o "leka DJ". RnB Romeos med snodda moves från Michael Jacksson, gärna lite graffiti i bakgrunden för att få den "rätta" streetkänslan. Ja man ser mycket galet i dessa dar. Men Evil Dee o Mr. Walt från legendariska släggklubben Da Beatminers rockar varken trendiga pannband eller hypade Ipods. De tar istället en extra lång vända i källarn med originalskivor o breakbeats där enda sällskapet är en hög dammråttor. Kommer upp me en skottkärra av det finaste svarta guldet som tillverkats. Och lite av detta matrial slängs in i MPCn o mixas med Buckshots glänsande verser från The Chemistry och skulle du försöka spela detta i din Ipod blir det nog mailfunktion. Missförstå mig rätt, det är inte den tyngden som 9th Wonder tillförde utan detta är mer brusigt och fräsande. Mindre puts, mindre slipning o framför allt mer raspande i bakgrunden.
Mr Walt o DJ Evil Dee is on the mix c'mon kick it REMIXar om en hel platta till nått mer eget o kul att ha. Chemistry 201 har sköna trumsolo trummor och ojämn gång med ingen riktig basgrund. Hes back with Evil Dee har nästan inga trummor alls utan bara massa knaster o en jazzrykande bas. Inte förens på Now a dayz kommer de igenkännande Beatminerz soundet med tryckande kickdrums som durrar stadigt. Slipped har ett mer glid-souligt stuk med en kvittrande flöjt som främsta sampling.
Mycke jazzlir i Side talk och har man en obrytbar obytbar röst som Buckshot behövs inget mer. Känns som man hamnat i hashröken bland slummen på helt underbara blaxplotation Ghetto. Det lär ju va en samplad damröst i bakgrunden annars jävligt bra gjort. På denna låt hör man hur fet skön originell röst Buckshot the bdi emcee igentligen har, Evil Dee lägger ett extra smutsigt filter o mera kompressor i accapellan o fan han har tagit det tillbaks till -70 talet med afro, cadillacs o John Shaft. Inge radioedit här inte utan 6.19 lortig gettofeeling rakt upp o ner. Inga snärtiga handclaps till hihats utan bara mörka mullrande trummgångar med T.Kweli o Nas cuts i reffen på bultande Beatminerz food for thought. Ja d e mycket soft headbobbing på Alter The Chemistry. Inte så hittigt som på The Chemistry utan mer ingående och mera musik för den riktiga fanen och ljudnjutaren. Trummorna från glansdagarna har inte ändrats mycket på Back in town, en svirande trumpet som spelar olika toner och lite "yeah yeah" här o där o ja det skulle kunna vara 1994 med mycket tur igen. Skulle du för övrigt råka vara intresserad av mer jobb av Da Beatminerz ska du KÖPA Black Moons bombdebut Enta Da Stage, SmifNWessuns granatdebut Da Shining, Artifacts andra missilplatta Thats Them och rätt mycke till som dessa dinosaurie tunga lirare bara ägde o regerade med på glada 90-talet! Bara slicka sig runt munnen o gotta sig!!!

STONES THROW SAMLING – CHROME CHILDREN ME
Mycket feet musik samling från Stones Trow Records!! Ädel hiphop, soul, funk o jazz hittar sin plats i universums ohörda korridorer.
Han hade en glödande vision Peanut Butter Wolf, känd i Bay Area hoodet som cratedigger o DJ. Han ville skapa ett oberoende bolag med bred inovativ musik såsom hiphop, funk o soul. Många månar har passerat sen dess och idag släpps denna magnefika samling som ett levande tecken på att han lyckades. Hans mål var att släppa fram unika artister du inte visste hur man skulle kategorisera. Chrome Children är hans vackra skapelse.
Oh No börjar med Oh zone som glödgar av hans inbitna keyboards o basgliringar. Detroits nya hopp Guilty Simpsson hugger skoningslöst med en club banger på Clap your hands, det kanske hårdaste beatet J.Dilla någonsin gjort. Kicken är sinneshård o slår nästan ut trumhinnan ur örat. M.E.D kör battleshit med hjälp av distinkta synthar o som ofta höga halter med basriffs av den oförutsägbare Madlib. Vi finner MF Doom som vanligt i historie tagen på Madvillians Monkey suite. Klart vi hittar Dudley Perkins som hemma på ett funkbands 30-tals R&B låtande beat, Wassup world. Rimkung Percee P går ihop me Quasimoto över förvirrade synthljud på Raw heat. Oh No fortsätter att stämpla padsen och denna gång upcomer Roc Cs tur att skina. Gotta keep that shit MOVIN! I bakgrunden lägger Oh No "movin movin movin" o ja diggar mycket länge. Ska inte behöva säga detta men ur all soul-funk-jazz som gjorts kommer ju hiphop och man hör tydliga referenser i spår som sommarglada Pure Essences Third rock eller psykodeliska Baron Zens Turned around. Många feta funk låtar och även nån som låter smått triphop, J-Roccs inferno Drama.
Vill du ha nått helt eget eller vill du höra nått du sällan hör ska du checka in den här samlingen. Klart en av årets bättre. Inget är vad du tror och inget låter som det ska på Chrome Children. Det är extraordinär musik med omodern yberuppfuckad filfunk blandat med osteriliserad hiphop och lite till.
Det finns med särskapande beats av J.Dilla o Madlib på Chrome Children och det är mycket tragiskt att Jay Dee inte fick se grödan av vad han sått. Feet ryggdunk på Peanut Butter Wolf för att hittat alla dessa speciella artister, sett deras talang, trott på dom och lagt de på denna samling under ett namn. Han har lämnat sitt avtryck i musik historien och kommer inte bli bortglömd som E-type, Rhytm of Trance, Will Smith, Wyclef o allt vad den meningslösa skiten man ser på The Voice, MTV osv heter!!

CL SMOOTH – AMERICAN ME ME
En av hiphopens mest bortglömda MCs är tillbaks!! The man with the golden voice!!! Inte sen Rakim kom tillbaks med the 18th letter har vi längtat så efter en comeback rappare. The Mecca Don is back yo!!
Han står i fläskig pose på framsidan iklädd flott kostym o hela kittet. Storsatsning alltså men släppt på ett litet pissbolag. Ja, CLs debut hamnar nånstans mellan nygammalt o meramodernt. Titelspåret är maffigt med liveluftiga trummor och massa fluffiga elgitarr riff. Flowet är som förrut, on point o rösten ja, rösten är som butter baby. Full fart o fläkt i produktion av okända Arsonist (inte Arsonists) från Heatmakerz. Det fortsätter på högoktaniga I cant help it och CL håller inte tillbaks med att han har varit saknad i da game. Han kör 2 brännande refränger på raken här per låt och låter hungrigare än någonsin. Corey Penn var ju en rappare som körde mycke loveish men blev aldrig sågad vid höften som t.ex LL Cool J eller Big Daddy Kane blev back in the a. Det ligger me en drös låtar som lutar åt det hållet här och CL smooth unplugged har ett sinnesskönt lojt soulande stuk. Jävligt fin låt du. Hokken är laxigt läskande. Warm outside är solklar sommarhit med glatt budskap o vailande dam på refräng. Kanske lite mindre sång hade de blivit mer i min smak men annars bra tryck med glid. Han blir lite politisk i Terrorism interlude o kan va hård om det behövs. Men det är som en hängiven kärleksgivande dedikerad MC vi känner honom.
Gorilla pimpin är halvt klubbig men bra rapmässigt. Vi hör ett tyngre sound i scratchande elgitarriga The Impossibly o en kaxigare in yo face CL. Its a love thing har vi hört tidigare och är CL Smooth som han lät när han dominerade 1994. Bara sweet soul shit me mera luuve i hooken. Lika här, kanske lite mindre sång men annars skitbra o man hör kollegan Pete Rock i bakgrunden o det ger havsskjölningar i ryggraden. Back to the fireaa. Smoke in the air är ett streetanthem signerad Mike Loe (proddat OC). Ja han har nog aldrig låtit så här hungrigt hård åter igen. På American me outro intar han ett snärtigare snabbare flow o bemästrar det med självsäkra texter. Han kör t.o.m en så kallad 50 Cent hook fast gör det rätt mycke bättre i isande All we ever know som handlar om att struggla on the streets in the hoood!
Han kan fortfarande rocka en crowd, fortfarande få en att fälla en tår o han kan fortfarande få en att skina. CL Smooth är tillbaks för en kamp om titeln!!

VISIONARIES – WE ARE THE ONES
ÄÄÄntligen, som man väntat på detta!! De är tibaks för titeln, hiphopens supreme dream team always up 4 a scheme!!
Checka lineupen! Kulsäkra rapparna 2Mega Mex, Mr Leave My Fuckin Name Out your ugly mouth LMNO i offensiven med centerbackarna Key Kool, Dannu o Lord Zen på mitten o längst bak som goalkeeper tjuren muren fräcka filuren i buren DJ Rhettmatic även kallad besten me tuggande vinyl i käften. Som att inte detta skulle va nog har de dragit in en mindre armada med gäster o producenter som J.Dilla, Kev Brown, Madlib, Iriscience, Sadat X m.fl. Så skriva på denna skiva är som att måla en vägg me goldcaps, sno godis av en blind unge, råna pastorn på kollekten ja som de säger i USA: REAL FUCKING EASY!!
Inledaren All we need är helt aiight med varsina verser om crewets namnstatus och pizzapeppar cuts men det är sen guds mest förlåtna gäng tar sin plats som en av bästa hiphop grupperna i modern tid. In the good är bara för jävla bra, ett anthem för alla individer som älskar sitt hood!! Cutsen av Reeeethmatic är som dum dum kulor i oxkött!! Glidarglänsit sväng av helt okända James Alsander med kanske lite lite g-funkit sound och skön hyllning till massa västkust hjältar från LA. Men va fan lägg dessa rappare på ett jävla crunkbeat o ja lovar att skiten bangar som en Crip. Nästa smälter som smör i stekpannan, All right är en supermysig familjekär låt om lyckliga stunder i livet. Snällt trallvänligt beat av J.Dilla som är en av hans bästa produktioner på sistone o visst som fan kommer de dära etsande Rhettmatic cutsen på slutet och med shoutouts ti döda legender gör jag mycket glad idag!
Men oj vilket gungande beat då i Do gooders o gissa vem som dyker in på crossfadern om inte ja du vet, DJ Rhettmatic. Vet du inte vem 2Mex är så gör han sig känd på sista ångvältarn me pampig trumpet, titellåten We are the ones. Hans hook är chokladblocksfin "the love that we have for you will always be stronger than the hate you have for us", det är nånting för er haters som springer runt o sträckar mina tags på stan! Denna låt är ytterligare ett tecken på deras ouppnåliga styrka, både som solomedlemmar o grupp men när de går ihop så här är det clash of the titans mer el mindre me tummarginal.
Det är mycke värme, tröst o vägledning på We Are The Ones. Mycket kärlek, glädje och strävan och ja älskar varje frätande sekund, varje fräsande vers o varje stycke eldande cuts. Visionaries levererar alltid fläskfet hiphop o säg en grupp som släppt 4 skivor på raken som är klassiska på sitt eget sätt fast låter ändå traditionellt?? Kan inte få nog av gläfsande huggande scratch, nått som Rhettmatic håller me om, han gör denna skiva till något litet extra o ligger på mixern som en buffel på steppen. Jag skulle inte ha ett rätt nånstans om ja inte ranka We Are The Ones som en av årets bästa...

CELPH TITLED – THE GATALOG
N****s ryser när de hör hans namn! Ingen i världen klarar av 75 spår av hat, ondska, styrka och nerbrytning! Koppla in syrgas för helvete om du ska beta av detta kaos!!
Det går många rykten om denna mytomspunna man även kallad Marmormannen. Ett är att de fann han i ingemansland där han höll stånd i ett iskallt träsk genom att stå i dagar med bara huvudet ovanför vattnet och som gnaggde barken av ett träd och fyllde magen me trä hellre än att ge upp av svält och erkänna sig besegrad av en framryckande civilisation. Det blev till en religion för honom att kämpa. Att kriga. Han kunde skyffla upp historien i ett spadtag lera. En gång såg någon han knocka en elefant me en halvmiss. Hans favoritbok torde vara Rikard Flingas hemska Iskallt och Stenhårt-Mina 20 År I Texas Fängelser.
Jag var mycket osäker om ja vågade stoppa in dessa aktionpackade cds i min laptop. Så för säkerhets skull lånade jag en kompis (sucker). För när The Rubix Cuban går loss me vässade punchlines på ett Primo medley skakar hela jag som en råtta i käften på en aligator. Vi hamnar i 4e Världskriget på Playin with fire, när det inte avlossas kulsprutesalvor avlossas det battlerhymes från Stylez of Beyond o bästa polarn Apathy. Sinnes feeta gunshots, kockbacks, reloads i en förvirrad krigszon läggs in och kunde inte älska detta mer. Järnhårda Way of the gun me Esoteric ligger förstås ochså med. Allt fett Celph haft en arm med i finns med på denna Greatest Hits som är för mycket för känsliga människor. Gammalt, exclusivt o nytt. Rmxer, gästspel, freestyles, feta låtar, svängiga låtar, softa låtar yes you fuckin name it, denna Demigud har samlat ihop extremt mycke han gjort men de sjuka är att detta är långt ifrån allt han skapat under typ 10 år. Trodde ja hade hört de mesta men fan nej, Celph har varit över hela jorden o jobbat me sjuka snubbar. Hold something me Dutchmassive är en ny favorit ja inte hört t.ex.
Disc 2 öppnar med glockrena cuts av DJ Skully o fortsätter eldigt med Yell at us me Demigudarna Ap o Eso. Ahh, fan va kul, gamla dängan Right now som legenden Mark the 45 King proddat finns med, fanns tidigare ba på en avlegad slutsåld 12a från 2001. Här hör man t.o.m hur Celph petar in en tjejkör i hooken o får skiten att låta stenhårt o flodhästfett. All out war me Australiensarna Lyrical Commission är en annan fet hit. För att inte tala om J-Zones totalt sinnesfeta Eatadiccup! Men han kunde inte bara va hård än om det är hans specialité. Han hade även ett sjukt sväng i många av sina beats, Just a feelin med Majik Most är ju helt underbart positiv och skön. Eller hard-to-get låten Inaudible, gjord av M.O.P Ante Up producenten DR Period. Mer mellowshit med Dutchmassive i Do that från jazziga -98. Hittar massa klassiska bra låtar som Kelten Celph vart me o proddat. The Revolution är en schysst stråklåt han gjort beatet till. Forever köpte ja på 12a o den har ett melodiöst sound med MCs som L-Fudge, Complex m.fl. Hooken är bland de bästa som kom slutet på 90 talet, du måste lyssna in!
Jag är väldigt glad att de släppt denna megabombbox, genom att de flesta Celph Titled grejer vart kanske lite för underground o svårt att få tag på, endel matrial ba släppt på utgångna 12or osv, dåliga mp3or osv osv. Men nu kan alla ta del av denna punchlinegigant, hiphopens mest fruktade man på scen o på papper. Mustigt o mastigt massivt!!
Nämen seriöst detta är nått du måste ha asså, detta är ett måste om du diggar feeet hiphop. Krigsmusik blandat med kvalitets hiphop från hårdaste rapparen i gamet o även en grym jävla producent. Extra stripes för bra ljudmastring, snygg layout och den superfeta bazookan/raketgevär på framsidan som bräcker allt!
75 spår som är som att ta sats o springa rakt in i en betongvägg med huvut före. 75 spår som är som att slå en spade i ryggen på grannen som snor din post. 75 spår på en 4cds box som är den bästa julklappen jag någonsin kan få.


OUTERSPACE – BLOOD BROTHERS
Jedi Mind o Army of the Pharoes anhängare!! Andra världskriget var en barnlek för dessa slitvargar!!!

Den här skivan handlar om mycket blod, massor av massiv kärlek och hinkar med svett. Planetary o Cryptic the Warchild är gatuutbildade frontsoldater från djupaste o mörkaste hoodet i Philadelfia där Will Smith skulle slitas i stycken o säljas på e-bay. Blood Brothers är så sant vad dom är och dessa 14 spår är förklaringen hur och vidavad är en blood brother? Jag ser ett skoningslöst krig framför mig utan slut när trummorna åskdundrar igång titelspåret. De är less på så kallade "hiphop snubbar som alltid ska keepa it real" och bankar in att detta är för familjen polarna och da hood!! Fett slut på denna danskskallare med flammande cuts sista minuten. Och det är just det jag gillar med dessa ute-i-rymden terminators, de ger fan aldrig upp och är rovdjurshungriga och mördarsugna hela tiden på alla spår.
Slakten fortsätter skivan igenom framtill helt underbart vackra Grown ass man som vänder ut o in på hårdheten som bultat i 7 attackerande spår. Genomträngande och rakt på sak hör man nu en verklighetsskildrande sida från dessa blodbröder. Man behöver inte va så jävla true to the game, man behöver inte göra allt som hiphopnördar på internet säger, fuck mp3or o allt de dära skiten internet har förstört hiphop med. Här är de äta eller ätas som gäller. Sinnesgrymt spår!! Verserna på denna låt känns starkare än en slägga på fötterna. Än om paraxodala jag står o faller med de så kallade klichelementen så är denna oerhört fina låt den bästa antielementen låt jag någonsin hört. DJ Kwestion som inte bara hittar känsliga bakgrundsröster och rörande stråkar med pianon han lägger även scratch som sätter sig som en jätte på ett pappershus. På denna strävande gripande låt är Crypt och Planetary som Papillon och Dega. Så sant som en bazooka blåser bort en mindre lastbil gästar deras mentor Vinnie Paz på 2 spår varav en är bra och den andra mindre bra. Sjukt feting drag i Street massacre med slirande cuts som leker runt i refrängen med en hittig hook som brohuvud. Och Hustle and Flow (fuck the movie) med King Syze är smackande med thunderous flows.
Blood Brothers är överfylld med icke snyftiga historier från skyttegravarna och slagfälten där du slåss för o med dina vapenbröder för att skapa nått long lasting där den riktiga skiten endast gäller! Jag citerar Hoth från filmen Black Hawk Down: "When I come home they ask me why I do it..they will never understand..its for the men..out there..those you are fighting with.". Förvänta dig baseballträ i huvudet rim, slita skallen av din katt beats och strida till sista granaten attityd från Outerspace. Finns nästan inget trevligt eller kul med Blood Brothers. Vill du ha det får du köpa, sorry ja menar "ladda" ner Idiotidolen Agnes nya skiva. För detta är fullt blixtkrig på alla fronter på alla låtar. Dessa moderjävlar tar inga fångar nått år!!
 

SIVION – SPRING OF THE SONGBIRD
Ytterligare en grym HIPHOP IS MUSIC release med fart, fläkt och fläsk!! Tror det är dags för solodebut för denna Deepspace5 medlem!!!

Musiken har sitt ursprung från naturen. Fåglar som kvittrar, en sten som kastas i vattnet. Dessa ljud härmar vi människor och utvecklar till musik. Musiken sprids från läppar till läppar och från instrument till instrument. Utveckling sker ständigt. Historien börjar ända från människans första år på jorden.
2006 har vi Sivion, en talangfull nästan överpositiv kille som är down med Brailles camp. Han sprudlar av toner denna idialist. Proppfull med kärlek. Han är dessutom en jävel på saxofon och som titeln säger så skönsjunger han imellanåt rapsen. K-Otix producenten The Are tillverkar The spring show medans mer okända Siamese Sisters har fartrattarna i botten på All my people. Ett beat utan scratch är lika meningslöst o värdelöst som att DJ Shadow gör crunk så DJ Idull, DJ Balance o Beat Rabbi kastar crossfadern till höger o vänster på halva skivans spår. Det är som ofta från dessa katter souliga glidiga produktioner med tryck i. Tony Stone som proddade flitigt på Brailles Shades of Grey lägger studsande beat i Today is the day med ett budskap som handlar om att varje dag är den bästa. Who am I är Holland producerad och gästad av Freddie Bruno & Playdough. Skitfint soulig med en vinnande gitarrlyra som aldrig får spela ut medans det läggs personliga texter om vem som e vem och varför han e som han e. Stundtals är Spring of the Songbird lutande jazzig men oftast stänkande soulig. Caterpillar dream är otroligt vacker med luftiga ljud och flygande känsla. So perfect är ljuvligt harmonisk signerad The Are. En av skivans bästa låtar. Sivion rundar av med en hårdare dänga efter alla glada spänstiga spår. DJ Idull håller inte tillbaks och visste du inte det förrut så HIPHOP IS MUSIC!!
Det låter mycke 9th Wonder-Lil Brother, Lightheaded hiphop om denna skiva. Plus i kanten för färgglada bookleten med texterna, bilderna, lite fakta om varje låt osv osv. Me like. Mycke underbar hiphop nostalgi i pennan o framförande men framför allt så pekar det framåt-rakt upp. Man kan inte annat än att börja längta till sommaren och allt det gudbara den tillför...


PETE ROCK – UNDERGROUND CLASSICS
Skulle inte du tycka de va värt att ha så mycke fett gammalt shit så du behöver inte göra nya skivor. Du kan ju ba samla ihop några av dina 300-400 klassiska låtar o släppa på nytt. Här har The Chocolate Boy Wonder lagt ner nåra av sina kanske mest okända men fortfarande lika dammigt o raspande bra breaksamplande beats. Han kunde ju så mycke mer än att bara göra pansardänghor. Jo för det fanns en mer dold sida som han sällan visade. Medans han gjorde tokdunkande alster med snittande touch åt The UN, Edo.G o INI var han på andra sidan stan och gjorde blafffeta rmxer åt Jeru The Damaja och Gangstarr t.ex. Pete Rock va snubben du ringde när du skulle ha en rmx som var fetare än originallåten. Han va helt jävla sinnestörd denna Mount Vernon-New York bo. Fast undra om ja hört Aint no thang o Game of death, båda blixtrande feta! Hmm....men Fakin jax med INI var en låt som gjorde att ja lätt kunde skolka en vecka i plugget för back in the a. Om man lyssnar på basen o trummorna här så hör man att de mullrar-rullar fram..sån märklig ovanligt skön trumprogrammering har man aldrig hört på 2000 talet. Step up likaså. Holkande trummor, skevande stråkar och halvcuttande röstsampling och sen Grap Luva med brossan Pete i bakgrunden ger mig lyckliga whipplash effekter i nacke o rygg. Fan ja tyckte t.om återkomstlåten Back on the block va en dold hit. Jerurmxen på Cant stop the prophet är ju helt makalööös!! Ja fyfan vilka jävla produktioner asså. Skrämmande. Lyssna bara på upplägget med trevande pianona i Center of attention men THE DRUMS!! Hur fan får man den tyngden?? Nu förstår ni varför han fick "sten" som efternamn!!!

MR SOS – THE PRE OP
Antonio Stradivarius (stor fet hyllad kompositör) hade vart stolt över de gripande stråkarna på öppnande Welcome to planet earth. SOS konstaterar att USA äger hela skiten på ett halvsorgset sätt och kan göra va de vill med oss. Mer globalt tänkande på As the globe turns och gillar dessa 2 första levande spår som fan. Man hör redan Decon The Villains utomordentliga produktioner vätedunkas och det är tydliga CunninLynguists vibbar. Som tur är fortsätts det genom ljumma Time och The desert. Tonedeff droppar beatet The nonsense och detta är en typisk CL låt när de driver med hiphop branchen osv. De har sån sjuk humor ofta, deras interludes är helt bizarra och en battlerhymes låt som denna är inget undantag. Högt pianospel på samhällstagande Dont know my neighbours. Chillin with Ice-T är just ett sånt jävla skitrolit interlude du ba måste lyssna in (och de säger att hiphop e tråkit??). Skratta ju röven av mig. Jävla stollar!! SOS har enorm självinsikt och driver me sig själv en hel del på Stoned. Känner ni till Cunnin L så vet ni att de är väldigt känsliga i sina texter. Mycke djupa ämnen som kärlek, vardagen för "vanliga" människor och att världen skulle va rätt mycke bättre utan mördare, girighet, hat o ondska etc. Mr SOS för den traditionen vidare på Pre Ops, ett bra album innan det riktiga albumet Dr Strangelove.
Ni kanske tycker att Mr SOS är ba en ytterligare halv lam internet rappare men the father of The Zulu Nation himself, Afrika Bambaataa har gett han sin välsignelse. Googla på Afrika Bambaataa om ni inte vet vem han är..så fattar ni...


STRANGE FRUIT PROJECT – THE HEALING
S-1, Illmind, Jake One, 9th Wonder, Nicolay och Vitamin D har tillverkat halvsnabba, go-iga med mycket sommar feeling beats som underlag. Både Ready forum och You (the only ones) är uppåt låtar som sprudlar positivitet. Good times är hit me stort H. Liberation är lite concious med "ta sig ur skiten" budskap. Erykah Badu hälsar på i lättsamma Get live. Många låtar rinner ner lätt för strupen som en kall pina colada. Soul clap må va intelligens fri men den funkar på med trimmade trumpeter och slappiga hi hats. 9th Wonder gör ytterligare en soul dängah i Special. En av skivans bästa spår. Cuts och sampling med halvmesig sång är the recipe tydligen. Cali cruisin är ett västkust anthem för folk som älskar Kalifornien. Finns mycket gott av sprittande toner, fart o fläkt på The Healing. Men oavsett hur det låter så vill de väl och tar till ett modernt soulhittigt sound på typ alla låtar.
Ibland låter det endel Little Brother (de gästar på Rise) och lite Common och The Roots. Ibland låter det som Kanye West, fast mycke bättre om Strange Fruit Project. Endel trummor är halvklubbiga och låter lite lite för mycke som mycke annat. Men skitsamma, det är upplyftande, hoppningsfullt och många låtar har hitpotential. Musik för lata dagar i solen..musik för slappa stunder i hammocken..när du inte vill tänka så mycket..passar mig ibland alldeles jävla utmärkt!!



JEDI MIND TRICKS – SERVANT IN HEAVEN, KINGS IN HELL
5e skivan för asätaren Vinnie Paz o hans evige vapendragare Stoupe The Enemy of Mankind. Ytterligare en seger för rebellerna!!

"Då såg jag Der Alte (Den Gamle på tyska) komma in. En rykande kpist hängde runt hans bastanta midja. Ett par djupt liggande ögon tittade fram under stålhjälmens kant och en bred mun bildade två starkt framträdande parrallella linjer ovanför en fyrkantig haka-det var ett ansikte som skuret i trä. Hans sätt var varken kyligt eller varmt. Hans bistra nötknäckaransikte svarade också väl mot namnet. Han talade med en lugn, befallande röst saltad med en mycket stark överschlesisk dialekt. Han var ledare för denna kulsprutegrupp, kunde vara i trettioårsåldern och tillhörde det gamla garde som hade anslutit sig före kriget. Han tycktes åtnjuta en avsevärd naturlig respekt bland männen i hans grupp".
Orden är från en tysk krigsbok och visste man inte hur Vinnie Paz såg ut skulle de orden passat utmärkt som en ljudlig beskrivning. För Vinnie Paz och hans Jedi Mind Tricks har inget ändrats. Det är fortfarande krig fortfarande kamp. Det är svält, smärta, överlevnad och visste ni inte om det så är jorden på väg åt helvete. Ja, 5e skivan är späckad och pepprad med etsande cuts från DJ Kwestion, bensinbrinnande raps av Vinnie Paz och pansarvagnsbrytande beats med ögonutstickande stråkar av Stoupe. Men då jag vill dra Vinnie över en kant med rappare som bara brölar skit som funkar på max 2 skivor bevisar han oss fel. Gång på gång. Stoupe håller sig i skymundan i sitt harem av harmoniska instrument som Ghengis Khan erövrade på 1200-talet. En sprittande galen Mandorin slinga glöder Put em in the grave. Perfekt battle låt med de dära utvalda scratchen o sen ba död förintelse och hur jävla wack du igentligen är, hahahaha. Kärlek för Vinnie är sånt man känner i blodet till sin familj och sina n****s. Hörs på flera spår. Vapendåren R.A. the Rugged Man spelar soldat i Vietnam tillsammans med Vinnie P medans deras undermedvetna ifrågasätter deras roll där på Uncommen valor. Stoupe samplar kulsprutesalvor, helikoptrar och nån kvinnlig munk från Tibe´t som wailar. Serenity in murder är lika besittande med ledande cuts och hagelbösseraps av Vinnie Paz. Han berättar mer ingående här om religioner och personliga tycken. Heavy metal kings är nog hitten på skivan med årets pampigaste stråkarragemang och Ill Bill som skränande gäst. Än om de är något överdriven hook så är låten skräckfull. Hittils mycket hårt battle shit men som ja sa tidigare Vinnie kan mer. Shadow business handlar om slavarbetets baksida. Om kapitalism, makt och det korrupta systemet som folk undviker. Sen kommer Jedi Mind Tricks i sin mest känsliga form. Razorblade salvation är fin höstlåt för dig o tjejen. Stoupe plockar in låg sång dam i studion och använder sig av röstsampling, piano och annat gripande för att skapa mjukmysig stämning. Och sen har vi Vinnie Pee, den hårda grizzlybjörnen som ibland blir helt salig och sorglit känslig i sina egna texter om mamma syster eller nått annat el annan. Black winter day avslutar med pitchad sång och JMT blir återigen superpersonliga i text och ljud. Texterna slår refrängen lätt.
Jedi Mind Tricks är fortfarande i fronten när det kommer till förödande och kvalitetsmärkande boom bap hiphop. En av de jämnaste grupperna vi sett. Om jorden inte sprängts eller världen kollapsat närmsta året så ser jag fram imot nästa projekt/skiva/släpp...

SAMLING – HEAVY ROTATION
60 Min of Brand "New" and Exclusive Material feat. Rare and Underexposed artists.

Runt år 800 började herdar, munkar och araber få igång det där med sång och musik. Kung David tvingade folk att sjunga i stora körer och kejsar Nero var en av de första som turnera galet. Sen jävlar i mig blev de ljud i luckan. Josquin des Prez, Beethoven, Arnold Schönberg, Ray Charles, The Beatles och Abba var några som tog det till nästa nivå.
Men sen tog han över helt. Slutsnackat! Bryan "Braille" Winchester tänkte att om jag jobbar 5 dubbelt så mycket som alla andra kommer det att gå vägen. Det första jag måste göra är att förklara för eskimåerna, aborginerna, ö-borna och alla andra som inte har MTV eller internet. Så han startar ett oberoende skivbolag som ska heta HIPHOP IS MUSIC. Något för de få fansen som fortfarande älskar riktig hiphopmusik. Något för hans polare och hans egna släpp. Och för att vägleda vilsna själar in på det rätta spåret.
Så vi ser han överallt, i kön till systembolaget står han framför dig, han känner alla plus flera på myspace och nu senast rulla han med James "shake it" biggedy Brown! Den hära snubben snodde Terminators extra batterier och ryktena går att han tänker inte ge sig förens det blivit en svart president.
Heavy Rotation är samlingsskivan som snurrar tills jorden hamnat i vintergatan. Introt är för tungt för att kallas intro och borde istället kallas för nitro. Som ja sa, han känner ju varenda jävel som någonsin velat varit cool, alla kommer till hans skall: Omegha Watts, Sivion, The Procussions, Surreal, Sojourn, Lightheaded (hans grupp), Mars Ill, Sharlok Poems m.fl. Alla fett underskattade många fett grymma. Fick du som jag gåshud när Common Sense metaforade om hiphop i Iusedtoloveher kommer du att få det igen. O igen. O igen. Älskar de dansande cutsen av DJ Idull på ett Munshine beat i Its like that yall. Changes är sorglig och har filmig lessen känsla av o med The Procussions and Strange Fruit Project. Mys jazzig-soulig. Finns mera katter som inte har nått halsband, Captions och Theory Hazit bjuder på solig positiv hiphop med vibbar av Erykah Badu på sång i sistnämda. Men Surreal ska du lägga på minnet, Moment in time är varför han o hans peeps gör det, every day all day. Helt underbar trumprog här och marimba toner som tar en till China. Its all for you..baby its all for you..men rmxen på Hiphop music med nytt symbaliskt beat är höjdaren på skivan bland höjdarna.
Ja Heavy Rotation sprudlar mycket kärlek, lycka och hopp. Riktigt snygg framsida o layout, att hålla denna skiva i handen känns som att du är ute på promenad med självaste Afrika Bambaataa. Det är fullt ös rakt igenom, inge pausmusik utan driftig, fartfylld vördande hiphop musik. Det är inte mycke ja tror på längre när det kommer till hiphop men Brailles otroliga jobb bakom HIPHOP IS MUSIC är nått ja tror på. Och nu behöver du inte som jag, beställa från deras hemsida du kan köpa deras skivor på recordhunter och gå hem och läsa låtlistor, fakta och hur-vad-vem? Och du borde tro mig när jag säger att ja ska köpa alla deras släpp. Nu kan du o ja känna oss hippa, Heavy Rotation är som att köpa ett mixtape back in the days o sen låta ingen annan lyssna på det. HIPHOP IS TRULY MUSIC!!!



J DILLA – THE SHINING
Jay Dee må va död men hans eviga jobb i studion kommer att eka för alltid. Ny platta med väldiga gäster!!

Busta Rhymes möter Beethoven på introt. Sen går Common in på ett rätt så halvskumma elektro röstande E MC 2 och rappar som om låten är ifrån Elektric Circus. Dilla var en mästare på trummor o sampling, Love har intensiva trumpeter och fullt ös. Han dammar av en soulig vokal sampling i Love och Pharaoe Monch sjunger o smårappar om de 4 viktiga orden på sitt egna sätt. Detta var ju ett av JDs område, souliga retro beats med solfunkig känsla. Baby med Guilty Simpsson o bästa polarn Madlib är ett prakt exemplar på det. Dilla lägger en vers på denna låt med. Jay D gjorde ju massa softa låtar med Common, So far to go är sommarljuv med D'Angelo. Men han va inte bara soulig denna Detroit lirare. Ibland kunde han flippa totalt och bli smutsig och briserande i trumljud och distade keyboards som på svamprykande Jungle Love. Som oftast hör man alltid att Dilla gjort en produktion. Både b-boy funkiga Over the breaks och jazztunga Body movin visar hans otroliga bredd som producent. Det flödar synthar och sönderspelade keyboard slingor på den sistnämda. Black Thought (The Roots) berättar hur stor producent Dilla var på marakaskakande Love movin. Sen en perfekt komma ihåg J.Dilla låt i Wont do. Här hör man att han även va en helt ok MC som inte bara ska bli ihågkommen för hans omsorgsfulla beats.
The Shining är sweet old soul mer el mindre. J.Dilla var en jävel på att återskapa ett odödligt -70 tals sound och man hör tydliga mönster av det på The Shining. Därför kommer hans låga aldrig att släckas...


ODDISEE – FOOT IN THE DOOR
Kanske mest känd som dynamisk producent åt T.Kweli, J-Live, Lil Bro, Words, Freddie Foxxx, Visionaries m.fl men FUCK THAT nu är det hans tid att även skina på micken!! DEBUT!!!

Ja, snubben kan rappa med och förutom att han jämförts med klippan Pete Rock kallas han för den softaste katten i blocket. Det första ja slås av är att han låter originell rapmässigt och rider sakta på soulsmåfunkiga jazz inpyrda beats. Introt är bestående bra medans det lunkar på i sina 80 bpm max. Industri ills har ett just Pete Rock liknande dunkande beat och är mycket bra tills mer dunk mixas in med glada Such is life. Fet låt där. Många produktioner låter lite åt Madlib-J.Dilla hållet, Show you är riktigt dragig med laggande scratch och soulig basgrund. Det låter som dubbla trumlager på Keep on och supersouliga Brother. På Four seasons tar han oss med på en real life story genom årstiderna med flammig graff i stan b.la. Det är mycke retro i rim o beats med ett fräsht framförande. Som t.ex jazzlummiga Part of the world. Får massor av sköna vibbar, Oddisee kör både slipade punchlines och fina dag-till-dag berättelser. Vi hamnar på spår 22 när jag åter igen känner att min nacke vill dunka i bordet. Och det håller i sig ganska rakt igenom hela skivan.
Nytt, gammalt och exclusiva grejer mixas ihop av pajasen Will Smiths legendariska DJ Jazzy Jeff som även lägger ett o annat cut-up. Endel låtar borde dock vart längre pga av att de smäller härligt till men antar att ja får köpa upp de tidigare spåren me denna lutande D.C. lirare. Här ryms 34 spår med massa glänsande gäster men faktum är att Oddisse strålar mest o bäst.
Stort plus för att han är o låter egen i både flow o produktion något som är lika sällsynt i dessa dar som bra musik på MTV. Foot in the Door är höstens album. Därför funderar ja på att peta me den här killen på års bästa listan..hmm...
 

BOOT CAMP CLIK – THE LAST STAND
The crews of all crews, the click of all clicks, the posse of all posses!! BOOT CAMP CLIK ÄR TILLBAKS!!!

Alla vet väl, men annars BCC är ett av de starkaste hiphopgäng genom tiderna. Smif-N-Wessun, O.G.C., Heltah Skeltah och Black Moon. Med årets tyngsta, hårdaste och snyggaste framsida plus de stora producent namnen som 9th Wonder, Pete Rock, Ill Mind, Da Beatminerz och Large Professor har de tänkt att kamma hem hela skiten!!
Roligaste är att Rock (Ness Monsta) rullar me crewet igen och han ligger inne med den mest bröligaste och oregelrättiga rösten i hiphop. Han är den första vi hör på insmekande Here we go. Men sen inge mer smek, Ill Mind proddar retroaktiga old school breakiga trummor och lägger in en ostämmande pianoslinga medans OGC kör soldatmarshen, "lets go lets go lets go here we go" i hooken. Kul att se Pete Rock göra ett riktigt bra stråkitbeat i What you see.
Som sagt Rock är tillbaks och ska låta varenda jävel få veta det. Man hör inte att 9th Wonder gjort So focused och det är mycket kul. Här är alla rapparna på topp men undra om inte Rock är vassast. Riktig soldatlåt!! Undrar vart de hittat Marco Polo, han bidrar med 4 gedigna hederliga beats varav Stand alone är en av hans bästa. Fast på Take a look hör vi att det är 9th Wonder och både Buckshot, Sean P och Smif N Wessun glänser me rhymes om the hood. Ännu roligare är att förortsbusen Ken Ring proddar en låt, tokbra med. Trading Places handlar om den kriminella sidan och life on the streets. Men OJ OJ, Yeah har ett stenat tungt sound, mina högtalare hoppar så t.o.m Stefan Holm får komplex. Feet låt och här hör man tydligt hur BCC har överlevt trender o skit, för de har köttat sig igenom all skit. De ba möljer med krigsverser o gunz fulla brallan! Lite skakad efter detta, så ja pallar inte o lyssna på resterande låtar men de e säkert nästan lika bra.
BCC gör sitt jobb. Omodern klassisk boom bap hiphop med stålstuk. Kanske var du som jag 1994. Jag ville inte va som Buckshot, jag ville va Buckshot. Jag hade en kula runt halsen i halsband som han, camofluge byxor som han o feta timbz som han. 16 år senare vill ja fortfarande va Buckshot..hmm...

OH NO – EXODUS INTO UNHEARD RHYTHMS
Med en toppad laguppställning som lätt skulle ha kammat hem VM utmärker Oh No sig som den "hetaste" producenten denna sida av solen just nu!!

Oh No är en sån där grym jävel som är nere med varenda grym jävel i branchen. Inte nog me att han fått tillgång till kompositör legenden Galt MacDermots arkiv, han har med Cali Agents (Planet Asia & Rasco), Wise Intelligent (Poor Righteous Teachers), Buckshot (Black Moon), K Jay, Roc C, Aloe Blacc (Emanon), Wordsworth, A.G. (D.I.T.C.), LMNO (Visionaries), Vast Aire (Cannibal Ox), DJ Romes (Lootpack), Posdnuos (De La Soul), MED aka Medaphoar, Wildchild, Dudley Perkins aka Declaime, Georgia Anne Muldrow, MURS, Frank N Dank, och Fergus MacRoy.
Hur låter skiten då? Jo fan, förvänta dig indränkta kompressorekande trummor och diverse smackande soul-funk-rock-jazz-blues-medmera samples. Medans västkusträvarna Cali Agents battlar på i stridande Beware så blir Wise Intelligent aktivt politisk i kämpande Black. Trodde du att RnB bestod av pälsbärande smörsångare med blingtallrikar på magen så kan du ha fel. Fetta Aloe Blacc, han sjunger som en brunstig kollibri på Second chance och är ett bra alternativ till all tacki RnB skit på MTV. Aalltid kul me cuts, Romes kikar in på en kaffe i snärtiga Cut session.
Skivan har vart aiight fram till detta och det är inte förens Posdnuos gör det riktigt behagligt på glädjande Smile a lil bit. Sensommar skön sampling som svängvärmer i det beatet. I dessa varma tider vill ja gärna höra mer sånt och det får jag förstås när the humming bird Dudley Perkins svishar in på T.Biggums som jag gissar är namnet på hans mamma kanske, eller nån annan kär dam. Medans mer än halva rapvärlden rappar om gunz, crack and hoes så sjungflumrappar Dudley om sin underbara mamma, de e väla gott. Oh No hittar helt rätt piano ljud och pitchar ner en gammal hitsång och petar in modern retro sångerskan Georgia Muldrow. Det låter så sprittande naket fint att jag skulle gärna vilja ha en hel platta med dessa 3 artister. Murs låter riktigt fräsh o pigg efter uppriggade Big L cuts på driviga In this. Klart som fan Murs rappar att han e bra mycke bättre än de flesta rappers på listorna. Kul o höra han på ett Oh No beat (vet inte om det hänt förrut?), fast säg nått beat inte Murs kan rocka på. Han e ju hiphopens Snurre Sprätt. Djupt jazzigt interlude på slutet av Oh No och jag lovar att du känner igen samplingen på sista låten Coffee cold.
Det är en schysst godisblandning med många olika vibbar och riktningar. Smaker och stilar. Som alltid när det gäller dessa jazzfunkiga producenter är det en sevärd uppvisning i sampling och klippning. Brorsan Madlib och avlidne Jay Dee skulle älskat att röka bong till Exodus Into Unheard Rhythms. Som Buckshot säger: Ooh No!!

BRONZE NAZARETH – THE GREAT MIGRATION
RZAs apostel med stormande solosläpp, återskapar ett modernt Wu Tang sound!!

Bronze vet hur man tar skit för det ligger en hel del lort i hans mörka bakåtskrikande beats. Det är dammigt ja det är asbestvarning på detta. Han är lite ny för mig än om han proddat smuts åt Afu Ra, RZA, o flera andra Wu affiliates. Men detta mina katter o hundar är hans genombrott för Bronze Nazareth är en svältande o grimy producent som tar till micken med för att educata oss i den sanna Wu tang läran. När han gör paradlåten The pain o skivans hit är det som klanen är pånyttfödd för detta skulle kunna vara Wu Tang Clan i nytappning. Det är fart, det är ös det är röj ja det är vad jag vill höra för att min såriga nacke ska få stimulans. Och framför allt är det osilad soul i sampling o klippning. Bronze rappar ruffigt o buffligt som hans polare, därför finns Timbo King (Royal Fam), Killa Sin (Killarmy), Prodigal Sunn (Sunz of Man), Sean Price (Boot Camp) m.fl med på debuten. The Bronzeman har ett släpigt ovanligt långt intro men allt är bara en saftig inbjudan till ljudslakt av avhuggna stråkar, tunga baskaggar och plågande rimfest.
Oftast ligger det oslipad soul bakom hans dräpande produktioner o bpmen når sällan över 75. Trummorna distar på 5th Chamber och ja måste skruva upp volymen lite. Så ja blir extra glad när han slänger in samma ljuva sampling som Masta Ace även kört på i Good morning. Rare breed har båda idigrienserna, överbaserade trummor o vissliga slingor. Men ack så skön. Hans kamplåt är Hear what I say och här fångar han mig faktiskt för första ggn 100 % även röstmässigt men har mig sen lock down skivan ut o så pass att ja sätter den på play igen. Han skippar trummorna helt på nästa o kör hela skiten fullt ut. Men Detroit (hans hemstad) är full i hopp o inspiration vilket visar att han kan flippa de negativa till positiva. Poem burial ground bär upp körer och låter igen släp o slit varvat med hårda street raps.
Ja, ja gillar fan detta, det är inte så hans raspiga produktioner får min flint att blåsa av utan snarare känna mig dope när jag fortfarande går runt i färgfläckad camofluage jacka, freestyle o mössa i juni månad medans ja tradar vinyl mot porr på pantbörsar. Det låter mycke 90 tal, mycke getto (om man får säga så), mycke kamp o mycke smärta om The Great Migration. Så ja köper detta lätt...


SCIENTIFIK - CRIMINAL
-90 talets mest okändaste döda rappare som efter 12 år släpps på cd! A hiphop classic!!

Fo real, ja slog en dubbelvolt när ja såg att denna megaklassiker släpps på cd 12 år efter den gjordes alltså. Tyckte ja var bra frän när ja köpte den på white label -95 o trodde faktiskt aldrig den skulle komma ut varken officiellt eller ens på cd som var lika ocoolt på 90 talet som rap utan svordomar. Detta är nog bland de 10 tyngsta spåren som gjorts. Buckwild o Diamond (D.I.T.C) var de hetaste producenterna de åren, Buckwild proddade Big L medans Diamond proddade Fat Joe t.ex och hiphop va lika rykande färskt som en nyrullad puka. Tisammans gör de 5 solida New Yorkiga East Coast style beats här. Störtsköna trumpetblås, SP 1200 trummor och uppklippta saxofoner. På denna tid var scratches på låtar lika självklara som att var man hiphop så rocka man kepsen fram o tibaks. Så DJ Nestle Quick fixar det. Det är bara sån kvalite´i låtarna, ta t.ex As long as you know, gjord av The RZA som även bryter in på hooken men det är Edo. G du ska lyssna efter när han kommer in o lägger sina svenagrymma verser. Scientifik är ju hans skyddsling så de hittar varann här den naturliga vägen. Fallen star och sista Criminal är stenhårda med det dära "dont front" budskapet. Det är bara så sjukt jävla bra, så fett kul när han dissar lättfotade damer i Downlo ho. Men det största beviset är ändå att det behövdes bara 10 spår. 10 spår som knäcker det mesta som gjorts på 2000 talet. Så sjukt bara. Beatsen är som gjorda av granit med trummor av bly. Ekande trumpet slingor skapar en isande känsla som sätter sig i ryggraden. Scientifik hittades ihjälskjuten i sin bil på en nersläckt parkering i utkanten av hans hemstad Boston runt -96 och tog med sig den mystiska ridån med sig i graven. Ingen vet vem el varför, därför låter Criminal sinnesstört äkta och för alltid kallt råskuren bevarad.
Den här skivan är YoMTVRaps!, gamla hiphopmärket Karl Kani och tidiga baseboll kepsar för mig, ett minne för livet som kan förmedlas till er.
När såna hära kultplattor återgörs/ släpps på cd så vet man att det finns en gud däruppe bland alla mörka regnmoln. Sa alltid förr att Criminal var en av 10 skivor ja tog me mig till en öde ö. Det komiska är att 10 år senare så händer det på riktigt i verkligheten. Vi ses..eller kanske inte...

EL DA SENSEI – THE UNUSUAL
Iomed 2a soloplattan ansluter hans sig till the hall of fame när det kommer till legendariska MC´s!!

För vad ska man säga? Senseien har 2 odödliga klassiker under sitt bälte genom Artifacts och debuten Relax etc höll även den mycket hög klass. Lägg därtill en drös feta 12or o massa gästande.
The Unusual är modernare, uppdaterad och mognare än tidigare men innehåller samma slickhet som gör El till den jämna rappare han är. Crowd pleasa är först ut som aptitretare på nya soundet. Inspectah Deck cutsen är formgjutna i hooken på ett halvhittigt Illmind (proddar Supastition) beat. Natural feel good är en sommrig historia med kärleksfulla rhymes från da Bricks. Mer softhet i Hold on och Live in the flesh och det låter som väntat. Ofta snärtiga scratches i reffrängerna eller en röst reff över lojja produktioner. Fast han skulle kunna få vilken känd producent som helst hookar han fortfarande upp med n****s från the hood. K-Def (Real Live) ligger bakom tempohöjaren Rock it out!. En rad som "so rock on and just know who dealiver, El Da Sensei aka bonafied spitter" säger allt. J.Rawls (Lone Cats) gör 2 strandfunkiga beats men annars är det okända nyllen som styr ljudbilden som är tillbakalutad och slipprigt sommarnyanserad. Glassdrypande trummor i Blow shit up! och vattendroppande Whats my name? med en som vanligt scratch fanatisk DJ Revolution på stålhjulen kan aldrig bli fel. OC o Sean Price hör till få gäster, No Matter är släpande tung medans titellåten är mera åt lullande lättsam hållet.
Tydligen så ville han "take it back to the basics" med denna platta. Något han lyckas med. Det är ingen ny klassiker men knappast ett bottennapp heller. El Da Sensei gör det han alltid gjort. Han levererar ett helgjutet album, straight raw lyrics over laidback bombastic beats. Inget annat...

MEKALEK – LIVE AND LEARN
Du har inte hört han så här förrut, Sage Francis DJ, Non Prophets DJ och Time Machines DJ! Men nu kommer han fram ur dunklet! Brace for impackt!!

Medans nyparade fåglar kvittrar och en poker vinnande keyboard snurrar runt så går han loss. Inte en ggn. Inte två ggr utan mer än 1000 ggr. Mekalek scratchar så plasten viner o sprutar så det blir ett enda stort svart moln på Even though. Skön öppningslåt med gruppen Time Machine som gäst. Gäster finns det gott om. Allas 90 -tals favorit Percee P hoppar rakt från NY till framför Mekaleks skivspelare o ba öser ur sig påstridiga rim. Mek gör allt som du skulle vilja kunna, 20 feting beats med jordgubbskrämande trummor! Tänk dig då med massa softa gäster o ett grönt hav med oändliga cuts!! Att alla DJs har massa dammiga backar me breaks (original skivor) är vanligt i hiphop men Mekaleks back får inte plats på en breddad lastbil ens. Titellåten e nedlåtande vacker samtidigt som den är grynig lördagmorgon. Tror han gör sommarens interlude (mellanspel) i Beat break # 3. Ruskit anti åsk ljud på den du. Hans grupp Time Machine kommer tibaks på soliga Here it is o nu skriker ja som en glupsk fiskmås efter en halvsmält piggelin. Tro på fan att han samplar The Fresh Princes klassiska sommarlåt Summertime i reffen. Sen vrider han på samplern o slungar in en Slick Rick lina på Top of the world. Face your life med rapparen Raw Poetic är smått soulig med finfina rim om livets positiva sida. Sånt man vill höra i dessa höga högtider. Insjöglänsande stuk på Triple J med Shawn Jackson, Jaysonic och Jahpan. Cutsen på slutet är som vattenmelon direkt från kylboxen en högsommardag. Medans Cool Calm Pete drar fria rim om cocktails, solstolar och luftballonger på spår 15. Och väärsta glidarlåten kommer på slutet, Jahpan drar sina livs historier om dagliga kampen i Incredible feeling med söt tjej på hook.
Ja han lyckas år 2006 med att göra en beats, cuts and rhymes skiva, något många misslyckas med nu för tiden. Kanske för att han har tidsmaskinen så han kan gå tibaks till tiden då hiphop va det fräshaste som fanns. Live and Learn har allt du behöver denna sommar och ja tror ingen blir förvånad när den plumsar in som uppstickare på årets bästa skivor lista. Man lär så länge man lever, de är väl så de säger de där gamla rävarna...

LORD JAMAR – THE 5% ALBUM
About that time, skådis och Brand Nubian veteranen får äntligen ihop ett solo album, politiskt strävande on some Wu influerat shit!!

Kul som fan o höra från Lorenzo Dechelaus! Sadat X o Grand Puba är ju redan etablerade. Låt mig ba säga lite till om han innan vi går rakt på sak. Innan han började spela smutsig thug i The Sopranos eller OZ så ägde han i fettlegendariska gruppen Brand Nubian, släppt 5 album varav de 3 första är måste ha klassiker. Han hade även ett finger med i polarna Dead Prez nutida klassiker Lets Get Free och har influerat de flesta "for the struggle" rapparna från T.Kweli, Dead Prez, Wu Tang, Jedi Mind Tricks och bra många till. Lite sånt ja tycker man ska känna till.
Därför är det inte konstigt att Raekwon är med på inledningslåten Original man, något Lord Jamar är 100 %. Han har alltid varit nere med The corner the streets och här kör han sin igenkännande berättar raps live from the ghetto som han gjorde t.ex på underbara Hold on från ännu mer underbara skivan Word Is Bond från 1994. När Grand Puba kommer in så är det som i glansdagarna när en tillräckligt fin bräcklig låt kunde få den värsta gangstern att fälla en tår. Brand Nubian gjorde ju känsliga låtar om peepsen, folk i deras omgivning osv innan värdelösa pop metal rap grupper som Flipsyde tog patent på det. Nästa Same ol girl än nästan bättre textmässigt. Tänk dig att du e fett känd, cash så du kan torka dig i skitan med osv men du hänger fortfarande med samma brud from the same block som du charma i sandlådan när du visa henne din första 22a (tunn kaliber, pistol el revolver). Ruskigt vacker låt, här får man höra på deras sätt hur de planterar sin säd inom hennes ish o 9 mån senare blommar det där nere, ja nått i den stilen, bokstavligen djupt och extremt känsligt bra. Prodigal Sunn samspelar här och hans vers är nog den bästa ja hört han säga. Jag visste att Lord Jamar låg inne med sjukt personliga texter och han visar här det på många spår. Deep space ligger åt det hållet, och så även The cipher. En av skivans hårdare låtar är Advance the game. Perfekt låt om hur hiphop egentligen ska va nytt och kreativt och inte låta som allt annat skit. Hokken svider som solbränna i ansiktet på the wannabees, "-how many times can we rhyme about cars and chains, how many times can a n****a really go to jail etc etc" och denna låt är bättre än många rappares hela album. Egentligen en sviingrym låt men ja vill inte låta för anti, skulle vilja skriva ner varenda rad men lyssna själv istället. Det bästa är att han fortsätter på den tippen i stråkiga soul samplande Givin up. Han har så mycke bra att säga om nått så dåligt. Även evige kollegan Sadat X dyker in på ett spår och det är fantastiskt att höra de tillsammans igen. Grym grym familje historia på 6 min i avslutande Greatest story never told.
The Five Percent Album är en mycket nyttig o vettig platta. Nått att plocka upp för dagens kids men även för alla andra. Här hör man tydligt t.ex att alla muslimer är inte medlem i Al-Qaida och att bling bling är inte ett skit värt i det verkliga livet. Nä, nu ska jag sätta in milstolpen One For All och remanisca hur innihelvete skitbra hiphop var och tydligen fortfarande är, imellanåt hehe!!

DR OCTAGON/KOOL KEITH–THE RETURN OF DR OCTAGON
Du miiiilde, världens sjukaste doktor är tillbaks, Kool Keith drar på sig vita rymddräkten med synkat stetoskop och gör årets vrickade album!!

Fattar ni att denna seglivade snubbe släppt nästan 20 album?? Det är ju helt jävla sinnes!!! Han ba vägrar att ge upp and I fuckin love it!! The Return of Dr Octagon är ochså helt jävla sinnes. Man vet aaaldrig vad han ska göra för nått, denna megaskumma Ultra medlem. Så han teamar upp med ett helt okänt producent team och rappar gynelogiska spaciga djur teman på hyper elektroniska beats med modernt-förlegat funk sound?! Jaja vet, det låter bisarrt men va fan vi snackar om Kool Keith, en heroisk förevigad rockstar inom hiphop, han satt i en bur med tvångströja i videon till monsterlåten Poppa Large 1991 liksom och hans diagnos är fortfarande okänd.
Trees är skadat funkig, men jävligt bra ös i de ruffiga keyboardsen som vevar igång låten. DJ Dexter får igång pepprande cuts på Ants och nu är människor som myror?! Kool Keith visar här att du kan göra en låt om vad som helst o få det att låta dope as fuck. Men det distade beatet med starriga scratchen gör sitt med o allt är en uppvisning i sann Dr Octagon anda. Oj vilket fett drag i Perfect world, fan de dunkar in elektron industriella hits nu, han lägger in nån rad bara, nått som ska likna en reffräng kanske el va d nu e, en uppfuckad brygga kanske, resten sköter den helt flippade produktionen. Sen snackar han om att en patient har en sköldpadda växandes där nere och du borde ha en karta med valium i närheten när du lyssnar på detta. A gorilla driving a pick up truck är som det låter helt jäävla störd!! Men den ligger på ett galet rispigt beat, med gitarrer o synthar, scratchen 1.50 är som sylt på våffla. Ja denna låt är så snurrig men samtidigt hiskeligt bra, Kool K flåsar med bluesaktig röst och det finns endel country inbakat här med. Titellåten är även den helt oväntat fantastisk, nu väser han fram orden på ett sätt ingen annan i världen skulle kunna rappa på. Jumpstart och Eat it låter ochså helt oförklarat, vet fan inte vad ja ska skriva mer, men du borde checka in detta om el när du tröttnat på den mera "vanliga" hiphopen (om man nu kan göra det hehe).
The Return of Dr Octagon har ett helt nytt sound. Och de säger att hiphop (om man nu ska kalla detta för hiphop?, eller kanske rymdmusik?) inte kan utvecklas mera nu?? Hahaha, de kände inte till Kool Keith, flumikonen med fler alias än Bin Laden. Kool Keith är kanske tillsammans med MF Doom el GM Grimm hiphopens mest bevarade MC. Han är ett unikum, ett mentalt stört geni, man myth legend ja han är allt jag vill vara när jag är 40!!

DJ ESE – SIDE TWO
I kölvattnet av Def Jux, Eastern Conferens m.fl finns Embedded Music. DJ Ese är dess stallproducent o gör hingstiga beats för hästlika MCs!!

Rob Sonic, Murs, Aesop Rock, Vordul (Can Ox) hör till skaran lite mer kända "underground" rappare om man skulle sätta in de i fack. Murs drar som rätt ofta en skadat snurrig historia om storrumpade damer på D-Day. Medans Rob Sonic, o Aesop kör uppdaterade raps på halvsyntiga keyboard produktioner. Ska jag plocka ut en hit på skivan så blir det nog Aesop o Babbletron i ryckande titelspåret. Den sätter sig som en fläskläpp efter ett tag. Vordul låter nerstämd i So whaddup och låter oss ta del i kampen över akustiska gitarrer, Big L scratches och pianon.
Det är nog uppstickarna som gör bäst ifrån sig. Cool Calm Pete väljer ett bubbligt bra beat av Ese med stingsliga cuts på Fight Song. DJ Ese blir smått elektronisk i Rumble. Han e rapp i cutsen DJ Ese, det hörs på stråkiga Build and construct. Men han har även mycke live instruments som underlag. Rätt bred för Zion Is Runnin man är både old school och new school. Finns t.o.m sommar på Outside med kylande rap av L.I.F.E. Long. Det jag gillar med Ese är att man kan inte räkna ut vad hans nästa beat ska låta som. Comfort inn med Hangar 18 är uppåt studsande och oväntad men rakt på sak. Sista Work sucks ska ja spela för min chef aka Gestapokärringen imorron fredag (sista dan på jobbet). Temat för alla oss som tycker jobb är modernt slaveri.
Som ni kanske redan förstått passar denna skiva nog bäst för folk som diggar Anti-Pop, Def Jux gänget och all sån industriell energigivande hiphop. Varierande beats n cuts från New York, hiphopen födelsestad numero uno.

DJ FORMAT – FABRIC LIVE 127
Hiphopens svar på James Brown får äran att samla ihop de mest yberfunkiga låtar någonsin gjorda på en o samma skiva!!

Vem fan är det där skriker min kompis Budda från dushen efter han halkat o ligger på golvet. Det är Format från England skriker jag tillbaks o försöker överljuda dushljudet o tungfunken från rummet. "Blyfett!!" skriker Budda tibaks. Trodde alla visste att DJ Format är det funkigaste som hänt hiphopen sen samplern kom på 80 talet. Efter hans fenomenala intro 33% B-Boy så mixar han ihop Ugly Duckling, Lyrics Born (lyssna slutet när Cut Chemist går loss med kongotrummor, visselpipor o annat), Mr Lif o Edan innan han lägger hiphopen åt sidan och exploderar i ett funkinferno. Nu plockar Format fram 12orna han har inlåst i sitt kassavalv. Vi kommer ända ner till 1969, Ella Fitzgerald var en cool dam som var hip innan hop. Sen radar Format upp originalen, Marsha Hunt, Nina Simone, Julien Covey & the Machine, We The People, Linda Perry & Soul Express, ja det är en enda lång 25 spårs orgie i råfunk, smalsoul och yesjazz. Har nån hört uttrycket "det låter som dansande trummor"? Hon som hitttade på det heter Ananda Shankar och ägde dansgolven 1975. Ja, det spelar ingen roll va Format lägger på det är alltid drypfunkigt och får morsan att vilja slå en o annan volta i köket! Nån glömde säga till Format att folk klagar på dålig musik år 2006 för Format har så mycke pyskadelisk funk i sina kladdiga öron att de snurrar lika fort som hans skivspelare. T.o.m nattugglan Cleo Laine från 1971 håller sig vaken här.
FabricLive. 27 får dig att dansa som indianer med glansiga mockasiner på is. DJ Format fixar en skiva som till o med nykterister tar ett glas till. Fabric Live nr 27 är sommarens skiva, festens fest och nattens musik. Format for president!!